skjutsväsen Tillbaka

skjutsväsen. Sedan urminnes tider hade det varit en bestående sed att en resande förplägades i den gård vid vägen där han tog in. Den blev, sedan den utvecklats till en skyldighet (kronoskjuts) att fortskaffa kungliga personer med svit, trupper, krigsmateriel och annan statens egendom m.m. samt fångar, alltför betungande för allmogen. Fr.o.m. mitten av 1500- t. började även den finska adeln, militärerna och bonderyttarna ta sig samma rättigheter, vilket innebar en ännu tyngre börda för de skjutsfärdsskyldiga bönderna. Från att till en början endast ha gällt tjänsteärenden, började den fria skjutsen även missbrukas för privata resor. Regleringsförsök mot slutet av 1500-t. hade ingen större effekt. Krigen i början av 1600-t. ledde till ännu större pålagor för bönderna. 1615 utfärdades därför en förordning som reglerade de militära transporterna. I mitten av 1600-t. etablerades bestämmelser om gästgiverier, vilkas innehavare hade att mot ersättning skjutsa, ge de resande mat och logi m.m. (förutom betalning erhöll de vissa privilegier, s.s. skattebidrag av bönderna och rätt till utskänkning av öl och brännvin). Det var meningen att all olaga gästning och skjutsning härmed skulle avskaffas. Trafiken på vägarna blev dock snart så livlig, att gästgivaren inte ensam förmådde betjäna den resande allmänheten. Från 1696 ålåg det följaktligen varje hemmansägare att en viss bestämd tid, då hans tur kom, hålla häst och fordon i beredskap vid gästgiveriet, som genom denna hållskjutsning erhöll bistånd i sin skyldighet att transportera resande. För den händelse att alla hästar skulle vara upptagna, då nya kunder anlände, organiserades en reservskjutsning, som upprätthölls av de närmast gästgiveriet boende bönderna, vilka sålunda vid behov eftersändes. Skjutsningen var förknippad med jordinnehav; fritagna från skjutsskyldighet var endast säterier, prästboställen och ett fåtal andra privilegierade hemman. Från 1872 kunde skjutshållning bjudas ut på entreprenad, och från 1882 gällde detta även gästgiverierna. I början av 1900-t. fanns det endast ett tiotal socknar, där de skjutsskyldiga själva hade hand om hållskjutsningen. Genom en lag, som trädde i kraft 1920, förordnades staten att upprätthålla s. (gästgiverier, skjutsstationer och skjutshållpunkter), men efter de moderna trafikmedlens tillkomst minskades s:s betydelse, varefter lagen upphävdes 1955. (J.K. Paasikivi, Kyydinpito ja kestikievarilaitos Suomen lain mukaan I, 1901)
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, skjutsväsen, skyldigheter
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Historia
Skapat 11.10.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 07.06.2017 av Lasse Sundman