Wickberg, Nils Erik

Wickberg, Nils Erik (f. 10/9 1909 Hfrs, d. där 11/7 2002), arkitekt och författare, en central gestalt inom den finländska arkitekturens och byggnadskonstens historia. Redan diplomarbetet Empirebyggnader i Kronohagen i Helsingfors vid Tekniska högskolan 1936 banade väg för vad som skulle bli ett banbrytande livsverk som arkitekturhistoriker och tolkare av klassisk arkitektur. W. anställdes 1936 som redaktör vid Finsk Arkitekturtidskrift "Arkitekten" och verkade som dess huvudredaktör 1946-49, 1952-56 och 1958-59. Han utvecklade tidskriften till en betydande opinionsbildare och förespråkare för finländsk arkitektur och formgivning. W. hade också en bärande roll som upprätthållare av tidningens tvåspråkighet; efter hans tid har tidskriften utgetts enbart på finska (Arkkitehti). Som arkitekturhistorisk forskare var W. ytterst noggrann. Hans synteser var alltid vetenskapligt väl grundade och ofta epokgörande, bl.a. påvisade han som förste arkitekturhistoriker inflytandet från S:t Petersburgs empire i C.L. Engels arkitektur. På 1930- o. 40-t. kämpade han ofta ensam för att bevara byggnader av arkitekturhistoriskt värde, och han har utformat många av de kriterier med vilka man i Finland numera bedömer byggnaders kulturhistoriska värde.

Bakom en anspråkslös fasad var W. en skarp och sarkastiskt humoristisk polemiker och skicklig publicist. Med sina talrika artiklar och essäer under signaturen N.E.W. fick han en central roll inom arkitekturlitteraturen som skildrare av byggnader, stadskultur och arkitekturpersonligheter. Många av essäerna gavs ut i samlingsverk. Inom hans facklitterära produktion märks Empirestudier (1945), Ajatuksia arkkitehtuurista (1946), översiktsverket Byggnadskonst i Finland (1959), Försök över arkitektur (1963), utställningskatalogen Carl Ludvig Engel (1970), Arkitekturen och tidsandan (1974), Privathus i Kronohagen (1978), Senatstorget (1981), Människan och arkitekturen (1982) samt Städer, byggnader... (1989). Han fotograferade själv illustrationerna till sina böcker och spelade på så sätt en avgörande roll vid förevigandet av 1900-talets stadsbild i Hfrs.

W. framträdde också som skönlitterär författare. Han debuterade 1940 med diktsamlingen Nattlig monolog, senare utkom Improvisationer (1947), Tonfall, aforismer och kortessäer (1976), Ett tänkande rö, aforismer och kortessäer (1985), Aftonläsning, aforismer och kortessäer (1987), Anteckningar, dikter (1962) samt romanerna Semikolon I och II i Helsingforsmiljö (1978 och 1979). W:s ingående historiska kunskaper kom även till praktisk användning, bl.a. vid de pietetsfullt utförda restaureringarna av Korpo kyrka (1953), Tammerfors gamla kyrka (1954) och Tavastehus slott; det sistnämnda arbetet pågick i nästan 30 år.

Undervisningen torde dock ha utgjort W:s viktigaste kall. Han undervisade 1937-48 i stillära vid Konstindustriella läroverket, 1946-52 i konsthistoria vid Tekniska högskolan, där han 1955-72 var professor i byggnadskonstens historia och stillära. På så sätt kom han att forma den konsthistoriska uppfattningen hos en hel generation arkitekter. Han arrangerade och ledde personligen otaliga elevexkursioner till europeiska barockstäder och klassiska arkitekturmål i s. Europa. Han var även en skicklig bildkonstnär och musiker; han hade en egen bildkonstutställning 1971 och många av hans klassiska pianokompositioner finns bevarade på skiva. W. testamenterade all sin egendom till Tekniska högskolan, som bildade Professor Nils Erik Wickbergs fond. Med fondens medel understöds undervisning och forskning inom arkitektur, med tonvikt på arkitekturhistoria. (Patrick Eriksson)