berggrund och ytformer Tillbaka

berggrund och ytformer. Fennoskandias berggrund har uppstått genom upprepade bergskedjeveckningar vid en kontinentalrand. De äldsta delarna finns på Kolahalvön och det yngsta partiet är den skandinaviska fjällkedjan; kontinenten har följaktligen vuxit västerut. Finland ligger i mitten och den äldsta, arkaiska berggrunden är i ö. och n. 2 500-3 100 miljoner år gammal. Bergarterna är graniter, gnejser och mörkare, vulkaniska grönskiffrar, vilka alla fått sitt nuvarande utseende under en bergskedjeveckning. I denna arkaiska berggrund finns i n. Lappland en båge av yngre granuliter, 1 900-2 000 miljoner år gamla. Det är såväl sedimentära som magmatiska (magma = bergartssmälta) bergarter, som utsatts för mycket höga tryck och temperaturer och därför fått speciella mineral, såsom magnesiumrika granater. Granuliterna är ljusa bandade gnejser med vissa mörkare partier.

Eftersom den arkaiska bergskedjan eroderats ned ser vi av den blott rötterna, på vilka i ö. Finland avsatts sandstenar och leror, främst i grundhavet, samt vulkaniska bergarter. Alla dessa har senare omvandlats till kvartsiter (Koli) och olika skiffrar. I s. och v. Finland bildades vid samma tider andra sediment, mest på djupare vatten, och vulkaniska bergarter. Det centralfinska granitområdet var tydligen en hård mikrokontinent, kring vilken zonerna av ytbergarter pressades ihop till bergskedjor för 1 800-1 930 miljoner år sedan. Jordskorpan under det centralfinska granitområdet är i dag 60 km tjock, medan den i omgivningen är blott 40 km. Skillnaden är mer än två gånger Himalajas höjd.

Det vi nu ser av dessa bergskedjor är de nederoderade undre delarna som har varit på omkring 15 km:s djup. Där har trycket och temperaturen omvandlat mineral, som var stabila vid jordytan, till andra mineral som tålt förhållandena därnere. Bergarterna blev härigenom hårda skiffrar och gnejser i vilka graniter dels trängde upp som smältor, dels bildades på platsen genom uppsmältning av mineral med de lägsta smälttemperaturerna. Ofta uppträder graniterna blandade med gnejserna som olika slag av blandbergarter, migmatiter (migma = blandning), mest ådergnejser. Detta gäller de yngre rödaktiga kaligraniterna, medan de äldre natriumrikare granodioriterna är gråa och vanligen inte bildar migmatiter.

Dessa bergskedjor eroderades ned under ett par hundra miljoner år. För 1 550-1 600 miljoner år sedan trängde nya granitmagmor upp och stelnade till rapakivimassiv. Vissa delar av dessa är porfyriska, finkorniga med större strökorn, vilket tyder på att de stelnat nära jordytan. De största massiven är Viborgs rapakivi som sträcker sig till Lovisatrakten samt Nystads, Letala och Ålands rapakivi. Många rapakivityper har ett karakteristiskt utseende med runda bollar av röd kalifältspat, omgivna av ljusa skal av natronfältspat.

Berggrunden eroderades åter till en flack landyta, på vilken avlagrades jotniska sediment vilka finns bevarade som sandstenar i en gravsänka vid Björneborg och i Bottenhavet samt som finkornigare mo- och lersediment omkring Muhos vid Uleåborg och under Bottenviken. I Kilpisjärvitrakten har Finland en liten del av den skandinaviska fjällkedjan som bildats under silurtiden för 400-450 miljoner år sedan. Där finns både sedimentära och magmatiska bergarter. I s.v. Finland, på Åland och i Bottenhavet har det under kambrisk och ordovicisk tid för 430-570 miljoner år sedan avlagrats sand- och kalklager. Dessa bergarter finns bevarade i sprickor i berggrunden och på bottnen av Lumparn på Åland. Åldern på sandstenen i Lauhanvuori i s. Österbotten är högre, dock inte över 700 miljoner år.

Det finns enstaka massiv av magmatiska alkalirika eller karbonatiska bergarter. Alkalimassivet Iivaara och karbonatkomplexet Sokli hör till Kolahalvöns alkalina provins. De är av devonisk ålder eller omkring 365 miljoner år gamla. Siilinjärvi karbonatbergart är arkeisk, omkring 2 500 miljoner år gammal. Även ett antal kimberlitpipor har påträffats, dock utan brytvärda halter av diamanter som i Kimberley i Sydafrika. De är 430-590 miljoner år gamla, således äldre än Kolahalvöns alkalina bergarter.

Hittills har åtta kratrar efter meteoritnedslag identifierats (meteoriter). De största är Lappajärvi, Söderfjärden vid Vasa och Lumparn på Åland. De är av olika åldrar från kambrium framåt; spåren efter äldre meteoritnedslag har till största delen suddats ut av erosionen.

Så fort landet höjer sig över havet börjar det vittra och eroderas. Alla bergskedjor har därför småningom nötts ned till flacka landytor, peneplan. Det sista av dessa är det subkambriska peneplanet, på vilket de kambriska sedimenten avlagrats. Även dessa har dock eroderats bort, och därefter har landytan legat endast obetydligt över havets nivå så att vittring och erosion inte kunnat tränga djupt ned. I peneplanet finns gamla flacka floddalar i vilka det idag flyter åar. Det gamla peneplanet kan ännu skönjas i bergens toppar som når samma nivå i s. och mell. Finland; horisontlinjen är som dragen med linjal. Vid Finska viken sjunker peneplanet under havsytan för att i Estland vara täckt av kambriska och yngre sediment. I s. och v. Finland är de relativa höjdskillnaderna mellan bergstoppar och sänkor små, högst 50 m, medan de i ö. och n. Finland är större, i Lappland över 200 meter.

Under senare delen av tertiärtiden, 2,5-40 miljoner år sedan, sjönk jordens medeltemperatur omkring 10°C så att det vid kvartär- eller pleistocentidens början bildades inlandsisar i Nordeuropa. Då yngre inlandsisar hyvlar bort avlagringar från de äldre, finns det i Finland kvar nästan enbart avlagringar från den sista istiden, Weichsel (äldre namn Würm) som började för ungefär 115 000 år sedan. För ungefär 12 000 år sedan nådde inlandsisens rand vid sin reträtt Finlands sydkust, och omkring 2 500 år senare drog sig randen tillbaka från Österbottens kust. Isdelaren, varifrån isen spred sig åt olika håll och där isens rörelse är minst, låg i Lappland. Där finns bevarade vittringsskorpor från tertiärtiden och från mellanistider, interglacialer. I djupa gropar i berggrunden annorstädes, bl.a. i Varggrottan i s. Österbotten, har även gamla sediment bevarats. Man har uppskattat att inlandsisarna fört bort omkring 25 m vittringsmaterial från Finlands yta och detta finns utspritt i Baltikum, Ryssland, Polen och Tyskland där man hittar flyttblock av finska bergarter.

När inlandsisarna gled fram över landet grävde de ut sänkor i lättare vittrande bergarter och plockade bort block och stenar från spruckna partier, i synnerhet från sprickzoner. Sprickfattiga delar slipade och räfflade de till rundhällar. Resultatet av detta syns bäst på sjökort där de lättare vittrande bergarterna bildar långa böjda sund och vikar, medan de motståndskraftigare bergarterna står upp som rader av öar och holmar. Sprickzonerna syns som raka övertvärande sund. Även i inlandet kan man se detta; ett exempel är Päijänne där sprickzoner bildar vikar i riktningen n.v.-s.o.

När inlandsisen drog sig tillbaka lämnade den efter sig en ung topografi där sänkorna blev sjöar. Dessa har efter istiden inte hunnit fyllas med sediment som åar och älvar fört med sig. Däremot har vattenväxter och vitmossa hunnit växa ut från stränderna på mindre tjärnar och omvandla dessa till torvmossar. Även flacka marker med dålig avrinning har blivit kärr och mossar av olika slag.

Under inlandsisen avsattes bottenmorän (krosstensgrus) som består av olika blandningar av kornstorlekar från block till fint bergmjöl. I de delar av landet som efter istiden varit under vatten har bränningarna spolat bort moränen från bergstopparna som blivit kala. På sluttningar har havet lämnat efter sig strandlinjer, zoner av block eller i lösare jordarter terrasser. I Lappland finns det berg vars toppar efter istiden legat över vattenytan varför moränen är kvar. På denna växer skog, så att bergen har en kalott av skog och kallas kalottberg, som t.ex. Aavasaksa.

Under somrarna och speciellt under avsmältningsskedet bildades smältvattenälvar som rann i tunnlar under isen mot isranden. De spolade med sig moränmaterial; stenarna slipades till rullstenar som stannade när strömhastigheten avtog. Utanför tunnelmynningarna avlagrades det finare materialet i deltan, sorterat efter kornstorlek i takt med att strömhastigheten minskade.

Så uppstod åsarna som hör till landets bästa grundvattenförekomster. Många åsar har använts som vägar. Åsarna går i isens rörelseriktning och de kan vara tiotals meter höga. Det finkornigaste materialet som spolades ut från moränen avsattes som leror, i sött vatten som varviga leror med ljusa, grövre sommarskikt och mörka, tätare vinterskikt.

I istidens slutskede smalt eller bröts loss som isberg vid isranden mera is än det pressades ut mot denna. Isranden drog sig tillbaka, men under kallare perioder stannade den på stället, trots att det hela tiden kom is mot randen. När randen längre tider stod på stället avlagrades framför den randbildningar som till största delen består av vattensorterat material, men även av skivor av morän som vid tillfälliga framstötar av isen pressats upp.

De viktigaste randbildningarna är Salpausselkäryggarna. Salpausselkä I går från Hangö genom Lojo till Lahtis där den svänger österut och går i en stor båge till Imatra för att sedan följa gränsen mot Ryssland. Salpausselkä II börjar i Hitis och går 20 km n.v. eller n. om Salpausselkä I för att sluta ö. om Joensuu. Det tog omkring 660 år från det att isranden stannade vid Salpausselkä I tills den började dra sig tillbaka från Salpausselkä II.

Inlandsisen, vars maximala tjocklek uppskattats till ett par, tre km, tyngde ned jordskorpan. Då isen smalt bort lättade trycket och landet började höja sig och gör det ännu. Vid Kvarken är landhöjningen 90 cm på hundra år, medan den vid Kotka är endast 20 cm. Den ojämna landhöjningen har lett till att Päijänne och Saimen, som tidigare tömdes mot n.v. i Bottniska viken, nu har utlopp söderut i Finska viken respektive Ladoga. Av samma orsak blir de österbottniska älvarnas lopp flackare, vilket gör översvämningarna i Österbotten värre med tiden. (Nils Edelman)
BerggrundOchYtformerberggrund och ytformer. Bergarternas ålder i den finländska berggrunden.Karta: Geografiska institutionen vid Helsingfors universitet.

Berggr-as1.jpg

Åsar och randbildningar som inlandsisen åstadkommit. Karta: Geografiska institutionen vid Helsingfors universitet.


Aktörer
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
bergarter, erosion, bergstrakter, ytformer, berggrund, jordskorpan, inlandsis, landhöjning
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Geografi
Skapat 05.05.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 06.04.2016 av Johan Lindberg