ESK, Europeiska säkerhetskonferensen, Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE), diplomatkonferens som ledde sitt ursprung från ett 1954 framfört sovjetiskt förslag om att alla europeiska stater skulle sammankomma för att dryfta säkerhetsfrågor. Från sovjetisk sida var det främsta motivet att cementera nationsgränserna efter andra världskriget. Sovjetunionen försökte åtskilliga gånger förmå Finland att ta initiativet till en säkerhetskonferens, men president Urho Kekkonen avböjde av fruktan för att detta skulle verka komprometterande i västvärldens ögon. Västmakterna förhöll sig nämligen till en början avvisande till idén. Under avspänningsperioden kring decennieskiftet 1970 övergav de dock sin negativa inställning.

Sedan Sovjetunionen hade kommit med ett nytt utspel i frågan vände sig Finland våren 1969 i en skrivelse till regeringarna i alla europeiska stater och till regeringarna i Förenta staterna och Kanada. Finland erbjöd sig att handha konsultationerna mellan regeringarna gällande konferensförberedelserna och att fungera som värdland såväl för den förberedande konferens man föreslog att skulle arrangeras som för den egentliga säkerhetskonferensen.

Finlands motiv till att sätta igång processen var att man räknade med att ökad stabilitet i Europa även skulle tjäna finländska nationella intressen. Initiativet fick ett positivt mottagande, och de konsultationer som Finland föreslagit kom i gång under loppet av 1969. De västliga Natoländerna ställde som villkor för sitt deltagande att man på konferensens agenda skulle ta upp inte bara principer som berörde umgänget mellan stater - inkluderande ett förbud mot användande av våld - utan även utvecklandet av internationella relationer som syftade till större rörlighet för människor, idéer och information. Dessutom föreslogs samarbete inom kultur, ekonomi, teknik och vetenskap samt miljövård.

Sonderingarna hos de berörda regeringarna sköttes av en av Finlands mest ansedda diplomater, Ralph Enckell. Sedan de förberedande samtalen som sedan november 1972 pågått i ett halvt års tid på kongresshotellet Dipoli i Esbo hade avslutats, kunde !ESK:s första skede formellt inledas i Hfrs 3/7 1973. Av praktiska orsaker förlades konferensen till Genève från september 1973 till juni 1975. Vid månadsskiftet juli-augusti 1975 fick sedan Finland åter stå värd för den högtidliga avslutningssessionen. Den 1 augusti 1975 undertecknade de 35 deltagande staternas högsta ledning (bl.a. de båda dåvarande supermakternas) ett slutdokument i Finlandiahuset i Hfrs, den s.k. Helsingforsöverenskommelsen, som närmast hade en moraliskt bindande verkan. Dokumentets innehåll motsvarade i hög grad Sovjetunionens synsätt i fråga om fredssträvandena och de efterkrigstida gränsernas okränkbarhet.

Att staterna samtidigt förpliktade sig att respektera demokratiska principer och mänskliga rättigheter motsvarade inte sovjetledningens intressen, men Leonid Brezjnev föredrog att löpa linan ut och undertecknade dokumentet. Den sovjetiska underttättelsetjänsten KGB under Jurij Andropovs ledning insåg vilka risker detta innebar, men förmådde inte hävda sig mot parti- och statsledningen. Efter detta uppstod den oppositionella Helsingforsrörelsen i Sovjetunionen, vilket bidrog till att hela det kommunistiska östblocket vittrade samman inom loppet av halvtannat decennium. Genom !ESK hade Finland i västvärldens ögon definitivt kommit undan kommunisthotet (finlandisering). I realiteten förekom dock fram till decenniets utgång ett visst tryck från sovjetiskt håll att knyta landet närmare till den egna intressesfären.

För Urho Kekkonen som stod värd för tillställningen innebar !ESK karriärens absoluta höjdpunkt, för värdlandet Finland en välkommen möjlighet att profilera sig som en självständig aktör på den europeiska scenen.

Länderna som undertecknade slutakten kom överens om att mötas regelbundet för att följa upp hur rekommendationerna i dokumentet förverkligades. Under de följande decennierna fortsatte !ESK-processen med uppföljningskonferenser på olika håll i Europa, i Belgrad 1977-78, Madrid 1980-83 och Wien 1986-89. Efter de kommunistiska diktaturernas sönderfall besökte de nya ledarna i bl.a. Albanien, de baltiska staterna, Moldavien, Vitryssland, Uzbekistan, Tadzjikistan och Ukraina Hfrs för att underteckna !ESK:s slutdokument. Något senare anslöt sig Bosnien-Herzegovina, Georgien, Kroatien och Slovenien, så att antalet deltagarländer vid det fjärde !ESK-toppmötet i Hfrs 1992 uppgick till 51. !ESK fungerade som en serie möten och konferenser fram till 1990, då ett antal permanenta institutioner grundades. 1995 döptes !ESK om till OSSE. (ETYK ja kansainvälinen järjestelmä, 1985; From Helsinki to Vienna: basic documents of the Helsinki process, 1990; M. Soininen, Etykin konfliktinesto ja kriisinhallinta, 1996; W. Loth, Helsinki, 1. August 1975: Entspannung und Abrüstung, 1998)
ESK

ESK. Urho Kekkonen undertecknar slutdokumentet i Finlandiahuset 1/8 1975, flankerad av spanske premiärministern Carlos Arias Navarro (t.v.) och franske presidenten Valery Giscard d'Estaing. Foto: Lehtikuva Oy, P. Koskinen.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
politisk historia, internationell politik, Helsingforsöverenskommelsen (1975), konferenser
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Finlands utrikespolitik
Skapat 19.01.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 19.05.2016 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi