Finlands socialdemokratiska parti Tillbaka

Finlands socialdemokratiska parti (Suomen sosialidemokraattinen puolue, !SDP), politiskt parti, gr. 1903 i Forssa. Partiet leder sitt ursprung från de arbetarföreningar som tillkom under 1880- och 90-t. De stod till en början under borgerlig ledning men utvecklades sedan snabbt i socialistisk riktning (se t.ex. N.R. af Ursin och Viktor von Wright). Representanter för dessa föreningar bildade 1899 i Åbo ett arbetarparti, som 1903 i Forssa antog namn av socialdemokratiskt parti och ett radikalt marxistiskt program, baserat på det tyska Erfurtprogrammet.

F. var en av de drivande krafterna bakom representationsreformen 1906 och blev följande år ett av de parlamentariskt starkaste europeiska socialistpartierna med 80 mandat i den nya enkammarlantdagen. Det erhöll p.g.a. den borgerliga majoritetens obstruktionspolitik dock inte önskad utdelning av sin medverkan i lantdagsarbetet, vilket dessutom svårt stördes av kejsarens ständiga lantdagsupplösningar. Inom partiet, vars anhängarskara utvidgats med ett betydande antal intellektuella efter storstrejken 1905 (novembersocialisterna), uppstod därefter en ökad tillit till utomparlamentariska metoder. På 1910-t. bildade Edvard Valpas, Yrjö Sirola, O.W. Kuusinen, Kullervo Manner och Edvard Gylling ett ideologiskt ledargarnityr, som strikt följde klasskampsparollerna (flera av dem var medl. av den röda revolutionsregeringen 1918 och sedan verksamma som kommunister i exil i Sovjetunionen). En mera moderat ståndpunkt företräddes bl.a. av Yrjö Mäkelin, Eetu Salin och Taavi Tainio.

F. erövrade 1916 majoriteten i folkrepresentationen (103 mandat, det första socialistiska partiet i världen som uppnådde parlamentarisk majoritet) och ingick efter marsrevolutionen 1917 i en socialistiskt-borgerlig koalitionssenat under ledning av socialdemokraten Oskari Tokoi. Lantdagen stiftade under den oroliga sommaren 1917 en lag om åtta timmars arbetsdag och en ny kommunallag, men upplöstes sedan den antagit den s.k. maktlagen, vars syfte bl.a. var att fjärma Finland från den ryska interimsregeringens inflytande. I det därpå följande lantdagsvalet förlorade partiet sin absoluta majoritet, vilket hade en radikaliserande inverkan på dess anhängare.

Efter storstrejken i november 1917 kämpade en parlamentarisk och en revolutionär flygel om makten inom F. Den senare vann 19-21/1 1918 kontroll över partiets beslutande organ och grep delvis under påtryckning från det oroliga fältet makten i landet genom att bilda en revolutionsregering (folkkommissariatet). Inbördeskriget som utbröt 28/1 slutade med fullständigt nederlag och ledarnas flykt till Ryssland, där Finlands kommunistiska parti bildades i september detta år.

Efter nederlaget och den politiska arbetarrörelsens tudelning började F. snabbt byggas upp på nytt under ledning av Matti Paasivuori och Väinö Tanner, vilka hade tagit avstånd från de åtgärder som lett till inbördeskriget. I den riksdag som valdes i mars 1919 erhöll F. 80 mandat, men förlorade i valet 1922 27 mandat till det kommunistdominerade Finlands socialistiska arbetarparti. F:s aktionslinjer klarnade efter partikongressen i december 1919, då man bl.a. beslöt förkasta doktrinen om proletariatets diktatur. Vid denna kongress försökte vänstersocialisterna på O.W. Kuusinens uppmaning erövra partiet men besegrades av Tannerflygeln.

I början av 1920-t. uppstod en intern centeropposition som protesterade mot den enligt dess mening alltför försonliga politik som partiledningen bedrev gentemot de borgerliga. Denna justerade i viss mån sin linje enligt oppositionens önskemål, och lyckades därmed bibehålla enigheten inom partiet. Konflikt vållade även frågan om huruvida partiet kunde inträda i regeringen, vilket en fraktion besläktad med centeroppositionen motsatte sig. Väinö Tanner, som var partiets ledande man och under fyra decennier en av landets mest framträdande politiker, bildade dock redan 1926 en socialdemokratisk minoritetsregering, vilket inrikespolitiskt var en betydelsefull händelse. Tanners regering stötte på borgerligt mostånd i riksdagen och motarbetades även av kommunisterna (som omintetgjorde en del progressiva reformer, bl.a. införandet av allmän sjukförsäkring), varför den blev tvungen att avgå efter knappt ett år.

F. stod i försvarsställning under större delen av 1930-t., då det från högerradikalt håll framfördes krav på upplösning även av det socialdemokratiska partiet. Lapporörelsens tryck påskyndade dess utveckling under Tanners överinseende från ett klasskampsparti till ett parlamentariskt reformparti. Först mot slutet av decenniet möjliggjorde förändrade politiska konstellationer partiets inträde i en bred koalitionsregering (rödmylleregeringen), vilket på sätt och vis förebådade de förhållanden som kom att råda efter andra världskriget. 1930-t. bevittnade även tillkomsten av en vänsteropposition, som under och efter världskriget tog sig olika uttryck, av vilka det allvarligaste representerades av de s.k. sexlingarna.

Vid krigsutbrottet 1939 härskade inom partiet - som dittills konsekvent hade motsatt sig ökade militära anslag - i stort sett enighet om att en försvarskamp var nödvändig. Under fortsättningskriget däremot, då Finland kämpade vid det nazistiska Tysklands sida, spelade vissa socialdemokrater en ledande roll inom den fredsopposition som småningom uppstod mot regeringen och dess politik. Att partiet med ledaren Tanner i spetsen satt i regeringen var dock utomordentligt betydelsefullt med tanke på bevarandet av den nationella enigheten under en ytterst kritisk tid.

Efter kriget bildade oppositionella vänstersocialdemokrater socialistiska enhetspartiet, som i knappt ett decennium verkade i anslutning till Demokratiska förbundet för Finlands folk, i vars grundande även socialdemokrater hade tagit del.

F:s parlamentariska representation försvagades genom den folkdemokratiska debuten i det första efterkrigsvalet från 85 till 50 mandat. Inom partiet uppstod kort efter kriget en allvarlig splittring mellan den Tannertrogna partiledningen och en vänsteroppositionell flygel med rötter i fredsoppositionen under kriget. Denna konflikt kunde biläggas först 1947. I kampen om de socialistiska massrörelserna, som från socialdemokratisk sida igångsattes 1946 och som inom några år ledde till partiets seger inom FFC, de viktigaste fackförbunden, den s.k. framstegsvänliga andelsrörelsen och AIF, utmärkte sig bl.a. de s.k. vapenbrödrasocialisterna, som sedan med Väinö Leskinen i spetsen kom att utöva ett betydande inflytande. Denna seger hade uppenbarligen stor betydelse med tanke på den lagliga samhällsordningens bevarande.

1948 bildade K-A. Fagerholm en socialdemokratisk minoritetsregering som med president Paasikivis stöd målmedvetet gick in för att tränga tillbaka kommunisterna från de framskjutna positioner de hade erövrat under de tre första efterkrigsåren. Fagerholm återkom som statsminister även 1956-57 och som chef för den s.k. nattfrostregeringen 1958-59, som upplöstes efter sovjetiska påtryckningar.

Centern inom partiet, som hade lett dess politik sedan 1946, hade nämligen lidit nederlag på den urtima partikongressen 1957, då Väinö Tanner valdes till ordförande med hjälp av partiets högerkrafter, främst personifierade av Leskinen. Tudelningen, som urspr. även hade karaktären av en motsättning mellan en urban (Leskinen m.fl.) och en småbrukarvänlig (Hannes Tiainen m.fl.) flygel, ledde sedan härvan komplicerats i flera repriser slutligen till bildandet av ett utbrytarparti, Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund. Detta backades i splittringssyfte upp av Moskva och av president Urho Kekkonen, som tog in representanter för oppositionen i flera regeringar i slutet av 1950-t.

I valet 1958 förlorade F. sin ställning som riksdagens största parti och erhöll i valet 1962 endast 38 mandat, vilket var alla tiders bottennotering för partiet. Under denna period av nedgång nåddes även ett lågvattenmärke i F:s östrelationer, vilket i president Kekkonens och de sovjetiska ledarnas ögon starkt minskade dess lämplighet som regeringsparti; det befann sig i opposition åren 1959-66. Partiet ingick inför presidentvalet 1962 i det s.k. Honkaförbundet, som upplöstes bl.a. till följd av Sovjetunionens negativa reaktion. Konjunkturerna förbättrades sedan Väinö Tanner 1963 avgått som partiledare och ersatts med den moderate Rafael Paasio, som representerade den medlande "tredje linjen" inom den socialdemokratiska rörelsen. Mauno Koivisto var en av dem som mest energiskt arbetade för att denna tredje linje skulle åstadkomma en konsolidering av partiet.

F. noterade i valet 1966 en lavinartad seger med 17 erövrade tilläggsmandat (sammanlagt 55), vilket åter gjorde partiet till riksdagens största och en ledande faktor i det parlamentariska kraftfältet. Det har sedan dess ständigt återkommit i regeringsställning. Kalevi Sorsa, som gjort en kometartad karriär som Paasios protegé, bildade fyra regeringar på 1970- o. 80-t., men lyckades inte förverkliga sina ambitioner att erövra presidentposten. I stället valdes Mauno Koivisto 1982 som första ickeborgerliga politiker till republikens president och följdes 1994 av Martti Ahtisaari samt 2000 av Tarja Halonen. Paavo Lipponen blev 2003 landets långvarigaste regeringschef som suttit oavbrutet efter att från 1995 ha lett två breda koalitioner. F. blev 2007 oppositionsparti efter att ha gått på en förlust i riksdagsvalet 2007. Följande år fick det sin första kvinnliga ordförande i Jutta Urpilainen.

Partiet har sedan 1970 stadigt erövrat mellan 50 och drygt 60 mandat i riksdagsvalen, medan röstandelen kretsat mellan drygt 20 och 25 %; i valet 2007 uppgick den till 21,4 %. F. har därmed kämpat med Centern och Samlingspartiet om positionen som landets största parti.

Partiets ideologi undergick under de första decennierna endast relativt små förändringar; Forssaprogrammet av 1903 ersattes först 1952 med ett nytt principprogram, där F. anslöt sig till den västerländska socialdemokratin (vilket dock i praktiken skett långt tidigare). I motsats till en del västeuropeiska broderpartier (t.ex. det västtyska) höll partiet länge fast vid sin strävan att förverkliga socialismen. I början av 1970-t. uppstod inom partiet en radikal ungdomsgruppering ("Pälkänerörelsen"), som hade flera personer som senare blev förgrundsfigurer inom finländsk politik i sina led. Efter en mera ideologiskt betonad period på 1960- o. 1970-t. övergick det till ett pragmatiskt försvar av välfärdsstaten, som det varit med om att bygga upp. Anmärkningsvärd är vidare dess i allmänhet positiva attityd till samarbete med kommunisterna, liksom även med de borgerliga.

De lokala partiavdelningarna är sammanslutna valkretsvis i 14 partidistrikt, som sorterar närmast under partistyrelsen. Ett exterritoriellt 15:e partidistrikt utgör Finlands svenska socialdemokrater, ur vars led flera av partiets mest bemärkta medlemmar framträtt. Den socialdemokratiska rörelsen omfattar vidare bl.a. egna kvinno- och ungdomsorganisationer samt en fritidsorganisation för barn och ungdom (Unga örnar). Partiets huvudorgan är Uutispäivä Demari som utkommer i Hfrs. (H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa, 3 bd, 1975-91; J. von Schoultz, Bidrag till belysande av Finlands socialdemokratiska partis historia, 1924; Suomen sosialidemokraattinen työväenliike 1899-1949, 1949; A. Hyvönen, Suomen vanhan työväenpuolueen historia, 2 bd, 1963-78; E. Skog, Sosialisti ja patriootti muistelee, 1971; H. Beyer-Thoma, Kommunisten und Sozialdemokraten in Finnland 1944-1948, 1990; J. Ehrnrooth, Sanan vallassa, vihan voimalla, 1992; A. Kujala, Venäjän hallitus ja Suomen työväenliike 1899-1905, 1995; M. Koivisto, Liikkeen suunta, 1997; H. Rautkallio, Agenda Suomi: Kekkonen, SDP, NKP 1956-86, 1999; L. Lehtinen, Aatosta jaloa ja alhaista mieltä, 2002) (Henrik Ekberg)


SDP_logo1.jpg

Finlands socialdemokratiska partis logotyp.

Finl.socdem1957OK.jpg

Finlands socialdemokratiska parti. Ett laddat ögonblick i partiets historia: Väinö Leskinen diskuterar strategin med Väinö Tanner vid partikongressen 1957, då den sistnämnde trots sin höga ålder valdes till ordförande. Foto: Arbetararkivet.

Finl.socdem_1975OK.jpg

Nyvalde partiordföranden Kalevi Sorsa förbereder sig för sitt första tal inför partikongressen 1975. Sorsa var en av den finlänska välfärdsstatens främsta arkitekter. Foto: Arbetararkivet.

s27.jpg

Monumentet Tannerporten av Kari Juva avtäcktes 1984 i Hfrs. Enligt konstnären symboliserar skapelsen kraftgestalten Väinö Tanner, "som lotsade den finländska arbetarrörelsen genom berg". Efter det kommunistiska östblockets sammanbrott skedde på hemmaplan en viss rehabilitering av Tanner och hans insatser, som bidrog till att Finland kunde bevara sitt västerländska samhällssystem. Foto: Sakari Niemi.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 25.05.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 25.05.2012 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi