folkdans Tillbaka

folkdans. Med f. avses vanligen allmogens gamla danser, vilka idag dansas inom folkdanslagen. I början av 1900-t. grundades i samband med det nationella uppvaknandet föreningar med uppgift att samla in, bevara och uppvisa folkliga danstraditioner, bl.a. Finska folkdansens vänner (Suomalaisen kansantanssin ystävät, gr. 1901) och Föreningen Brage i Hfrs. Personer inom Brages folkdanslag tog 1931 initiativ till grundandet av centralorganisationen Finlands svenska folkdansring. Vid upptecknandet av danser intresserade man sig endast för allmogens danser. Självfallet dansade också borgerskapet. De danser som man fick uppgifter om hade varit allmänna under 1800-t. Vissa av de upptecknade danserna hade rötter i tidigare århundraden, t.ex. Väva vadmal, polska och menuett. Om den äldre ring- och kedjedansen, se dans.

Väva vadmal, känd i hela Norden, dansades på två linjer med damerna i den ena och kavaljererna i den andra. Ett par åt gången dansade mellan linjerna i tur och ordning, den som stod främst började och förflyttade sig därpå sist i raden. Dansen fortsatte tills alla hade utfört turen.

Polskan härstammar från Polen och dansades parvis på ett och samma ställe med variationer i steg och handfattningar. I västra Finland dansades polska i stora ringar, speciellt i ceremonidansen, d.v.s. då man på bröllop dansade ut brud och brudgum ur det ogifta ståndet och in i det gifta ståndet, man talade bl.a. om att dansa kronan av bruden. Polska kunde ingå som tur i olika danser. I socknarna runt Vasa slutar närapå alla danser med en polska i ring, s.k. trinddans, ett regionalt drag.

Menuetten uppkom i Frankrike på 1650-t. och nådde Finland på 1700-t. Menuett har förekommit allmänt i de svenskspråkiga kustbygderna och dansas på två linjer emot varandra, damerna i den ena och kavaljererna i den andra. I delar av Svenska Österbotten fick menuetten en särställning (Oravais-Munsala-Jeppo, Lappfjärd-Tjöck) och levde kvar långt in på 1900-t. Menuett förekom också inom ceremonidansen vid bröllop. I t.ex. Munsala dansades ännu i början av 1930-t. ett 30-t. menuetter på bröllopets första dag och ännu fler den andra dagen. I Österbotten efterföljdes menuetten av en polska dansad på stället "i knippo" av 2-7 par med korshandfattning.

Kontradansen härstammar från England och spreds via Frankrike bl.a. till de nordiska länderna. Danser med uppställning i fyrkant har gått under namn av bl.a. kontra, kadrilj eller fyrkant. Kontradanserna var mycket allmänna i hela Finland. I östra Nyland kunde ett obegränsat antal par dansa i samma uppställning och man kallade dessa danser "stordanser". Till kontradansfamiljen hör också engelska danser med tre, fyra, fem, sex, nio eller tolv personer i uppställningen. Engelskor har varit mycket allmänna på Åland.

Purpurin (från franskans potpourri) nådde Finland troligen österifrån, dansen är inte känd i övriga Norden. Purpuri består av ett antal danser som dansats efter varandra, blivit turer. Dansen har uppställning av en fyrkant med ett obegränsat antal par. Två par som befinner sig diagonalt emot varandra i uppställningen utför först en tur, efterföljd av två par i tur och ordning tills alla har utfört samma tur. Eftersom dansens längd är beroende av antalet par i dansen kunde den pågå i timmar. Mellan turerna förekom marscher där alla dansade samtidigt. Purpuri har förekommit i hela landet förutom i den nordliga och östra delen. I västra Finland hade purpurin 8-12 turer, mera österut 3-4 turer. I norra Österbotten förekom purpuri som ceremonidans på bröllop och inleddes då med en lång polonäs kallad "roson", dansen hade en särställning och dansades fram till mitten av 1900-t. I purpuri ingick slätvals, som även kunde dansas separat.

Fransäsen, "den franska", består också av olika danser som dansats efter varandra i en viss ordningsföljd. Fransäsen kunde ha upp till femton turer och dansades i fyrkantsuppställning, medan den i övriga delar av Norden dansades på två linjer. Fransäs förekom bland allmogen i slutet av 1800-t. främst i Nyland och i norra Svenska Österbotten, samt på Åland. I Esbo dansades vanligen tre fransäser under en danskväll, varvid den andra var mest betydelsefull och skulle dansas med kärestan.

Pardanser, där man rör sig framåt i dansriktningen, kom under senare delen av 1800-t. och förra delen av 1900-t. småningom att dominera danstillställningarna. Den första uppgiften om vals i Finland är från 1800, polkan nådde Finland på 1840-t., något senare masurka och schottis. Polkan blev snabbt populär och det uppkom ett stort antal små polkadanser med två turer. Polkasteg fogades också till kadriljer.

Yngvar Heikel, Brages sekreterare och verksam inom folkdanslaget, dokumenterade allmogens dräktskick och danser under 1910-1930-t. Heikel samlade in material i så gott som varje socken i det svenska Finland. 1938 utgav Heikel sina dansuppteckningar och tidigare insamlat material, närmare 800 dansbeskrivningar inklusive varianter, i sitt än idag enastående verk Dansbeskrivningar. Detaljerade beskrivningar om dansernas utförande inklusive noter, för att användas inom folkdanslagen, publicerades separat. Brage utgav 45 Folkdanser (1949) och Finlands svenska folkdansring beskrivningar och noter till 100 folkdanser i Instruktionshäfte 1-4 (1968-1984), samt beskrivningar, noter och cd till 100 finlandssvenska sånglekar i Kom ska vi dansa - kom ska vi sjunga (1985, omarb.uppl. 1996, cd 2003). Bland betydande insamlare på finskt håll kan nämnas Anni Collan, som publicerade det första dansbeskrivningshäftet Suomalainen Kisapirtti-Finska Lekstugan (1905), och Asko Pulkkinen, som utgav sina uppteckningar i Suomalaisia kansantanhuja (1910), samt Otto Harju. Av dansböckerna utkom nya upplagor och de sammanfördes i Kisapirtti - 125 suomalaista kansantanssia (1959) av Yrjö Väisänen. Efter det har Pirkko-Liisa och Esko Rausmaa fortsatt utgivningen av beskrivningar med noter i Tanhuvakka - Suuri suomalainen kansantanssikirja, som i sin andra upplaga 1997 innehåller 265 dansbeskrivningar. Bland forskare som intresserat sig för f. kan nämnas Otto Andersson, Greta Dahlström och Yngvar Heikel med bl.a. omfattande inledningar till de vetenskapliga materialsamlingar de utgett. Bland forskare under senare delen av 1900-t. kan nämnas bl.a. Erkki Ala-Könni, Gunnel Biskop, Petri Hoppu, Eero Nallinmaa och Pirkko-Liisa Rausmaa. (G. Biskop, Folkdans inom folkdansrörelsen - folklig dans?, 1990) (Gunnel Biskop)


s81.jpg

folkdans. Gammalt postkort med anvisning på hur man dansar folkdansen Vackra svägerskan från Kimito. Foto: Museiverket, O.Y Launis A.B.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 27.05.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 27.05.2010 av Johan Lindberg