järn- och stålindustri Tillbaka

järn- och stålindustri. J. har gamla anor i Finland; järn framställdes ur myrmalm redan under förhistorisk tid. I industriell mening fick järnhanteringen sin början under Gustav Vasa, som på 1540-t. beviljade riksrådet Erik Fleming tillstånd att bruka ett järnförande berg i Ojamo by vid Lojo sjö; driften på denna plats pågick mellan 1533 och 1863; under denna tid uppfordrades sammanlagt 11 780 ton 45 %-ig anrikad malm. Vid Svartåns utlopp från sjön anlades omkring 1560 en masugn för att förädla malmen från Ojamo.

En varaktig grund för järnhanteringen lades dock först under Gustav II Adolf. J. lokaliserades huvudsakligen till Västnyland och angränsande delar av Åboland. För de enskilda initiativen svarade Åboborgare av tyskt eller holländskt ursprung. De inhemska malmtillgångarna med i allmänhet mycket dålig kvalitet började inom kort tryta, varefter man blev hänvisad till import från Sverige. Regeringen understödde av omsorg om det hotade skogsbeståndet i moderlandet en j. i Finland. De finländska bruken tillförsäkrades betydande förmåner, vilket gjorde driften av dem lönande trots att malmen måste tas från Sverige. Under 1600-talets sista kvartssekel anlades hela 14 järnbruk i landet. Härvid spelade landshövdingen i Åbo och Björneborgs län, Lorentz Creutz d.y., en framträdande roll. För uppkomsten av denna blomstrande j. var tillgången till vattenkraft och kol och ved ur de orörda skogarna av central betydelse. Finlands andel i rikets järnproduktion var dock under hela den svenska tiden ytterst obetydlig; den finländska produktionen steg aldrig till mer än 3-4 procent av hela rikets.

Stora ofreden 1713-21 medförde en nästan total ödeläggelse av järnbruken i Finland. Av de 13 bruk som återupprättades efter stora ofreden inköptes och iståndsattes inte mindre än sju av handelsmän från Stockholm. Vid skilsmässan från Sverige 1809 fanns i landet 25 järnbruk.

Under de närmast följande decennierna stod man inför ett ständigt hot att malmimporten från Sverige skulle förbjudas, vilket även skedde 1831. Härigenom stimulerades utnyttjandet av inhemska malmförekomster, men detta försök föll inte väl ut. Det svenska exportförbudet hävdes 1857, och råvaruförsörjningen var därmed tryggad. Sedan puddelprocessen 1849 introducerats kunde man dessutom börja bearbeta myr- och sjömalmerna, vilket gav upphov tili ett stort antal järnbruk särskilt i landets ö. delar. Landets första puddel- och valsverk anlades 1853 på Högfors av Josef Bremer. Siemens-Martinmetoden introducerades 1879 i Dalsbruk, där tillverkning av martinstål inleddes.

J. gick under senare delen av 1800-t. mot en allt högre specialisering och kom att huvudsakligen inrikta sig på den ryska marknaden. Upprättandet av en högre tullmur mellan Ryssland och Finland i mitten av 1880-t., de s.k. differentialtullarna, innebar ett bakslag för finländsk j., men förnyelsen av den ryska j. samt utbyggnaden av järnvägsnätet hade större andel i Finlands j:s markanta nedgång kring sekelskiftet 1900. Första världskriget gav nytt liv åt den finländska j., som kompletterades med en kopparindustri med centrum i Outokumpu i ö. Finland. Grunden till dagens mångsidiga metallindustri var därmed lagd.

J. var tidigare nästan uteslutande hänvisad till importråvara. Inhemska järnmalmsfyndigheter av någon betydelse fanns bl.a. i Sillböle och Tavastby i Helsinge samt i Vichtis, där järnmalmen bröts för Högfors bruk. Den viktigaste inhemska - men utländskt ägda - gruvan vid sekelskiftet 1900 var Välimäki i Sordavala socken, där under perioden 1889-1910 sammanlagt 347 000 ton järnmalm utvanns. Därefter var Outokumpu länge landets mest betydande gruva även med tanke på utvinningen av järn som biprodukt vid kopparbrytningen. Efter andra världskriget tillkom järngruvor, delvis i försökssyfte, bl.a. i Vuolijoki (Otanmäki), Ekenäs skärgård (Jussarö), Ålands skärgård (Nyhamn) Kemijärvi (Kärväsvaara och Raajärvi) och Kolari (Rautuvaara) samt Taivalkoski (Mustavaara). Masugnsanläggningar finns på Hangö udd (Koverhar) och i Brahestad.

Ståltillverkningen är koncentrerad till Brahestad, Torneå, Imatra, Koverhar och Dalsbruk. Finland byggde under 1960- och 70-t. upp en modern stålindustri, inom vilken särskilt märks Outokumpus ferrokrom- och stålverk i Torneå, som får huvuddelen av råvaran från bolagets kromgruva i Keminmaa. (T. Hultin, Historiska upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden, 2 bd, 1896-97; E. Laine, Suomen vuoritoimi 1809-1884, 3 bd, 1948-52; K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi, 1994, Arkielämää patriarkaalisessa työmiesyhteisössä: rautaruukilaiset suurvalta- ajan Suomessa, 1996; E. Hyttinen, Rauta ja teräs, 2 bd, 1997; A. Salokorpi, Suomen rautaruukit, 1999)


Jaernoch_masugnen_i_Skogby.jpg

Järn- och stålindustri. Masugnen från 1700-talet vid f.d. Skogby järnbruk, Tenala. Foto: H. Ekberg.

JarnoStal_1.jpg

Dalsbruk vid tiden för sitt 250-årsjubileum 1936. Foto: Schildts bildarkiv.

Jaernind_Torneaa.jpg

Smältning av stålskrot i stålverket i Torneå sommaren 2002. Foto: Lehtikuva Oy.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 29.05.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 29.05.2012 av Johan Lindberg

Svenska folkskolans vänner rf
Annegatan 12
00120 Helsingfors
09 6844 570
sfv@sfv.fi