jazz. Den finländska jazzens födelse brukar dateras till det amerikanska kryssningsfartyget s/s Andanias ankomst till Hfrs våren 1926. Trots att händelsens betydelse för musikstilens finländska utveckling antagligen inrymmer mer mytbildning än verklighet, stämmer det att fartyget förde med sig en dansorkester bestående av amerikafinländare, vilka hade kännedom om "riktig" jazz Trots detta var orkestern ett rätt utpräglat dansband. Därförinnan hade j. i Finland i högre grad varit ett modeord för den nya tidens företeelser än en regerätt musikstil.

En av musikerna från Andania, altsaxofonisten Wilfred "Tommy" Tuomikoski, stannade i landet i flera år och kom att undervisa flera finländska musiker. Tuomikoski medverkade även med orkestern Ramblers i det som anses vara den första finländska jazzinfluerade skivinspelningen "Muistan sua Elaine" (1931). Under 1930-t. ökade kunskapen om jazzmusikens karakteristiska element, improvisation och rytmbehandling. Den på finländska folkmusiktraditioner vilande underhållningsmusiken med orkestern Dallapé i täten drog dock det längsta strået. Ett undantag var den mer angloamerikanskt orienterade orkestern Rytmi-Pojat, som föddes ur ett radioprogram vid Finlands Rundradio 1934, initierat av affärsmannen och musikern Cecil Backmansson. Till orkesterns främsta musiker hörde trumpetaren och vokalisten Eugen Malmstén. Han tog snart ledningen för orkestern och kom, influerad av Louis Armstrongs "hot"-stil, att bli den finländska j:s första kända namn. Trots detta kom dokumenteringen av Rytmi-Pojats jazzkunnande på skiva att bli knappt, då annan underhållningsmusik prioriterades högre.

På det internationella planet började även den seriösa litteraturen om j. samt jazzpressen att växa fram. Inom litteraturen gjordes pionjärinsatserna i det fransktalande Europa med bl.a. den franska kritikern Hugues Panassiés bok Le Jazz Hot, vilket gjorde att man i intellektuella kretsar började inse jazzens konstnärliga kvaliteter. De första egentliga jazztidskrifterna Down Beat (USA) och franska Le Jazz Hot grundades 1934. I Finland var man trots sin isolering vad gällde både skivimport och möjligheter att få se utländska artister inte helt på efterkälken, vilket berodde på nämnde Backmanssons insatser. Han grundade 1934 tidskriften Rytmi, som nedlades tre år senare för att återuppstå efter kriget. Backmansson var även en av initiativtagarna till den 1937 grundade musikerföreningen Rytmimuusikeriyhdistys, som banade väg för det första utländska orkesterbesöket av betydelse 1938, då den mörkhyade amerikanen Edgar Hayes med sin orkester gjorde en turné med drygt tio konserter. Orkesterns batterist var Kenny Clarke, senare en av bebop-stilens banbrytare.

Mot slutet av 1930-t. hade professionella finländska dansmusiker nått en hedervärd standard inom den för tiden populära swingmusiken. Bruno Laakko (1907-89), en annan amerikafinländare, kom att införa jazzlåtar även på elitgruppen Dallapés repertoar. Med Dallapés musiker och under namnet Bruno Laakko ja Lepakot spelade han 1939 in fox-trotten "Kissa vieköön" (originalet var Jeepers Creepers), som visar på de framsteg som nåddes under Laakkos ledning strax innan krigsutbrottet.

Vinterkriget satte sedan stopp för den gynnsamma utvecklingen. Nöjeslivet upphörde, och många musiker kallades ut till fronten, eller ingick under fortsättningskriget i underhållningstrupperna, där inslaget av j. var nästan obefintligt. En stor förändring innebar även dansförbudet, som trots mindre lättnader under mellankrigsperioden varade till slutet av fortsättningskriget.

Då tillgången på skivor och levande musik minskade under fortsättningskriget, blev radion den främsta kanalen till utländsk jazzmusik. Kortvågssändningarna med swingmusik från amerikansk militärradio och BBC gav impulser till en ny generation blivande jazzmusiker i Hfrs. Till intresset bidrog också de amerikanska och svenska musikfilmer med bl.a. Benny Goodman och Alice Babs som visades på stora biografer i huvudstaden. Detta gav efter vapenstilleståndet 1944 upphov till en dansvurm bland huvudstadsungdomen, som hade förkovrat sina danskunskaper vid dansskolor, vilka tilläts verka trots dansförbudet.

Småbandsformatet med swing och dixielandjazz kom nu också på modet och erbjöd en motvikt till de åter spirande storbanden. Många av den nya generationens betydande musiker var svenskspråkiga eller av judisk börd och kom att påverka jazzen för en lång tid framåt. Nämnas kan vibrafonisten/basisten Erik Lindström, gitarristerna Herbert Katz (1926-2007), Ingmar Englund och stepparen, batteristen, jazzjournalisten Jacob Furman (1924-2012), som 1938 korades till finsk mästare i steppdans. I denna krets började också tanken på en ny jazzpress födas. Furman var som redaktör involverad i uppkomsten av de svenskspråkiga jazztidskrifterna Swing (1942-43) och Yam (1943-44), som med en seriös och kunnig redaktion gjorde mycket för jazzintressets spridning särskilt i huvudstaden. Rytmi som nådde en större läsekrets återuppstod 1949 och existerar vid skrivande stund (2010) alltjämt.

Jazzkunnandet spreds ut i landet genom förmedling av jazzklubbar och orkestertävlingar. Helsingforsklubben The Jive-Club (gr. 1945), som fick filialföreningar i flera andra städer, arrangerade sin första orkestertävling i Hfrs 1945. Som topporganisation för denna verksamhet grundades 1947 Suomen rytmikerhojen liitto. I dessa klubbar kunde även de två lägren inom j., d.v.s. traditionalisterna och anhängarna av den nya bebop-stilen, i slutet av 40-t. debattera sina preferenser.

Jazzens utbredning under 1930- o. 40-t. gillades dock inte i alla kretsar, den uppskattades inte av förespråkare för den seriösa musiken, och i synnerhet inte av storfinska nationalister och nazistsympatisörer. Finlands vapenbrödraskap med Tyskland under fortsättningskriget gav grogrund för attityder av detta slag. Utöver generella fördomar mot svarta förekom bland den etablerade kritikerkåren även oförmåga att förstå jazzmusiken, vars stildrag inte passade in i konstmusikens tolkningsvärld. Bl.a. Hufvudstadsbladets recension av Louis Armstrongs första Finlandsbesök 1949 kom att framhäva ovannämnda arrogans och oförståelse, vilket väckte negativa reaktioner bland jazzpubliken. Pressbevakningen av jazzkonserter kom efter Armstrongs besök att bli seriösare och sakkunnigare.

1950-t. var en tid av expansion för finländsk j. Det föregående årtiondet hade avslutats omtumlande med Louis Armstrongs första Finlandsbesök, och de utländska gästspelen blev vanligare. Karakteristiskt var att de stora orkestrarna från efterkrigstiden bantades ned till mindre grupper. Så gick det t.ex. för batteristen Osmo "Ossi" Aalto (1910-2009) vars orkester under slutet av 1940-t. hade haft framgångar i Sverige på turnéer i folkparkerna. Men kännetecknande var att de nya stilarna bebop och Cool Jazz som hade uppkommit sedan kriget kretsade kring smågruppstänkandet.

En jazzstil med inhemska förtecken som den mångsidige Toivo Kärki hade banat väg för redan på 1930-t. var j. med dragspelet som soloinstrument. Denna stil, företrädd av smågrupper, var populär från slutet av 1940-t. och i stort sett hela 1950-t. Bland solisterna kan särskilt nämnas Matti Viljanen (1927-87) och den tillika som skicklig jazzpianist framträdande Teuvo Suojärvi (1932-97). En ny vind från Amerika var den mot bebop kontrasterande Cool Jazz-strömmen som i Finland fick anhängare särskilt genom pianisten George Shearings och barytonsaxofonisten Gerald "Gerry" Mulligans inspelningar. Nu framträdde även ett antal kvinnliga vokalister som förde j. närmare schlagern, gränsen mellan de två genrerna var ju ännu inte så tydlig. De mest kända var Helena Siltala (eg. Helena Kronqvist, f. 1930) som arbetade med tidens toppnamn Erik Lindström, samt Wiola Talvikki (eg. Viola Talvikki Nikkanen, f. 1934) som sjöng i Onni Gideons orkester och nådde internationell berömmelse under namnet Wiola Talvi. Under årtiondet började också orkestrar och musiker från andra finländska städer än huvudstaden att skapa sig ett namn genom de tidigare nämnda orkestertävlingarna: Tfrs, Tavastehus, Kymmenedalen och Åbo kom att bli hemvist för många musiker, av vilka en del tog sig upp till den finländska jazzeliten. Jazzens betydelse som något av den första finländska ungdomsmusiken före rockmusikens genombrott under 1950-talet kan även belysas genom grundandet av klubben Mäyränkolo ("Grävlingshålan") som var verksam i Rödbergen i Helsingfors under sent 50- och tidigt 60-tal, där flera, sedermera kända finländska musiker, gjorde sina första framträdanden.

Popmusiken trängde vid ingången av 1960-t. undan jazzmusiken som ungdomens musik. Dixielandjazzen hade förvisso sedan slutet av 1950-t. både på det internationella planet och i Finland varit föremål för stort intresse, med gruppen DDT Jazzband som främsta finländska företrädare, men trenden tynade snart bort sedan bl.a. ståltrådsmusiken och senare den brittiska popmusiken slagit igenom helt. Samtidigt blev den moderna j. i USA svårbegripligare för gemene man och antog alltmer karaktären av konstmusik där dansmusikelementet, som tidigare hade varit påfallande inom jazzmusiken, höll på att försvinna. Under slutet av decenniet när j. och popmusik även i Finland började kombineras inom grupper som Soulset och Blues Section, återkom danselementet i förändrad form som s.k. soul- eller popjazz och senare som jazzfunk, vars glansperiod inföll på 1970-t. med pianisten och kompositören Olli Ahvenlahti (f. 1949) som den kommersiellt kanske mest framgångsrika artisten.

Trots att jazzmusiken även i Finland började känna av trycket från popmusiken, var besöken av utländska jazzmusiker talrika och populära under förra delen av 1960-t. Det var fråga om visiter av j:s absoluta stjärnor, som Duke Ellington och John Coltrane. Under 1960-t. började den finländska jazzmusiken finna uttrycksformer ur finsk meloditradition och få en personligare ton. Bland decenniets banbrytande musiker kan nämnas saxofonisterna Esa Pethman, som tidigt framträdde som en personlig jazzkompositör, vidare Juhani Aaltonen (f. 1935), Eero Koivistoinen, trumpetaren, kompositören Henrik Otto Donner, pianisten Heikki Sarmanto samt trumslagaren Martti "Edward" Vesala (1945-99) vilken i likhet med Koivistoinen även startade inom 1960-talets popmusik. Samtidigt uppträdde musiker från Finland allt oftare utomlands, och finländsk j. uppmärksammades nu för första gången internationellt. Inrättandet av festivalen Pori Jazz Festival i Björneborg 1966 kom att få stor betydelse för jazzlivet i Finland. Till en början var artistkåren till stor del inhemsk, men snart började j:s stora stjärnor att uppträda vid festivalen, och antalet besökare steg snabbt så att festivalen idag är en av Europas största. 1966 grundades även det alltjämt verksamma jazzförbundet Suomen jazzliitto.

1970 började statliga konstnärsstipendier att delas ut även till jazzmusiker. Jazzundervisningen tog också form vid denna tid, med blygsamma ansatser redan i slutet av 1960-t. Till en början var formatet sommarkurser med praktiska övningar under ledning av jazzmusiker. Den verkliga förändringen skedde 1972, då Åggelby pop- och jazzinstitut grundades på initiativ av lärarna Klaus och Seija Järvinen. Ungefär samtidigt upptogs j. på undervisningsprogrammet även vid Sibelius-Akademin, i form av allmän historia och improvisation. Sibelius-Akademins jazzlinje, som grundades 1983, har varit en vagga för de flesta av dagens finländska toppmusiker.

Under 1970-t. återuppstod intresset för storbanden. Många amatör- och skolband (t.ex. Tapiola big band) som har varit viktiga som fostrare av musiker grundades. En viktig milstolpe inom finländsk j. var vidare bildandet av Uuden musiikin orkesteri (UMO) 1975. Bakom initiativet stod föreningen Uuden musiikin orkesteriyhdistys, grundad samma år av finländska professionella musiker. Den till en början på provisorisk bas verkande orkestern kunde på 1980-t. konsolidera sin ställning tack vare understöd från undervisningsministeriet, Rundradion och Hfrs stad. !UMO har uppträtt med jazzlegender som Dizzy Gillespie och spelat en viktig roll som musikerskola, arbetsgivare för finländska jazzmusiker och som framförare av finländska jazzkompositioner.

1980- o. 90-t. kännetecknades av ett starkt uppsving för finländsk j., vilket till stor del berodde på att utbildningen fick fastare ramar och sektorn fick bättre status i jämförelse med andra musikgrenar. Samtidigt blev det vanligare att studera vidare utomlands. Undervisningen har också gjort jazzen akademisk. Sedan början av 1990-t. har musikmagistrar med huvudämne inom j. utexaminerats från Sibelius-Akademin. Musiker som har fört den finländska jazzen framåt och nått internationell ryktbarhet är bl.a. gitarristen Raoul Björkenheim (f. 1956) och vibrafonisten Severi Pyysalo samt saxofonisten Jukka Perko. Inom den traditionella j. har klarinettisten Antti Sarpila haft stora framgångar. En grupp som har nått en stor publik under 1990-t. och har samarbetat med klassiska musiker är Trio töykeät med pianisten Iiro Rantala som ledande gestalt. Bland grupper under början av 2000-talet som funnit inspiration ur bl.a. 1950-talets s.k. hardbop-stil märks U-Street All Stars och Five Corners Quintet, där saxofonisten Timo Lassy (f. 1974) framsprungit ur den förstnämnda och batteristen Teppo Mäkynen (1974) ur den senare, bägge profilerade musiker. Sångerskan Johanna Iivanainen (f. 1976) har nått berömmelse som sångerska både inom swing-facket och i mer modernare tongångar tillsammans med bl.a. Eero Koivistoinen. En annan sångerska, som också har framträtt med brasiliansk populärmusik och med kvartetten Ilmiliekki Quartet är finlandssvenska Emma Salokoski (f. 1976).

Finländsk j. har idag en självständig och högt raffinerad ton, som tar intryck av de allt suddigare gränserna mellan musikstilar ute i världen. Vid sidan av experiment med klassisk musik och folkmusik har sedan 1980-t. också elektronisk musik ingått i den moderna finländska j. Samtidigt lever de traditionella stilarna fortsättningsvis och gör jazzgenren i Finland mångsidig och livaktig med egna klubbscener och olika jazzfestivaler. Jfr även populärmusik. (O. Häme, Rytmin voittokulku, 1949; S. Backlund, Swing i skuggan av krigs- och kristider, Historisk Tidskrift för Finland 4, 1989; J. Haavisto, Puuvillapelloilta kaskimaille: Jatsin ja jazzin vaiheita Suomessa, 1991, Suomijazzin vuosikymmenet: Jazzmusiikki Suomessa vuosina 1919-1969, 1995; P. Jalkanen, Populaarimusiikki, 2003; I. Vesterinen, Mäyränkolon jazzareita: tarua ja totta Old House Jazz Clubista, 2006). (Johan Lindberg)


JAZZ3.jpg

jazz. Orkestern Ramblers var verksam under många år och fick en betydande position inom finländsk j. Repertoaren bestod även av mer publikfriande dansstilar. Här en bild från 1946. Vid xylofonen står ledaren och trombonisten Klaus Salmi. Foto: Finlands Jazz & Pop-arkiv.

JAZZ1.jpg

Den mångsidige Cecil Backmansson förblev en ledarfigur i bakgrunden även efter Eugen Malmstens tillträde som orkesterledare för Rytmi-Pojat. Här ses Backmansson på en affisch för ett dansevenemang 1945, året då orkestern fyllde 10 år. Finlands Jazz & Pop-arkiv, foto: T. Johansson.

Jazz

jazz-ustreet4.jpg

Vibrafonisten och kompositören Severi Pyysalo har sedan 1980-t. hört till landets förnämsta jazzmusiker. Han har nått internationell berömmelse både som solist och tillsammans med Jukka Perko inom gruppen The Poppoo. Gruppen U-Street All Stars (nedan) valdes till årets artist vid Pori Jazz-festivalen 2002 och nådde detta år ut till en stor publik genom att uppträda på självständightesbalen i presidentens slott. Från v.: Markus Holkko, altsax; Teemu Viinikainen, gitarr; Timo Lassy, tenorsax; Jussi Lehtonen, trummor; Timo Tuppurainen, bas. Foto: Lehtikuva Oy, övre T. Toivanen, nedre H. Pälviranta.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: RabbeSandelin
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
personer (individer), musiker, jazz
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Musik
Skapat 07.02.2014 av Rabbe Sandelin
Uppdaterat 07.02.2014 av Rabbe Sandelin