sjöar och vattendrag Tillbaka

sjöar och vattendrag. Insjölandskapet karakteriserar mer än något annat Finlands natur. Sjöarna är i allmänhet grunda, med starkt söndertrasad strandlinje (tot. 130 000 km) och många öar. De bildar nyckfullt sammanhängande sjösystem, stråtar, där det kan vara svårt att se gränsen mellan en sjö och en annan.

Sjörikedomen varierar. Sålunda är kustområdena i regel sjöfattiga (Lojoområdet bildar ett undantag). Störst är sjörikedomen inom det s.k. Insjöfinlands ö. delar kring S:t Michel, där över 1/3 av den totala arealen utgörs av vattenyta. Talrika och ofta mycket natursköna sjöar finns därtill både i Ule träsk-Sotkamo-området och i Kuusamo och Salla.

Insjöfinland bildas av en nära nog plan, uråldrig utjämningsyta (peneplan, jfr berggrund och ytformer), som under istiden genomgick en ytlig "föryngring": dels framhävdes och skapades ojämnheter i berggrunden (jfr t.ex. Päijännes strandlinje och sjöarnas strimmighet i ö. Finland), dels avlagrades morän och åsar, som nu utgör lokala fördämningar (t.ex. Pyynikki för Näsijärvi). Sjöplatån omgärdas av låga vattendelare, i v. Suomenselkä och i s. en berggrundströskel, som i stort sett följer (men inte är identisk med) Salpausselkäs stora båge. Efter inlandsisens avsmältning avvattnades sjöplatån åt nordväst (Päijänne rann ut genom Kalajoki, Saimen hade förbindelse med Päijänne genom Pielavesi), men till följd av att landhöjningen varit ca två gånger snabbare vid Suomenselkä än i s., har en förskjutning av avrinningen skett. Kymmene älv bröt sig igenom vid Vuolenkoski ca 4 000 f.Kr. och något senare bildades Saimens utlopp genom Imatra och Vuoksen.

Sjöarnas andel av landytan motsvarar för hela Finland 9 %. Deras antal uppgår till 187 888 stycken. Av vilka 99 % dock har en yta på mindre än 1 km2. 56 000 sjöar har en areal på mer än 1 ha. Endast tre sjöars areal överstiger 1 000 km2: Saimen (4 400 km2), Päijänne (1 065 km2) och Enare träsk (1 000 km2). Stor- Kallavesi har en yta på 900 km2, Ule träsk är ung. lika stort, medan Pielisjärvi är 850 km2. Finland har 309 sjöar med en yta över 10 km2. Sjöarnas djup är obetydligt (medeldjupet 7 m), inte ens Päijänne och Saimen har större medeldjup än 17 m. Lokalt kan djupet dock vara större; Päijänne är den djupaste av landets sjöar (104 m vid Ristiselkä). De största djupen i Saimen och Kallavesi ligger kring 84-100 m och även Enare träsk når ned till 95 m. Sjöarnas vattenmängd är följaktligen relativt obetydlig (235 km3, att jämföras med Östersjöns 22 000 km3 och Bajkalsjöns 25 000 km3). Ett års nederbörd skulle räcka till för att fylla Finlands sjöar. Vattendragen är bl.a. av morfometriska orsaker känsliga för föroreningar.

Sjöarnas höjd över havet är inom insjöplatån mestadels under 100 m. Typiskt nog finns forsar (vattenfall är sällsynta i Finland) vid de områden av vattendelarna där dessa blivit genombrutna och i kustbrämet, medan själva sjöplatån saknar större nivåskillnader.

Sjöarna kan biologiskt indelas i tre huvudtyper. Näringsrika (eutrofa) sjöar med frodig växtlighet och rikt djurliv finns i s.v. och s. Finland. Näringsfattiga klara sjöar (oligotrofa) förekommer inom ås- och sandområdena nära Salpausselkäbågarna samt i Lapplands n. del, medan det stora flertalet av sjöarna har ett av myrvatten brunfärgat, näringsfattigt vatten (dystrofa). Kulturpåverkan medför i regel att sjöarnas typ blir mera näringsrik ( eutrofiering). Den starka utbyggnaden av reningsverk inom industrin och bosättningen under slutet av 1900-t. har lett till att huvuddelen av närsaltstillförseln idag kommer från lantbruket och naturen. Bl.a. det ringa vattendjupet och den höga naturenliga organiska belastningen i de dystrofa sjöarna medför en stor känslighet för eutrofiering.

Bebyggelsehistoriskt har vattendragen spelat en stor roll; deras betydelse som kommunikations- och transportleder har fortsatt fram till våra dagar. Den allmänna tillgången på färskt vatten har varit en förutsättning för skogsindustrins utbredning. Inklusive älvstränderna finns det drygt 1 km strand per km2 landyta, och för varje invånare finns det mer än 100 m strand vid insjövatten, omständigheter vilkas betydelse för turism och rekreation lätt inses.

I början av 2000-t. bedömdes vattenkvaliteten som god eller utomordentlig i 80 % av Finlands sjöar. Starkt nedsmutsade områden med dålig vattenkvalitet utgjorde endast 0,3 %. Eutrofiering har varit den huvudsakliga orsaken till försämrad vattenkvalitet. Under 1980-t. påverkades omkring 5 000 sjöar närmast i åsområden av försurning genom nederbörden. I takt med minskade svavelutsläpp i Europa har problemet gått starkt tillbaka.

Samma drag av ungdom och oregelbundenhet som utmärker Finlands sjöar är även karakteristiska för älvarna. Deras lopp är ojämnt och i allmänhet saknas de för äldre floder typiska serpentinerna (meandrarna) och deltabildningarna. Serpentiner förekommer dock vid vissa älvavsnitt, som flyter genom lersedimentområdena i s.v. Finland, och vid några lappländska älvar (Luiro). Den största deltabildningen finns vid Kumo älvs utlopp, där staden Björneborg och dess hamn fått anpassa sig till den vikande kustlinjen. Eftersom avståndet till kusten överallt i Finland är ringa, är de flesta älvar korta och av obetydlig bredd. Floder (med en bredd av minst 200 m) saknas. Finlands (och Nordens) längsta älv är Kemi älv (inkl. biflödet Kitinen 500 km). Totallängden av Finlands åar och älvar är ca 20 000 km.

Finska vikens kustbräm, Egentliga Finland och särskilt Österbotten, är "de tiotals älvarnas land". Landets jämna lutning, sedimentationen under landhöjningen och förekomsten av gamla föristida dalar är förklaringen till detta. Älvarnas naturliga vattenföring är särskilt i Österbotten och Lappland synnerligen ojämn. Omfattande översvämningar inträffar för den skull dels under vårflödet, dels under förvintern, då underkylt vatten kan åsamka isbildning längs älvfårans botten. För att utjämna flödeskurvorna har man i samband med kraftverksbyggena i Lappland skapat konstgjorda sjöar (Lokka med en yta på 417 km2 och Porttipahta på 214 km2); följderna har dock inte varit enbart positiva. - Också under gångna sekel gjordes betydande ingrepp i naturen i form av sjösänkningar, som i främsta rummet företogs för att utvinna odlingsmark (se t.ex. Höytiäinen). Denna verksamhet påbörjades redan på 1500-t. och nådde sin största utbredning på 1800-t., då ca 40 000 ha beräknas ha torrlagts.

Huvudvattendelaren Maanselkä avgränsar den nordligaste delen av landet (Enare och Utsjoki kommuner), som har avrinning till Norra Ishavet. Vattendelaren följer sedan i stora drag östgränsen. Ett stort triangelformat område i Kuusamo och Salla avvattnas dock till Vita havet, medan återigen längre söderut, i höjd med Pielisjärvi, älvarna rinner upp på den ryska sidan.

Vattenkvaliteten i älvarna och åarna är något sämre än i sjöarna: endast ca 60 % hade vid 2000-talets början utomordentlig eller god vattenkvalitet. Dålig kvalitet fanns i 2 % av de rinnande vattnen. Detta återspeglar den högre direkta belastningen av älvar och åar jämfört med sjöarna. (S.J./P-E.P.)


sjoear<i>och</i>vattendrag1.jpgsjöar och vattendrag. De största vattendelarna i Finland heter Maanselkä och Suomenselkä. De sjöar som har utlopp via samma avloppsälv bildar ett insjösystem som bär namn efter avloppsälven eller centalsjön. Karta: Arttu Paarlahti.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: Sigbritt Backman
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, vattendrag, sjöar
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Ponduskategori
Geografi
Skapat 06.08.2009 av Sigbritt Backman
Uppdaterat 08.06.2017 av Lasse Sundman