svenskan i Finland Tillbaka

svenskan i Finland talades 2005 som modersmål av ca 290 000 personer eller 5,5 % av befolkningen i landet. S. har en historia som är lika lång som den nuvarande svenska bosättningens historia i Finland: sedan tidig medeltid har det talats svenska på finländsk mark.

S. är inte en enhetlig språkform. Den talade s. fördelar sig på tre skikt eller språkarter: lokal dialekt (sockenmål), lokalt stadsmål och standardspråk som går under namnet finlandssvenska. Gränsen mellan de tre språkarterna är flytande; dagens talare av s. växlar ofta mellan lokalspråk och standardspråk som påverkar varandra ömsesidigt. Historiskt sett är dialekterna den äldsta språkformen och behandlas därför först.

1. Dialekter. De finlandssvenska dialekterna bildar tillsammans med de estlandssvenska gruppen östsvenska mål, en av de sex grupper som dialekterna inom svenska språket traditionellt indelas i. Dialekterna i Finland kan betecknas som typiskt svenska dialekter, även när ordet "svensk" ges en snäv betydelse. De närmaste släktingarna finns i Uppsverige, d.v.s. Uppland och Sörmland, delar av Västmanland, Gästrikland och Dalarna, samt i Västerbotten.

Dialekterna får sin särprägel av dels arkaismer som de bevarar från fornspråket, dels novationer som innebär nybildningar i förhållande till detta. Ålderdomliga drag lever i första hand kvar i uttalet. I många dialekter är t.ex. det fornspråkliga systemet med korta, långa och överlånga stavelser bevarat i detalj (korta bik/bek 'beck', stugår/stogor/stugur 'stugor', långa buus, buss och överlånga boodd 'bodde'). Bäst håller sig det gamla systemet i n. Österbotten, ö. Åboland och Nyland, medan s. Österbotten och v. Åboland har förlorat den gamla korta stavelsen i enstaviga ord (genom att vokalen förlängts i biek/beek etc.) men bevarar den i tvåstaviga ord ( betje 'becket'), likaså den gamla överlängden (genom att vokalen förkortats i bodd etc.). Åland saknar för sin del både överlånga och korta stavelser och gör liksom svenskan i Sverige bruk av bara den långa stavelsen ( beek/bekk, stuugår, bodd). Allmänt spritt är ett äldre uttal av bom som boom och döma som dööm/dööma, med vokalen lång före m.

Fornspråkets diftonger är bevarade i skiftande utsträckning. På Åland finns bara öy kvar i vissa ord, och i v. och mellersta Nyland finns en tendens att ersätta diftongerna med enkla vokaler. Där diftongerna lever kvar uttalas t.ex. sten som stein/stäin, rök som röik och bröt som bröut. En ålderdomlig prägel har de dialekter i n. och mellersta Österbotten, Åboland, v. och mellersta Nyland som bevarar så kallat europeiskt u, de s.k. o -målen som uttalar hugg som hogg eller tupp som topp. Mer allmänt bevarade är gammalt a som gör att t.ex. och stå uttalas gaa och staa, de s.k. gamla förbindelserna ld, mb, ng som finns i hald/halda 'hålla', kamb 'kam' och langg 'lång' m.fl., förbindelsen rg med hårt g i varg, Borgå, Pargas m.fl., t -former av pronomen och adverb som t.ex. ti/tåmm 'de', 'då'.

Det gamla tregenussystemet, som innebär att substantiven är antingen han -, hon - eller det -ord, är på sina håll utsatt för en utjämning som gör att han- och hon -orden sammanfaller i han- eller den -ord. Åland har redan fått två genus i stället för fornspråkets tre, nämligen den- och det -genus, i n. och mellersta Österbotten är han- och hon- orden på väg att falla samman i han- ord, i Nyland i den -ord. I stället för att omtala t.ex. stugan med hon och gården med han, går man över till han/den om båda orden i fråga.

Samtidigt som dialekterna bevarar många fornärvda drag har de tagit emot nya inflytelser, över Ålands hav och Bottniska viken: de ingår i ett brett mittnordiskt område som sträcker sig från Atlantkusten i v. till finskt språkområde i ö. Nya drag som kommit västerifrån är bortfallet av ändelsevokaler, s.k. apokope som gör att kasta blir kast, dike blir diik, backarna blir bakkan, bättre blir betär etc. Västerifrån kommer också den "norrländska förmjukningen", som innebär att g, k, sk blir j, tj, sj inuti ord: daajin ' dagen', diitje 'diket', fissjin/fistjin 'fisken'. Förmjukningen har traditionellt hört till dialekterna överallt utom Fasta Åland samt Nagu och Pargas och Kyrkslätt-Borgå, där hårt g, k, sk till sen tid bevarats i både uddljud och inljud: kärrå, skild.

Den långvariga kontakten med finskan har också lämnat sina spår i dialekterna. Finskan har haft en konserverande effekt och bidragit till att de ovannämnda korta och överlånga stavelserna bevarats (jfr fi. katu 'gata', puukko 'kniv'), kanske också de gamla diftongerna. Den har också varit källa till en mängd lånord i dialekterna, t.ex. höta (hautoa) 'värma', kårj(a) (korjata) 'samla ihop'. Kontakten med finskan kan (men behöver inte) vara förklaringen till att svenskan i Finland har bara en musikalisk accent, den akuta. Bara v. Nyland skiljer mellan grav accent i tvåstaviga och akut i enstaviga ord, så att lyssnaren där kan höra om talaren med ordformen lasse menar 'Lasse' eller 'lass-et', efter regeln grav accent i tvåstaviga ord och akut i enstaviga ord som blir tvåstaviga med tillägg av ändelse. Frånvaron av aspiration (stark utandning) på k, p, t ( k'all, p'å, t'ak) anses också bero på kontakten med finskan.

Dialekterna uppvisar en rik inbördes variation. Språkfältet som helhet är splittrat i ett åttiotal sockenmål, som har sin grund i medeltida socknar och sockenbildningar i senare tid.

Nya administrativa gränser till följd av kommunsammanslagningar i modern tid leder i sin tur till en utjämning av de traditionella dialekterna till förmån för dialekter med större geografisk räckvidd. I stort sett går utjämningen långsamt, och långsammare i Österbotten än i s. Finland. Att dialektskillnader har uppkommit och att de bevaras så bra som de gör beror i hög grad på dialekternas sociala eller kontaktskapande funktion; dialekterna markerar språkligt skillnaden mellan "vi" i den egna socknen eller landsdelen mot "de" i grannsocknen eller andra delar av språkområdet.

I Österbotten avtecknar sig medeltidens tre kyrksocknar - Pedersöre, Mustasaari och Närpes - i tre större dialektgrupper: nord-, mellan- och sydösterbottnisk dialekt. Tydligast framträder n. och s. Österbotten som egna dialektområden, medan mellersta Österbotten genomkorsas av gränslinjer som skiljer gamla drag i n. från moderna i s. och delar landskapet itu.

Längst i n. talas två dialekter som har en säregen ställning bland nordiska dialekter i stort. Det är Karleby och Nedervetil som utmärker sig genom sitt starkt förenklade genussystem, så att alla substantiv i obestämd form singular är ein -ord, i bestämd form hetee -ord: ein hest/book/fåår och hetee heste/bootsi/fååre. En nordösterbottning i allmänhet är lätt att känna igen på uttalet av djup som dzyyp/djyyp och tjur som tsuur (från Munsala söderut juup, tjuur). Ett särmärke för n. Österbotten är vidare den s.k. vokalbalansen, som gör att kortstaviga infinitiver bevarar och långstaviga förlorar ändelsen - a : växlingen fara - kast motsvaras från Oravais och söderut av far/faar, kast med genomgående bortfall av - a.

Typisk för mellersta Österbotten är åo -diftongen uppkommen ur långt o ( båo 'bo', fåor 'for'), för Oravais-Replot yo ur långt u ( bryod 'brud'). En viktig dialektgräns går mellan Maxmo och Kvevlax och skiljer åt ett äldre uttal bek 'beck' och bås 'boss' i n. från ett modernt med förlängd vokal beek / biek och båås/boås i s. S. delen av mellersta Österbotten ansluter sig också i andra avseenden till de moderna dialekterna i s. genom att sakna gammal överlängd ( heitt blir hätt/hett 'hett' s. om Korsholm) och genom uttalet av r+d, n, s, t som "tjocka" (supradentala) d, n, s, t ( fårs blir fåssj etc. s. om Kvevlax-Korsholm).

S. Österbotten kännetecknas vidare av ett utvidgat bortfall av slutvokaler (Malax-Närpes bakk, stuug mot bakka resp. stogo norrut och stugå längre söderut i Österbotten). S. Österbotten är ändå inte bara modernt i sin framtoning utan får i själva verket sin prägel av en blandning av både gammalt och nytt. En sydösterbottning känns t.ex. lätt igen på ett äldre uttal av vad och vit som kva och kviit, av hjon och här som sjoon och sjenn, på et för 'du'.

Åland har de modernaste dialekterna. Här låter sig två dialektgrupper urskiljas, fasta Åland med sina långt utjämnade dialekter och skärgårdssocknarna med sina rikt utvecklade dialekter. Ett särmärke för åländskan som helhet i förhållande till dialekter i riket är förlängningen av de korta stavelserna, i v. genom att vokalen och i ö. genom att konsonanten förlängts, t.ex. beek/bekk 'beck', buure/burre 'burit'. Infinitiverna har villkorligt bortfall av slutvokalen, vilket yttrar sig i att - a står kvar i betonad men faller bort i obetonad ställning: betonat i satsslut dåm fikk ääta och obetonat före reflexivt pronomen (eller objekt, adverbial) dåm fikk äät sej metta. Det är ett drag som fortsätter österut genom Åboland och Nyland. Ålänningar är vidare lätta att känna igen på o- uttal av långt å i t.ex. båt, på öppet ö i brööd och mjööl, på deer/teer och heer för här och där samt på sj och tj uttalade på mellansvenskt vis. Typiskt åländska är också ordformerna fekk 'fick' och jekk 'gick', liksom övergången av y till i i ord som bii 'by', irke 'yrke', blii 'bly'. Supradentala d, n, s, t förekommer liksom i s. Österbotten, så att t.ex. rs uttalas som sj i namnet Målars. Åländska dialekter har liksom de flesta österbottniska och åboländska (men inte nyländska) tjockt l i ord som blomma, klar. Kännetecknande för öståländskan liksom för Houtskär ö. om Skiftet är ett j- haltigt (muljerat) uttal av l och n i ord som stelle 'ställe', dans, konna 'kunde'.

Också i Åboland fördelar sig dialekterna på två grupper, med gränsen dragen mellan Nagu i v. och Pargas i ö. Väståboländskan i Iniö och Houtskär ansluter sig i en del fall till s. Österbotten, genom att t.ex. förlänga vokalen i gamla kortstaviga ord men bevara den kort i tvåstaviga ord: blååk 'block' men blåtje 'blocket' med kortstavigt uttal. Liksom åländska och flertalet österbottniska dialekter har Iniö och Houtskär kvar ändelsen - in i bestämd form av maskulina ord som hästin 'hästen' och tiidin 'tiden', inte vokalbortfall (artikelsynkope efter d, n, s, t) som i n. Österbotten och österut i Åboland och i Nyland hästn, tiidn. Ett särmärke för Nagu och Pargas är hårda g, k och sk där standardspråket och de flesta andra dialekter har förmjukning till j, tj och sj, t.ex. gära 'göra', körkjå 'kyrka', ett särmärke för Kimitoön och Finby diftongerat uttal av långa vokaler, t.ex. såol 'sol', sied 'säd', ryöd 'röd'. Typisk för Pargas är åo - diftongen i råolit 'roligt' etc.

Flera av de drag som kännetecknar Åland och Åboland har en fortsättning i Nyland, där tre dialektgrupper kan urskiljas: västnyländsk, mellannyländsk och östnyländsk dialekt. Ett gammalt drag som bevaras i alla tre landskapen i s. är former på - er hos adjektiv som står som predikativ och attribut, t.ex. du kan va bereddär 'du kan vara beredd', fiinär seed 'fin säd'. Nyländskan kännetecknas vidare av artikelsynkope, t.ex. footn 'foten', och villkorligt bortfall av ändelsen i infinitiv, t.ex. betonat i satsslut som i nu ska ja far såva och obetonat före partikel som i han ska jelp til me sjöördn. Den har också vokalbalans, som yttrar sig i variationen stogo/stugu 'stuga' och byttå 'bytta' med - o/-u efter kort och - å efter lång stavelse.

Specifikt västnyländskt är som ovan nämnts tvåaccentsystemet, som innebär att talarna gör skillnad mellan grav och akut accent. Nekningsordet är it 'inte', som varierar med det även i åländskan, åboländskan och nyländskan för övrigt vanliga inga.

Mellannyländskan är (liksom Nagu, Pargas) mest känd för sina hårda g, k, sk i ord som t.ex. gäärdå 'gärda', käringana, skild, ett drag som traditionellt sträcker sig från Kyrkslätt i v. till Borgå i ö. Ett annat typiskt drag som fortsätter österut i Nyland är de s.k. i- supinerna, t.ex. fööri 'fört' och kööpi 'köpt'.

Östnyländskan uppvisar en rik samling särdrag. De gamla diftongerna ei, öy, öu är här bättre bevarade än i v., t.ex. breid(är) 'bred', röytjin 'röken', höug 'hög'. En östnylänning känns dessutom igen på uttalet av stock som stokk och påse som posa (inte ståkk, påsa), och på kv- i kva 'vad' och kviit 'vit' etc. Specifikt för Borgå är övergången av ö till e och y till i, t.ex. breedär 'bröder', bittår 'byttor'.

2. Stadsdialekter har i stadsmiljö vuxit fram ur mötet mellan talare med olika språkvarianter i bagaget och har därmed formen av mellanspråk mellan dialekt och standardspråk. Städer med en egen levande språktradition är Gamlakarleby, Kaskö och Kristinestad i Österbotten samt Lovisa i Nyland. En specifik kombination av uttal hämtat från standardspråket och böjning från omgivande dialekt gör att lokalspråket i dessa städer framstår som en talart i sig. Dialektdrag som funnit vägen in i stadsmålen (och regionalt standardspråk) är i Österbotten t.ex. oböjda plurala predikativer ( de är glad), i Nyland adjektiv på - er ( han va argär), i vartdera landskapet korta verbformer ( kast 'kasta' , köpt 'köpte' , bodd 'bodde') och i -former av se och tre ( sii, trii). Den lokala språktraditionen bärs upp av infödda talare med folklig förankring, medan talare i högre samhällsgrupper talar standardspråk. Språkets roll som socialt särskiljande faktor blir därmed framhävd: likhet i språket håller ihop grupper och skiljaktigheter fungerar som gränsmärken.

3. Finlandssvenska avser den variant av standardspråket som talas och skrivs i Finland. Finlandssvenskan räknas som en av de tre stora standardvarianterna inom svenska språket; de två andra är sydsvenska och centralsvenska. Skillnaderna mellan de regionala standardspråken ligger främst i uttalet som är socialt accepterat och kan användas i alla situationer, även de mer formella.

Framväxten av ett talat standardspråk i Finland är inte närmare undersökt, men det anses ha uppstått under inflytande av det centralsvenska högspråk som ämbetsmän, präster, lärare och studenter under svenska tiden förde över till Åbo, som då var centralort i Finland. Finlandssvenskan har också särdrag som har sitt ursprung i dialekterna, särskilt i det stadsmål som talades i Åbo under medeltiden och senare. Sedan 1800-t. är Hfrs spridningscentrum för företeelser som påverkar standardspråket på olika håll i landsorten.

Finlandssvenskan skiljer sig från standardsvenskan i Sverige på alla språknivåer: uttal, ordböjning, ordförråd, fraseologi och syntax. Särfinlandssvenska språkdrag kallas med ett samlande namn för finlandismer. En del av dem kommer från dialekterna, många är arkaismer som i äldre tid förekom i hela det svenska språkområdet, andra beror på inflytande från finskan och kallas fennicismer.

En egenhet i uttalet som skiljer finlandssvenska från andra varianter av svenskt standardspråk är satsintonationen med avsaknad av grav accent och fallande ton i meningsslut. I många fall beror skillnaderna på att finlandssvenskan står kvar på en äldre ståndpunkt än svenskan i Sverige. Så är fallet när vissa ord som dina, mina, genom, över, kamera och kilo uttalas kortstavigt, d.v.s. med kort vokal följd av kort konsonant, även när de är betonade. Till ålderdomligheterna hör likaså uttalet av u och a utan skillnad i ljudkvalitet mellan långa och korta varianter. Finlandssvenskan tar heller inte del i den i Sverige pågående förändringen av tj - och sj -ljuden, utan tj -ljudet uttalas fortfarande med hörbart t, och sj -ljudet påminner om sverigesvenskans uttal av tj -ljudet i kär och tjock. Ett konservativt intryck ger också uttalet av djup, djärv med hörbart d och av rd, rn, rs, rt i t.ex. bord, barn, fors, fort med hörbart r.

Andra egenheter som talare av finlandssvenska är lätta att känna igen på är sammanfallet av e och ä i ett e -ljud som gör att vev och väv, leka och läka etc. uttalas lika. En stark ställning i finlandssvenskan har kortformerna int, måst, sku, liksom även t -lösa bestämda former av typen huse(t), take(t) och de - och t -lösa verbformer av typen kasta(de), kasta(t). I Sverige är de t- och de- lösa formerna på retur, men i Finland utövar skriftspråket inte något nämnvärt inflytande över bruket av de traditionella formerna som förekommer också i formella sammanhang: partie(t), sällskape(t).

Nya uttalsdrag som utbildats i och idag sprids från Hfrs är bortfallet av - r i slutet av ord som bilar, väder, kommer ( biilaa, veedää, kåmmää) samt överlång stavelse i ord som åka, veta ( ååkka, veetta). Som så många andra specifikt finlandssvenska drag har de troligen sin förklaring i inflytande från finska uttalsmönster.

Inom böjningen är avvikelserna inte så många, men de som finns är ofta rätt frekventa. Infinitiven måsta har av gammalt en stark ställning i tal, liksom di 'de' som i dagens finlandssvenska har konkurrens från dom. Former som flere och besluter, beslöt, beslutit gör ett ålderdomligt intryck på lyssnare och läsare i Sverige. Inom pluralböjningen finns en tendens att använda pluralform på - n av vissa icke-neutrala substantiv på vokal (flera euron, hobbyn, videon), en tendens som gör sig gällande både i tal och i skrift.

De flesta särdragen finns i ordförrådet, där avvikelserna från sverigesvenskan kan spåras till äldre svenska och dialekter eller är direkta lån, semantiska lån eller översättningslån, huvudsakligen från finskan. Exempel på ord som tidigare brukats i Sverige och nu lever kvar som arkaismer i finlandssvenskan är allena 'ensam', beväring 'värnpliktig ', gårdskarl 'portvakt', harma 'gräma, reta', hålla 'behålla', idas 'bry sig om', kappsäck 'resväska', kravatt 'slips', kännspak 'karakteristisk', menföre bl.a. 'tjälskador', nejd 'trakt', pulpet 'skolbänk'. Dialektorden har ett vardagligt stilvärde och förekommer bara i informella sammanhang, såsom rosk 'skräp', rådd 'oreda', råddig 'stökig' , skällor 'ovett', stritta 'stänka', tassig 'fånig', täckas 'inte blygas'.

Direkta lån från finskan förekommer likaså mest i vardagligt tal, t.ex. haska/hassa (haaskata, hassata) 'slösa', håsa (hosua) 'jäkta', kiva 'kul', kokko ' (midsommar)bål', korja bort (korjata pois) 'städa undan', kännykkä 'mobiltelefon', tarra 'klistermärke'. En mängd nya ord har bildats genom översättning och gett upphov till översättningslån som ofta tillhör det offentliga språket, t.ex. civiltjänstgörare 'vapenfri tjänstepliktig', läroplikt 'skolplikt', personbeteckning 'personnummer', skoldistrikt 'rektorsområde', skyddsväg 'övergångsställe', strafflag 'brottsbalk'. I talat språk förekommer översättningslån med vardagligt stilvärde, t.ex. dragare (vetäjä) 'ledare, ansvarig (för kurs el. dyl.)', muntur (suunvuoro) 'ett ord med i laget', simstrand (uimaranta) 'badstrand'. En kategori för sig är de semantiska lånen som har uppkommit genom att svenska ord fått en ny betydelse under inflytande från motsvarande finska ord, t.ex. länk (lenkki) 'motionsrunda' och länka (lenkkeillä) 'jogga' eller slippa 'kunna komma, få tillfälle' (Slipper du hem till julen?), slö (tylsä) 'tråkig' och söka (hakea) 'hämta'.

Avvikande från standardvarianterna i Sverige uppvisar finlandssvenskan egna särdrag också inom fraseologin och syntaxen. Det är då fråga om avvikelser som förekommer inte bara i tal utan också i skrift och ofta är resultat av finskt inflytande. Inom fraseologin märks t.ex. verbfraser som betala bort (maksaa pois), bli student (tulla ylioppilaaksi), få sömn 'kunna sova', gå och sova 'gå och lägga sig' och prepositionsfraser som senaste år (viime vuonna) 'förra året, i fjol', i tiden/tiderna (aikoinaan) 'en gång i tiden', på kommande (tulossa), i misstag (vahingossa). Syntaxen visar påverkan från finskan i bruket av skulle där man i Sverige använder konjunktiv eller förfluten tidsform (Om jag skulle ha mera tid så skulle jag resa runt i Norden). Finska förebilder har också genitivuttryck som energins kostnader, Strindbergs roman 'en roman av S.', presidentens valsätt och ordföljd av typen regeringen ska hålla i morgon en presskonferens, ett år har igen gått, inte ännu, ta boken fram.

Långt ifrån alla finlandismer används över hela det finlandssvenska språkområdet, och i synnerhet inflytelserna från finskan varierar med graden av finskt inflytande i närmiljön. Mest påtagligt är inflytandet i Hfrs med grannkommuner, där tvåspråkighet på individnivå blir allt vanligare med vacklande språkkänsla som följd. Däremot har finlandssvenskan varit mindre mottaglig än svenskan i Sverige för inflytande i form av direkta lån från engelskan. Efter finskt mönster använder finlandssvenskan gärna ersättningsord, såsom fransk potatis (ranskalaiset perunat) 'pommes frites', majsflingor (maissihiutaleet) 'cornflakes'.

Av avgörande betydelse för språkutvecklingen har varit och är det arbete som språkvården utför för att värna om de genuint svenska uttryckssätten och förhindra onödiga avvikelser från språkbruket i Sverige. Främst bör här nämnas Hugo Bergroth samt Carl-Eric Thors och Mikael Reuter som bl.a. genom skrifter och insatser i massmedierna (Torsdag med Thors och Reuters rutor i Hufvudstadsbladet) har kämpat speciellt mot osvenska drag i finlandssvenskan. För att finlandssvenskan ska fungera som ett komplett och samhällsbärande språk är det viktigt att den utvecklas i kontakt med moderspråket i Sverige.

4. Forskningen i den talade svenskan i Finland inleddes av Axel Olof Freudenthal, som hade fått den vetenskapliga grunden för sitt arbete under ett studieår vid Uppsala universitet 1861-62. Efter mönster från Uppsala bildade han 1874 Svenska landsmålsföreningen i Helsingfors, där medlemmarna 1874-93 samlades till möten och tecknade upp dialektord som blev grunden till de ordböcker som publicerades av Herman Vendell och V.E.V. Wessman. Landsmålsföreningens verksamhet bar också frukt i form av dialektmonografier. Freudenthal skrev själv monografier över Närpesdialekten (1878) och Vörådialekten (1889). Senare kom Vendells avhandling över Pedersöre-Purmo-målet (1892), K.J. Hagfors över Gamlakarlebymålet (1891), Anton Karstens över Kökarsmålet (1892) och J. Thurmans över Pargasmålet (1898), som alla publicerades i Uppsalaserien Svenska landsmål och svenskt folkliv. Där är även Ralf Saxéns avhandling om finska lånord i dialekterna publicerad (1895, 1898).

O.F. Hultmans De östsvenska dialekterna (1894) vidgade perspektivet till de finlandssvenska och estlandssvenska dialekterna som helhet och blev därmed ett föregångsarbete inom svensk dialektologi. Översikten blev en utgångspunkt för Bengt Hesselmans arbete Sveamålen och de svenska dialekternas indelning (1905), där han påvisar den nära samhörighet som råder mellan dialekterna i Finland och Uppsverige. Frågan om ursprunget blev därmed besvarad och har inte ifrågasatts av senare tiders forskning i svenska dialekter i Finland.

Ett dialektgeografiskt bidrag är också Bror Åkerbloms avhandling om Kvevlaxmålet i bebyggelsehistorisk belysning (1940). I monografin Åboländska (1992) ger Kurt Zilliacus en överblick av dialekterna i Åboland och de vittnesbörd de kan ge om hur skärgården en gång i tiden koloniserades.

Formläran kom att stå i fokus för 1900-talets forskning i dialekterna i Finland. Dialektal ordbildning har beskrivits av Eskil Hummelstedt (1939), substantivböjning av Olav Ahlbäck (1946) och verbböjning av Lars Huldén (1957, 1959). Förändringar i tregenussystemet står i fokus för två undersökningar från början av 2000-talet, nämligen Viveka Rabbs doktorsavhandling om förhållandena i Kvevlaxmålet (2007) och Caroline Sandströms om förhållandena i östnyländsk dialekt (2010).

Också uttalet har undersökts ur olika aspekter, stavelseförlängningen i åländska dialekter av Väinö Solstrand (1924), dialekternas labiala vokaler av V.E.V. Wessman (1937), den västnyländska accenten av Ebba Selenius (1972). Mikael Reuter har ägnat uttal och uttalsproblem i Helsingforssvenskan sitt intresse, bl.a. i artiklar om kvantitet och vokalkvalitet och i Svensk uttalsordbok (1994). Ett nytt intresse för uttalet är utmärkande för det begynnande 2000-talet. Det intresset har kommit till uttryck i studier inom projektet SweDia 2000, som har spelat in och analyserat talprov från över 100 dialekter, av dem tio från Finland. En doktorsavhandling om den geografiska variationen i svenskt vokaluttal, baserad på SweDia-materialet, publicerades 2010 av Therese leinonen. Dialektal accentuering (i Solv, Åboland och Liljendal) beskrivs i en doktorsavhandling av Eija Aho (2010), accentuering och uttal i finlandssvenskt standardspråk i en bok av Mikko Kuronen och Kari Leinonen (2011).

Det dialektala ordförrådet får i sinom tid en heltäckande beskrivning i Ordbok över Finlands svenska folkmål , medan begränsade delar av ordförrådet har behandlats i avhandlingar av Kristina Nikula (väderlekstermer, 1979), Maj-Len Rönkä (termer för slåtter- och skörderedskap, 1993), Sonja Vidjeskog (vävterminologi, 1993) och Lars Nyström (termer för säljakt och sälfångst, 2001). Slangord som resultat av språkkontakt är för sin del temat för en undersökning av Mona Forsskåhl (2005).

Ny teknologi som möjliggjorde bandinspelning förde på 1960-t. med sig nya teorier och metoder i språkforskningen. Flera studier i s. har sedan dess haft en sociolingvistisk inriktning, såsom Mirja Pinomaas (numera Saari) studie i syntaktisk variation i Helsingforssvenskan (1975). Flera nordister medverkade på 1980-t. i forskningsprogrammet Urbanisering och språkförändring i Norden: Leif Nyholm (numera Höckerstedt) med en avhandling om språklig variation i Helsingforssvenskan (1984), Ann-Marie Ivars om emigrantspråk i Sverige (1986), och Marika Tandefelt om tvåspråkighet i Helsingforsregionen (1989). En förnyelse av dialektologin i sociolingvistisk riktning representerar också projektet Finlandssvenska stadsmål, som genomfördes på 1990-t. och har avkastat två monografier om språket i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa av Ann-Marie Ivars (1996) och Marie-Charlotte Gullmets-Wik (2004).

Strukturalismen som metod för beskrivning av dialekternas ljud- och formlära är representerad med en monografi över dialekten i Ålands nordöstra skärgård av Eva Sundberg (1993) och en avhandling om de österbottniska dialekterna av Barbro Wiik (2002).

Syntaktiska problem har på senare tid stått i förgrunden för forskarintresset. En föregångare inom det området är Gudrun Lundströms Studier i nyländsk syntax (1939). Den har fått en fortsättning i projektet Svenskan i Finland - syntaktiska drag i ett jämförande perspektiv, finansierat av Svenska litteratursällskapet i Finland 2004-06. Projektet resulterade 2009 i samlingsvolymen Konstruktioner i finlandssvensk syntax, redigerad av Camilla Wide och Benjamin Lyngfelt. År 2010 kom Ann-Marie Ivars monografi Sydösterbottnisk syntax.

På 1990-talet introducerades samtalsforskningen med projektet Svenska samtal i Helsingfors. Projektet, som leddes av Anne-Marie Londen, intresserade sig för vardagliga samtal som naturligt utspelar sig på svenska. Inom samtalsforskningen har Maria Green-Vänttinen skrivit doktorsavhandlingen Lyssnaren i fokus (2001), som handlar om småord eller uppbackningar i samtal (ja, jå, mm, jaha, ne, nä etc.). I avhandlingen Frågor i praktiken (2003) analyserar Camilla Lindholm samtal mellan läkare och patienter utifrån läkarens sätt att ställa frågor till patienten. Användningen av uttrycket de e beskrivs av Mona Forsskåhl i avhandlingen Konstruktioner i interaktion (2009).

Viktiga forum för publikationer över svenskan i Finland är serierna Folkmålsstudier och Studier i nordisk filologi, som ges ut av Föreningen för nordisk filologi respektive Svenska litteratursällskapet i Finland. Ovärderliga källor för forskningen är i sin tur de samlingar som förvaras hos Svenska litteratursällskapet och Forskningscentralen för de inhemska språken (tidigare Folkmålskommissionen), sedan 1800-t. bestående av dialektuppteckningar och sedan 1950-t. av inspelat tal. En storinsamling av s. i dess många lokala och sociala varianter genomfördes i Svenska litteratursällskapets regi 2005-07, inom projektet Spara det finlandssvenska talet. Språkprov ur materialet presenteras på en egen webbplats hos SLS. (H. Bergroth, Finlandssvenska, 1917, 1928, faksimiluppl. 1992; O. Ahlbäck, Svenskan i Finland, 1971 (1956); Ordbok över Finlands svenska folkmål, 1982-; C. Laurén, Normer för finlandssvenskan, 1985; B. Loman, Axel Olof Freudenthal, i Folkmålsstudier 29, 1985; C-C. Elert, Indelning och gränser inom området för den nu talade svenskan: En aktuell dialektografi, i Kulturgränser: Myt eller verklighet?, utg. L-E. Edlund, 1994; Svensk uttalsordbok, 1994; A-M. Ivars, Stad och bygd, 1996; C. Melin-Köpilä, Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan, 1996; M. Reuter, Svenskan i Finland, i Nordens språk, red. Allan Karker et al, 1997; Från Pyttis till Nedervetil, utg. G. Harling-Kranck, 1998; C. af Hällström/M. Reuter, Finlandssvensk ordbok, 2000; När kom svenskarna till Finland?, red. A-M. Ivars/L. Huldén, 2002; M. Tandefelt, Tänk om..., 2003; A-M. Ivars, Lokalt och regionalt i svenskan i Finland, i Nordisk dialektologi, red. G. Akselberg/A.M. Bødal/H. Sandøy, 2003; M-C. Gullmets-Wik, Backe och backa, glader och glad, 2004; M. Reuter, Översättning och språkriktighet, 2006); Dialekt i östra Nyland 2008), red. av H. Palmén, C. Sandström och J-O. Östman. - En bibliografi över litteratur om svenskan i Finland finns tillgänglig på Svenska litteratursällskapets webbplats, den så kallade Finna-bibliografin (under Arkiv och samlingar). (Ann-Marie Ivars)



19aSvenskan<i>i</i>Fin2.jpgsvenskan i Finland. Sydösterbottniskan och åländskan samt väståboländska Iniö och Houtskär har förlorat den urnordiska överlånga stavelsen: bodd, fritt, född mot äldre boodd, friitt, föödd i resten av området. Karta: Magdalena Lindberg.

19bSvenskan<i>i</i>Fin3.jpg

S.k. u-mål talas i södra Österbotten, på Åland, i Korpo och Nagu, i Åboland samt i Östa Nyland, o-mål för övrigt: burk, bruti mot bork, broti "brutit" etc. Karta: Magdalena Lindberg.

Svenskan<i>i</i>Fin1.jpg

Samhörigheten med nordiska dialekter illustreras av den "norrländska förmjukningen" av g, k, sk i inljud: daajin `dagen´, diitje `diket´, fissjin/ fistjin `fisken´. Karta: Magdalena Lindberg.


Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: AnnMarieIvars
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
svenska, finlandssvenska, språkforskning, dialekter, uttal, böjning (språkvetenskap), ordförråd, fraseologi, syntax
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 06.03.2011 av Ann-Marie Ivars
Uppdaterat 26.05.2016 av Johan Lindberg