äldreomsorg

äldreomsorg, sammanfattande benämning på samhällets stöd och service för äldre. Syftet med Finlands ä. är att hjälpa de äldre att upprätthålla sin funktionsförmåga och leva ett självständigt liv. Målet är att så många äldre som möjligt skall kunna bo kvar och leva självständigt i sitt hem och i sin invanda boendemiljö. Deras funktionsförmåga upprätthålls och förbättras genom en mångsidig förebyggande och rehabiliterande verksamhet som sätts in i ett tillräckligt tidigt skede. De skall få stöd med att bo kvar hemma genom högklassiga social- och hälsovårdstjänster. Möjligheterna för äldre att bo hemma förbättras också genom att man avlägsnar hinder och utnyttjar hjälpmedel och ny teknologi. Ä. benämns i vidare mening "äldrepolitik". Flersektoriell äldrepolitik inbegriper alla centrala samhällsområden - arbetsliv och utkomst, hälsa och funktionsförmåga, boende- och livsmiljö, utbildning och kultur, social- och hälsovård samt social växelverkan och deltagande. Med äldrepolitiken strävar man efter ett gott samhälle för människor i alla åldrar. Pensionspolitiken, bostadspolitiken och samhällsplaneringen tillsammans med social- och hälsovårdstjänsterna spelar en central roll i sammanhanget. Med en hinderfri verksamhetspolitik vill man åstadkomma att hela infrastrukturen, miljön, informationen och kommunikationen samt servicen är tillgänglig för alla medborgare. Då det gäller att lära sig färdigheter i anslutning till informationssamhället innebär hinderfrihet att man garanterar möjligheter till ett livslångt lärande. En viktig utmaning för äldrepolitiken är att införa ett modernt och aktivt äldrebegrepp, som koncentrerar sig på resurser i stället för att betona sjukdomar, handikapp och förluster. Ett sådant äldrebegrepp grundar sig på individualism och respekterar en äldre människas självständighet, livserfarenhet och egna åsikter.

Äldrepolitiken genomförs såväl nationellt som lokalt; pensionsskyddet är det samma i hela landet. Syftet är att varje kommun ska ha en äldrepolitisk strategi som drar upp riktlinjerna för utvecklingen av äldreservicen. Fem länsstyrelser svarar för den statliga regionförvaltningen. Deras social- och hälsoavdelningar svarar inom sitt område för social- och hälsovårdens planering, utveckling och tillsyn. Länsstyrelserna övervakar bl.a. de privata serviceproducenterna inom social- och hälsovården. I praktiken beslutar man långt om äldrepolitiken i kommunerna, utgående från de lokala behoven, resurserna och prioriteringarna. Kommunerna kan samarbeta med aktörer i den tredje sektorn för att främja de äldres välbefinnande och engagemang.

Kommunen beviljar socialtjänster utifrån en bedömning av det individuella servicebehovet. Bedömningen bygger på klientens egen syn på behovet och på en eller flera sakkunnigas bedömning. Alla personer över 80 år samt gravt handikappade har rätt att få en bedömning av sitt behov av sociala tjänster inom en bestämd tid. I icke-brådskande fall skall bedömningen göras inom sju dygn efter begäran till kommunen, i brådskande fall ska den göras omedelbart. Den äldre får en personlig vård- och serviceplan för tjänster och stödåtgärder. Planen utarbetas av de kommunala myndigheterna tillsammans med klienten och vid behov med klientens anhöriga eller en laglig företrädare.

Under tiden efter andra världskriget började åldringarnas antal öka, något senare än i andra industrialiserade västländer. Pensionärernas andel av totalbefolkningen var ca 12 % 1984 och drygt 16 % 2006. Den förväntade livslängden för män är 77,2 år och för kvinnor 80,7 år. Det finns dock stora skillnader mellan de olika kommunerna beträffande andelen äldre invånare. Kvinnorna dominerar i gruppen 65 år fyllda, särskilt i de äldre ålderskategorierna.

Finland åldras snabbast av alla EU-länder. 2040 förväntas de äldre (över 65 år) utgöra drygt en fjärdedel (26 %) av Finlands befolkning. Samtidigt minskar antalet barn och personer i arbetsför ålder. Denna utveckling ändrar avsevärt befolkningens åldersstruktur och ställer många nya utmaningar på samhället. - Åtta procent av alla 65 år fyllda har svenska som modersmål. I Finland finns dessutom inemot tiotusen äldre människor med något annat modersmål än finska och svenska.

För dem som inte längre klarar av att bo hemma finns boendeservice och olika former av institutionsvård. De viktigaste serviceformerna för äldre är hemservice och hemsjukvård (hemvård), måltidsservice samt andra stödtjänster, stöd för närståendevård, rehabilitering, institutionsvård samt tjänster och förmåner för krigsveteraner. Av personerna över 75 bor uppskattningsvis 86 % i egna bostäder eller i hyreslägenheter, över hälften av de kvinnor som fyllt 75 år och nästan en fjärdedel av männen i samma ålder bor ensamma. Under 1990-t. har den äldre befolkningens bostäder reparerats och iståndsatts i stor utsträckning och de flesta bostäderna är därför välutrustade. Ett växande problem är däremot att flera hus saknar hiss. På 1990-t. har servicehusboendet ökat snabbare än någon annan serviceform för äldre. Denna form av boende har ersatt institutionsvården. Fyra procent av de 75 år fyllda bor i servicebostäder. Allt färre äldre är intagna på institutioner, man blir intagen för långvarig institutionsvård i allt högre ålder. Tio procent av de som fyllt 75 år är intagna för långvarig institutionsvård.

Lagen om stöd för närståendevård, som trädde i kraft i början av 2006, syftar till att för bl.a. åldringar trygga möjligheten att bo hemma. Kommunen kan då stödja vården genom att betala stöd för närståendevård och genom att ordna olika social- och hälsovårdstjänster som stöd för hemvården. Stödet för närståendevård omfattade 2005 ca 30 000 personer i olika åldrar; antalet vårdare var 29 500. För de sistnämnda finns Närståendevårdare och vänner-förbundet (Omaishoitajat ja läheiset-liitto, gr. 1991).

1982 inrättades den första professuren i geriatri (läran om ålderdomens sjukdomar) vid Helsingfors universitet, men redan 1975 inrättades en professur i gerontologi (läran om åldrandet) vid Tammerfors universitets institution för folkhälsovetenskap. Gerontologisk och geriatrisk forskning bedrivs idag i Finland vid alla universitet och flera forskningsinstitut. GeroCenter (gr. 2005), som är kopplat till Jyväskylä universitet, är ett forsknings- och utvecklingscenter som specialiserat sig på äldres funktionsförmåga och välbefinnande.

Tyngdpunkten i forskningen har legat på medicin eller på forskning som i vidsträckt bemärkelse kan betraktas som hälsovetenskaplig. Forskning som stöder äldrepolitiken och äldrearbetet bedrivs dock allt mera även inom vårdvetenskaperna, socialpolitiken och olika delområden inom gerontologin. Den åldrande befolkningens tillväxt betonar behovet av att forska i tjänsternas och servicestrukturens kostnadseffektivitet.

Gerontologisk forskning bedrivs vidare av sällskapet Societas Gerontologica Fennica, bildat 1948. Äldreinstitutet (Ikäinstituutti, gr. 1985), som upprätthålls av Kuntokallio-stiftelsen (gr. 1971), bedriver likaså gerontologisk forskning, fortbildar personal inom ä. och vården av äldre, producerar läromedel, utvecklar servicen för de äldre och förbättrar deras levnadsförhållanden.

Ä. var tidigare en del av fattigvården, vars roll i sammanhanget numera övertagits av socialvården. Omsorgen om den jordägande befolkningens åldringar garanterades i s.k. sytningskontrakt. Den finländska äldrepolitiken har långt varit en angelägenhet för staten och kommunerna och koncentrerat sig på social- och hälsovårdspolitik. Man betonar dock allt mera även organisationernas och den övriga privata sektorns betydelse inom äldrepolitiken samt den övriga samhällspolitikens ansvar.

I Finland finns ett tjugotal riksomfattande organisationer inom äldresektorn. Av dessa är nästan hälften pensionärsorganisationer samt krigsinvalid- och veteranorganisationer. Om man räknar med de regionala och lokala föreningarna finns det cirka ettusen organisationer och föreningar inom äldresektorn. En del av organisationerna för äldre producerar tjänster som säljs till kommuner och privata personer. Topporganisationen för de (privata) sammanslutningar som är verksamma inom ä. är Centralförbundet för de gamlas väl (Vanhustyön keskusliitto, gr. 1949), vars verksamhetsidé är att främja de nuvarande och blivande äldre människornas välbefinnande och sociala trygghet. Den andra centrala uppgiften är att stödja medlemssamfundens verksamhet; dessa upprätthåller servicehus, åldringshem samt demensenheter. Föreningen Vanhusten ystävät (gr. 1999) strävar efter att med hjälp av bl.a. kultur och konst förbättra åldringars välbefinnande samt förebygga utslagning. En viktig aktör för de äldres välmående på finlandssvenskt håll är Folkhälsan, som ordnar bl.a. dagverksamhet, närståendevård, stödtjänster, äldreboende (bl.a. Seniorhuset i Hfrs) samt rehabilitering och hälsofrämjande verksamhet.

Äldreråd har grundats i ett stort antal kommuner för att öka de äldres möjligheter att påverka sin omgivning och att förbättra deras levnadsförhållanden samt att främja samarbetet mellan olika parter. Vid social- och hälsovårdsministeriet finns delegationen för äldre- och pensionspolitik. Delegationen har bland annat till uppgift att följa utvecklingen av pensionärernas utkomstskydd och levnadsförhållanden samt Europeiska unionens äldrepolitik. Medlemmarna i delegationen representerar organisationerna för pensionärer och äldre, församlingarna, de ministerier som är centrala med tanke på äldrepolitiken, forskningen inom social- och hälsovården (Stakes) samt Finlands kommunförbund.