Älgsjöskatan

Älgsjöskatan, slaget vid Ä. i Ingå, utkämpades i september 1789. En rysk flottavdelning som omfattade en del stora fartyg hade redan i slutet av maj fattat posto vid Porkala, på den djupa och tämligen skyddade ankarplatsen innanför Rönnskär och Träskön i Kyrkslätt. En svensk eskader bestående av sju galärer, två fregatter och några kanonbarkasser samt slupar under befäl av konteramiral Salomon von Rajalin (Thomas von Rajalin) gjorde under sommarens lopp flera fruktlösa försök att driva bort ryssarna. Dessa började i stället avancera västerut, och i mitten av september hade de utökat sin styrka till 17 fartyg, bland dem tre tvådäckade linjeskepp och fyra fregatter. Avsikten var att tränga fram till Barösund och skapa ett brohuvud från vilket man skulle kunna skära av kustvägen för svenska arméns transporter.

Under tiden hade von Rajalin i största hast låtit befästa det ö. inloppet till Barösund med batterier på Ä. och Jakob Ramsjö. För att spärra sundet mellan de båda uddarna ankrades där två skärgårdsfregatter, fartyg med 24 resp. 22 kanoner, och bakom dem lades ytterligare fyra galärer. Till försvar mot kringgående rörelser av ryssarna placerades galärer på ett antal andra ställen.

Det ryska angreppet kom 18/9 och inleddes med en kanonad från linjeskeppen som snabbt tystade batteriet på Ä. och fördrev servisen, femtio man ur Nylands dragoner, som drog sig bort från udden innan ryssarna nått land. Batteriet på Jakob Ramsjö bet lite bättre ifrån sig men måste likaså överges. Det bästa motståndet presterades av galärerna i Bastholmssunden, som gjorde fienden förfång tills order om reträtt gavs. Också fregatterna i sundet gav sig av utan att delta i striden och retirerade till en bakre position vid Älgsjölandets v. ända.

Älgsjö blev därigenom ett ingenmansland där ryska och svenska patruller strövade omkring i höstmörkret och ibland invecklades i mindre strider med varandra. Ryssarna hade visserligen vunnit en framgång, men de utnyttjade den illa. På förlustkontot fick de även notera linjeskeppet Vendiska (Nordiska) Örn, som gick på grund och sattes i brand av sin egen besättning sedan det visat sig omöjligt att få fartyget flott. Vraket lokaliserades och identifierades av sportdykare i mitten av 1960-t. Dessutom förlorade ryssarna en chebeck som sköts i sank nära Jakob Ramsjös s. strand.

Situationen var i alla fall kritisk för försvararna. Till undsättning sändes då Gustaf Mauritz Armfelt, som under dessa år måhända var rikets näst kungen inflytelserikaste person. Armfelt hade den 9/9 landstigit i Hangö med en brigad på ca 4 000 man för att marschera till östgränsen. 20/9, då han redan befann sig i Hfrs, fick han order att ingripa i Barösundsstriderna, och redan följande dag slog han upp sitt högkvarter i Ingå kyrkby. På kvällen 29/9 lät han sig skeppas över till Älgsjölandet tillsammans med 500 man. Med denna styrka, soldater från den v. rikshälften, gick Armfelt till angrepp mot den ryska basen på öns ö. udde, där en ungefär lika talrik fiende hade installerat sig i ett starkt fältverk bestyckat med åtta grova kanoner.

Armfelt förde en kolonn på 200 man över ön och lyckades i morgongryningen 30/9 överraska ryssarna, som med stora förluster fördrevs ur den skans de hade uppfört. De ryska fartygen öppnade då en verkningsfull eld, varför Armfelt fick dra sig tillbaka, efter att ha förstört kanonerna i det ryska batteriet. Efter denna strid, som kostade angriparna 12 stupade och 46 sårade, övergick initiativet till svenskarna, och snart satte höstvädret in. Ryssarna lämnade Ingåfarvattnen 23-24/10, och samtidigt övergav de ställningen vid Porkala. (C. Grönholm red., Barösund 2006)