Alkio, Santeri (f. 17/6 1862 Laihela, d. där 24/7 1930), författare och politiker, ursprungligen Alexander Filander. Alkio försörjde sig 1896-1904 som lanthandlare på hemorten, där han tidigt kommit i beröring med den finska ungdomsrörelsen, vars obestridde ledare han sedermera blev bl.a. som huvudredaktör för dess språkrör Pyrkijä (grundat av Alkio) 1890-1917. Han var även starkt engagerad i nykterhetsrörelsen och medverkade under förbudslagstiden som ordförande i förbudslagsförbundet aktivt till att upprätthålla förbudet.
Efter storstrejken 1905 blev Alkio en framträdande gestalt även inom det politiska livet; var en av agrarförbundets grundare, tjänstgjorde 1906-29 som chefredaktör för partiets ledande organ Ilkka (grundat av Alkio) i Vasa och tillhörde 1907-22 enkammarlantdagen/riksdagen. Den stridbare Alkio var den egentliga utformaren av agrarförbundets politiska ideologi och en av de främsta förkämparna för ett republikanskt styrelsesätt under Finlands första år som självständig stat.
Alkio debuterade 1885 som skönlitterär författare. Hans produktion omfattar bl.a. ett stort antal psykologiska och kulturhistoriska romaner med idealistisk tendens; främst märks Puukkojunkkarit (1894, numera en klassiker inom den finska litteraturen) och dess fortsättning Murtavia voimia (1896). I dem skildrar han på ett livfullt sätt sin hembygds "knivjunkare" (häjyt) och deras försvinnande från scenen då en ny tid inbryter. Till svenska har översatts endast Jaakko Jaakonpoika, 1913, sv. övers. När jorden kallar, 1922). (A.J. Alanen, S. A., 1976; J-P. Takala, Santeri Alkion yhteiskunnallinen ajattelu, 1979)
Efter storstrejken 1905 blev Alkio en framträdande gestalt även inom det politiska livet; var en av agrarförbundets grundare, tjänstgjorde 1906-29 som chefredaktör för partiets ledande organ Ilkka (grundat av Alkio) i Vasa och tillhörde 1907-22 enkammarlantdagen/riksdagen. Den stridbare Alkio var den egentliga utformaren av agrarförbundets politiska ideologi och en av de främsta förkämparna för ett republikanskt styrelsesätt under Finlands första år som självständig stat.
Alkio debuterade 1885 som skönlitterär författare. Hans produktion omfattar bl.a. ett stort antal psykologiska och kulturhistoriska romaner med idealistisk tendens; främst märks Puukkojunkkarit (1894, numera en klassiker inom den finska litteraturen) och dess fortsättning Murtavia voimia (1896). I dem skildrar han på ett livfullt sätt sin hembygds "knivjunkare" (häjyt) och deras försvinnande från scenen då en ny tid inbryter. Till svenska har översatts endast Jaakko Jaakonpoika, 1913, sv. övers. När jorden kallar, 1922). (A.J. Alanen, S. A., 1976; J-P. Takala, Santeri Alkion yhteiskunnallinen ajattelu, 1979)
Alkio, Santeri. Betonade i sin ideologi landsbygdens företräden framom den materialistiska stadskulturen och socialismens uppslitande tendenser. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.