alkohollagstiftning

alkohollagstiftning, regler om import, tillverkning, kontroll, försäljning och utskänkning av alkoholdrycker o.a. alkoholhaltiga ämnen. Den i Norden i äldsta tider mest nyttjade alkoholdrycken, ölet, belades redan år 1572 med en skatt i hela svenska riket, närmast av fiskala skäl. Brännvinsbränningen blev känd på 1500-t. och husbehovsbränningen började först på 1600-t. Bruket av brännvin antog tidigt sådana proportioner, att restriktiva åtgärder blev av nöden. Gustav III grundade 1775 ett statligt monopol med egna kronobrännerier, men detta system kunde upprätthållas endast ett tiotal år, varefter rätten att framställa brännvin gavs åt städerna och jordägarna. Lantdagen förbjöd i början av 1800- t. husbehovsbränningen för andra än för dem som tillhörde den besuttna jordbruksbefolkningen. Husbehovsbränningen avskaffades 1866, och 1873 förbjöds utskänkning av brännvin på landsbygden med undantag för järnvägsstationer och gästgiverier. För utminutering i stad krävdes tillstånd av magistrat och stadsfullmäktige. På 1880-t. inskränktes alkoholhanteringen på landsbygden ytterligare, och 1893 trädde nya brännvinsförordningar i kraft. Från 1886 hade särskilda utskänkningsbolag fullständigt monopol på utminutering och försäljning av alkoholdrycker i städerna. Bolagen hade bl.a. till uppgift att motarbeta superi; vinsten skulle användas för allmännyttiga ändamål. En allmän förbudslag trädde i kraft 1919. Efter förbudslagens fall i en rådgivande folkomröstning i slutet av 1931 stiftades 1932 en ny alkohollag, som gav ett statligt monopolbolag (Alko Ab) ensamrätt till import, export, tillverkning och utskänkning av alkoholdrycker.