Andersson, Claes-Johan Rudolf (f. 30/5 1937 Helsingfors, d. 24/7 2019), författare, politiker och psykiater. Andersson var riksdagsman 1987-99, 2007-08, kulturminister 1995-98, ordförande för Vänsterförbundet 1990-98 och dess presidentkandidat 1994. I sitt författarskap har Andersson på ett i finlandssvensk litteratur unikt sätt anknutit både till sina erfarenheter som psykiater och sitt samhälleliga engagemang på den politiska vänsterkanten. Hans egentliga modersmål var lyriken, där han inledde sin bana i protest mot de tidigare så hyllade modernisternas förmenta verklighetsflykt. Debutsamlingen Ventil (1962) följdes av starkt samhällsengagerade verk som Samhället vi dör i (1967) och Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider (1969). Under samma period var han huvudredaktör för den radikala tidskriften FBT.
Efterhand fick det sociala budskapet sällskap av en närmast romantisk ränning i Anderssons diktning i samlingar som Trädens sånger (1979), Dikter från havets botten (1994) och En lycklig mänska (1996). Där framträder han inte minst som en av det svenska språkets förnämsta kärleksdiktare. För den skicklige jazzpianisten Andersson var rytmen ett centralt element i dikterna. Virtuost använder han upprepningen som lyrisk metod.
Prosaisten Andersson har inte nått lika stora framgångar, även om romanen Bakom bilderna (1973) väckte debatt med sina skakande interiörer från mentalsjukhusets vardag. Som dramatiker samarbertade Andersson ofta med Johan Bargum, bland annat i en serie revyer för Lilla teatern i Hfrs. Politikern Andersson förde envetet fram kulturella och sociala frågor i dagsdebatten. Hans tid som kulturminister innebar att konst i vid mening fick en helt ny vikt på den politiska agendan. Om sin tid i maktens centrum har han berättat i memoarvolymen Mina politiska år (2000). Andersson har bland annat belönats med Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet 1994. Åren 1979-83 var han ordförande i Finlands svenska författareförening. Han var gift med författaren Christina Andersson 1959-70. (Gustaf Widén)
Efterhand fick det sociala budskapet sällskap av en närmast romantisk ränning i Anderssons diktning i samlingar som Trädens sånger (1979), Dikter från havets botten (1994) och En lycklig mänska (1996). Där framträder han inte minst som en av det svenska språkets förnämsta kärleksdiktare. För den skicklige jazzpianisten Andersson var rytmen ett centralt element i dikterna. Virtuost använder han upprepningen som lyrisk metod.
Prosaisten Andersson har inte nått lika stora framgångar, även om romanen Bakom bilderna (1973) väckte debatt med sina skakande interiörer från mentalsjukhusets vardag. Som dramatiker samarbertade Andersson ofta med Johan Bargum, bland annat i en serie revyer för Lilla teatern i Hfrs. Politikern Andersson förde envetet fram kulturella och sociala frågor i dagsdebatten. Hans tid som kulturminister innebar att konst i vid mening fick en helt ny vikt på den politiska agendan. Om sin tid i maktens centrum har han berättat i memoarvolymen Mina politiska år (2000). Andersson har bland annat belönats med Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet 1994. Åren 1979-83 var han ordförande i Finlands svenska författareförening. Han var gift med författaren Christina Andersson 1959-70. (Gustaf Widén)
Andersson, Claes. Läkaren, författaren, politikern, musikern har gjort en vägande insats på många samhällsområden. Foto: Söderström & C:o Förlags Ab.