bankkrisen, benämning på krisen i den finländska bankvärlden i början av 1990-t. Den egentliga b. inföll åren 1991-93. B. sammanföll med en ekonomisk recession som var den kraftigaste som drabbat något västligt industriland.
Den finländska banksektorn var sluten längre och fullständigare än i övriga västländer. Eftersom priskonkurrens inte förekom i det reglerade banksystemet, satsade bankerna på att konkurrera genom utvidgade kontorsnät: Finland blev världens banktätaste land i förhållande till befolkningstalet. Fastän man inom banksektorn sedan början av 1970-t. investerat allt mer i automation, minskade detta inte personalen eller antalet bankkontor.
Efter det att regleringen av finansmarknaden avskaffats under loppet av 1980-t. inledde bankerna en kraftig och stundom okontrollerad kreditexpansion för att erövra marknadsandelar i den nya situationen. Det blev möjligt även för företag och privatpersoner att uppta utländska krediter, vilket åtskilliga utnyttjade i den överhettade ekonomiska konjunkturen mot slutet av 1980-t.
Lagstiftningen kunde inte hålla jämna steg med den snabba utvecklingen. Bankinspektionens resurser var obetydliga i förhållan- de till bankväsendets, vilket innebar att det sistnämnda fick ett dominerande inflytande inom systemet. Bankinspektionen var tandlös och bankerna understöddes av det inflytelserika s.k. bankpartiet i riksdagen - detta var folk som hade anknytning mestadels till lokala banker på hemorten. Trots att en del ekonomiska experter varnade för en kommande b. bl.a. med hänvisning till det som tidigare hade inträffat i USA, Norge och Sverige, skred politikerna inte till åtgärder i tid; först 1992 började den politiska ledningen och Finlands Bank vidta åtgärder.
När den ekonomiska depressionen drabbade Finland, blev bankernas ställning snart ohållbar. Företagskundernas ekonomiska resultat rasade, aktiekursernas fall resulterade i omfattande investeringsförluster, medan den krympande fastighetsförmögenheten ledde till att säkerheterna för lån minskade i värde. Andelen oreglerade krediter och kreditförlusterna ökade snabbt, vilket allt förvärrade krisen inom banksektorn.
Devalveringen hösten 1991 fördyrade de utländska krediterna och deras skötsel. Då problemen var som störst uppgick bankernas kreditförluster till drygt 20 miljarder mark. De kredittyngda bankkunderna blev en börda för bankerna, som till slut inte kunde reda sig utan samhällets bistånd. Ett statligt bankstöd började utbetalas 1993, och fram till den 15 maj 1996 hade 50,8 miljarder mark lagts ned på att rädda bankväsendet, eller nästan tre gånger den summa som erlades i krigsskadestånd till Sovjetunionen efter kriget (18 miljarder mk). Under processens gång hade banksektorn genom sammanslagningar och räddningsoperationer omvandlats i grunden. (K.K. Kulha, Kuilun partaalla: suomalainen pankkikriisi 1991-1995, 2000)
Den finländska banksektorn var sluten längre och fullständigare än i övriga västländer. Eftersom priskonkurrens inte förekom i det reglerade banksystemet, satsade bankerna på att konkurrera genom utvidgade kontorsnät: Finland blev världens banktätaste land i förhållande till befolkningstalet. Fastän man inom banksektorn sedan början av 1970-t. investerat allt mer i automation, minskade detta inte personalen eller antalet bankkontor.
Efter det att regleringen av finansmarknaden avskaffats under loppet av 1980-t. inledde bankerna en kraftig och stundom okontrollerad kreditexpansion för att erövra marknadsandelar i den nya situationen. Det blev möjligt även för företag och privatpersoner att uppta utländska krediter, vilket åtskilliga utnyttjade i den överhettade ekonomiska konjunkturen mot slutet av 1980-t.
Lagstiftningen kunde inte hålla jämna steg med den snabba utvecklingen. Bankinspektionens resurser var obetydliga i förhållan- de till bankväsendets, vilket innebar att det sistnämnda fick ett dominerande inflytande inom systemet. Bankinspektionen var tandlös och bankerna understöddes av det inflytelserika s.k. bankpartiet i riksdagen - detta var folk som hade anknytning mestadels till lokala banker på hemorten. Trots att en del ekonomiska experter varnade för en kommande b. bl.a. med hänvisning till det som tidigare hade inträffat i USA, Norge och Sverige, skred politikerna inte till åtgärder i tid; först 1992 började den politiska ledningen och Finlands Bank vidta åtgärder.
När den ekonomiska depressionen drabbade Finland, blev bankernas ställning snart ohållbar. Företagskundernas ekonomiska resultat rasade, aktiekursernas fall resulterade i omfattande investeringsförluster, medan den krympande fastighetsförmögenheten ledde till att säkerheterna för lån minskade i värde. Andelen oreglerade krediter och kreditförlusterna ökade snabbt, vilket allt förvärrade krisen inom banksektorn.
Devalveringen hösten 1991 fördyrade de utländska krediterna och deras skötsel. Då problemen var som störst uppgick bankernas kreditförluster till drygt 20 miljarder mark. De kredittyngda bankkunderna blev en börda för bankerna, som till slut inte kunde reda sig utan samhällets bistånd. Ett statligt bankstöd började utbetalas 1993, och fram till den 15 maj 1996 hade 50,8 miljarder mark lagts ned på att rädda bankväsendet, eller nästan tre gånger den summa som erlades i krigsskadestånd till Sovjetunionen efter kriget (18 miljarder mk). Under processens gång hade banksektorn genom sammanslagningar och räddningsoperationer omvandlats i grunden. (K.K. Kulha, Kuilun partaalla: suomalainen pankkikriisi 1991-1995, 2000)