befolkning och bosättning

befolkning och bosättning. Officiella statistiska uppgifter om Finlands folkmängd föreligger fr.o.m. mitten av 1700-t. År 1750 var folkmängden 422 000 och 1800 833 000. Sedan utvidgades Finlands territorium; 1809 tillkom 12 000 invånare genom församlingarna i Torne älvdal och 1811 185 000 invånare i Viborgs län (som hade avträtts till Ryssland vid frederna 1721 och 1743, Gamla Finland). Landets folkmängd steg därför 1820 till 1 178 000. År 1850 hade landet 1 637 000 invånare. Under 1900-t. växte Finlands befolkning på följande sätt:

1900 2 655 900
1920 3 147 600
1940 3 695 617
1960 4 446 222
1980 4 787 778
2000 5 181 115


Födelsefrekvensen (nativiteten), som redan mot slutet av 1800-t. hade börjat gå ned, sjönk ytterligare fram till början av 1930-t. På 1 000 inv. utgjorde antalet levande födda 1901–05 32,4, men 1931-35 bara 19,5. Efter krigsåren steg antalet födda starkt under någ­ra år med en toppunkt år 1947 (28,0). Här­efter har födelsetalet varit sjunkande med en kraftig nedgång under 1960-talets sista år; i mitten på 1970-t. noterades dock en smärre ökning. Fruktsamheten (antalet levande födda per 1 000 kvinnor i åldern 15–49 år) har sjunkit från 77,0 år 1960 till 46,6 år 2000. Till de ”stora årskullarna” efter andra världskriget kan närmast hänföras årsklasserna 1945–50, då antalet födda översteg 95 000 om året.
Dödligheten var under hela 1900-t. sjunkande, om man undantar krigsåren. Från 19,2 på 1 000 inv. 1901–05 sjönk dödlighetstalet till 13,0 1934-38 och har sedan år 1952 årli­gen understigit 10,0. År 2000 var dödligheten 9,5. För tioårsperioder varierar antalet dö­da mel­lan 394 000 (1950-t.) och 583 000 (1910-t.). Under 1990-t. avled sammanlagt 494 346 fin­ländare.
Differensen mellan antalet födda och dö­da, nativitetsöverskottet, var 204 000 på 1930-t. och 486 000 på 1950-t., då talet var som högst. På grund av den ständigt sjunkande nati­vi­te­ten var nativitetsöverskottet på 1990-t. endast 131 187, trots en betydligt större befolkning än på 1930-t. Under 1900-t. var antalet döda större än antalet födda blott under krigsåren 1918 och 1940.
I början av 2000-t. födde en finländsk kvinna under sin livstid i genomsnitt 1,7 barn, vilket är ett förhållandevis högt tal i en europe­isk jämförelse. Siffran räcker dock inte till för att hålla befolkningens storlek ens på nuva­rande nivå i framtiden; för detta skulle krävas 2,1 barn per kvinna. I slutet av 1900-t. var först­föderskan i snitt 28 år gammal. Åldern har stigit kontinuerligt under de senaste decen­ni­erna, vilket inte bådar gott för den kom­man­de demografiska utvecklingen i Finland. En­ligt en uppskattning gjord av Statistik­cent­ralen kommer Finlands folkmängd att vara som störst (5 318 236 personer) år 2025, var­ef­ter befolkningen börjar minska i storlek.
Uppgifter om flyttningar över riksgränsen kunde tidigare inte erhållas exakt utan esti­me­rades utgående från differensen mellan den totala folkökningen och födelse­över­skot­tet. Enligt detta varierade nettoemigrationen mellan 43 000 under decenniet 1911–20 och 94 000 1901–10. Två decennier, 1920- o. -30-talen, förefaller antalet återvändande emi­gran­­ter ha varit större än antalet utresta (emigration). Efter andra världskriget började en emi­gration från Finland till Sverige. Den kulmi­nerade åren 1969 och 1970, då sammanlagt 80 000 personer emigrerade. Som en följd av denna emigration minskade Finlands befolk­ning under dessa två år.
Omkring 500 000 finländare har under efterkrigstiden flyttat till Sverige. Av dessa har ungefär hälften återvänt. Denna emigration har åderlåtit i synnerhet den finlandssvenska befolkningsgruppen, som hela tiden varit över­representerad i flyttningsströmmen och vars åldersstruktur därigenom utvecklats i en negativare riktning än den finskspråkiga majoritetens.
Immigrationen till Finland, med undantag av återvändande finländare, förblev på en mycket låg nivå fram till slutet av 1980-t. I början av 1990-t. började inflyttningen öka i relativt snabb takt, vilket var en följd bl.a. av Finlands förändrade internationella ställning. I slutet av år 2000 bodde sammanlagt 91 000 utlänningar i Finland, och dessa utgjorde 1,8 % av totalbefolkningen. Tidigare sovjet­med­borgare var den största gruppen (32 000 pers.), följda av svenskar (7 800 pers.) och somalier (4 400 pers.). År 2000 immigrerade sammanlagt 16 895 pers. till Finland, av vilka 3 232 pers. kom från Sverige. Emigrationen från Finland detta år var 14 311 pers. Finland hade alltså en positiv migrationsbalans.
Dels som följd av folkmängdsförändringarnas variationer, dels i sin tur påverkande des­sa, har också befolkningens åldersstruktur förändrats på följande sätt: Då Finland blev självständigt år 1917 var befolkningens me­delålder 28 år. I början av 2000-t. var medel­åldern 43 år. Befolkningen har åldrats snabbt, isynnerhet sedan 1960-t. Åldersgruppen över 64 år utgjorde år 2000 15 % av totalbe­folk­ningen. 1960 var motsvarande andel 8,9 %; den beräknas stiga till 26 % år 2030. Detta skulle innebära att pensionärernas antal (om pensionsåldern är 65 år) år 2030 är 80 % stör­re än år 2000. Barnens (under 15 år) an­del har på motsvarande sätt sjunkit, från 28,5 % år 1960 till 18 % år 2000.
År 2002 hörde 85 % av befolkningen till Finlands evangelisk-lutherska kyrka. En förhållandevis snabb sekularisering ägde dock rum under 1990-t., då andelen sjönk med fem procentenheter. År 1999 hörde 55 300 pers. (1,1 %) till den ortodoxa (grekisk-katolska) kyr­kan. 13 % var anslutna till det icke-kyrk­liga be­folkningsregistret. (Okyrkliga förhållanden).
År 2000 hade 92,5 % av befolkningen fins­ka som modersmål. Samiska som modersmål använde 1 734 pers. (0,03%). Antalet svensk­talande var ganska konstant, 340 000–350 000, under perioden 1900–50, men därefter kan noteras en nedgång, och år 2000 bestod den svenskspråkiga befolkningsgruppen av drygt 291 000 pers. Den svenska befolkningens an­del har sjunkit snabbare än det absoluta an­talet, från 12,9 % år 1900 till 5,63 % år 2000 (Ofinlandssvenskar).
Sedan början av 1960-t., då flykten från lands­bygden satte igång på allvar, har bo­sätt­ningen kontinuerligt koncentrerats till tätor­terna och till s. Finland och då isynnerhet till huvudstadsregionen (städerna Esbo, Gran­kul­la, Helsingfors och Vanda), där 18,5 % (näs­tan 1 milj. pers.) av landets befolkning idag bor. Universitetsorter med omgivningar, så­som Åbo, Tfrs, Jyväskylä och speciellt Uleå­borg hade även de en positiv befolk­nings­ut­veckling under slutet av 1900-t. Glesbygderna och de mindre tätorterna särskilt i n. och ö. Finland har avfolkats i rask takt. Den största folkökningen har ägt rum i Nylands län, vars andel av riksbefolkningen 1900 var 11,1 % och 1940 16,0 %. År 1980 var andelen redan 23,5 % och 2000 (landskapen Nyland och Östra Nyland) hela 25 %. Detta innebar en tillväxt på 176 104 pers. eller 16 % från 1980 till 2000.
13.12.2000 var befolkningstalet, land­are­alen och folktätheten i hela landet följande: Finlands totala yta är 338 145 km2, varav 304 473 km2 är land. Invånarantalet per land­km2 är 17,1, men egentligen är endast 105 000 av dessa landkm2 bebodda, vilket innebär att folktätheten per bebodd landkm2 är 49 pers. 82,3 % av befolkningen bor i tätorter som täcker endast 2,2 % av den totala landarealen. I tätorterna är den genomsnittliga folktät­heten 626 pers. per km2. Femtio procent av befolkningen bor på södra sidan av en linje som löper ca 120 km norr om Finska vikens kust. Södra Finlands län har en landyta på 30 229 km2 och en befolkning på 2 081 507 pers. (68,9 pers./landkm2). Motsvarande siff­ror för Västra Finlands läns del är 74 185 km2, 1 835 836 pers. (24,7); Östra Finlands län 48 727 km2 (+11 991 km2 vattenyta), 591 093 pers. (12,1); Uleåborgs län 56 858 km2, 455 135 pers. (8,0); Lapplands län 93 0003 km2, 191 768 pers. (2,1); Åland 1 527 km2, 25 776 pers. (16,9).
Urbaniseringen har tilltagit i landet under årens lopp. Den har yttrat sig som inflyttning till städer och mindre tätorter från omgivande landsbygd, som inkorporering av förorter och som en ökning av ”stadsnäringarnas” betydelse i kommunerna på landsbygden. I städer och köpingar bodde år 1900 12,5 %, år 1940 26,8 %. År 1980 bodde 72,1 % av Finlands befolkning i tätorter (hussamlingar om minst 200 inv., där avstånden mellan byggnaderna i allmänh. inte överstiger 200 m). Andelen ökade med drygt tio procentenheter fram till år 2000.
Jord- och skogsbruket var länge den dominerande näringsgren som gav största delen av befolkningen dess utkomst. 1920, då uppgifterna p.g.a. svag klassificering ännu var ganska otillförlitliga, uppgavs 65 % av befolkningen få sitt uppehälle av jordbruk med binäringar. Så sent som 1950 var inemot hälf­ten av den förvärvsarbetande befolkningen sys­selsatt inom lantbruksnäringarna, och först i början av 1960-t. växte arbetstagarnas antal inom industrisektorn förbi antalet sysselsatta inom lantbruket. Efter det har lantbruks­be­folkningen minskat i rask takt både till antal och andel: redan 1970 hade andelen sjunkit till 20,3 % och år 1980 till 12,6 %. År 1998 sys­selsatte jord- och skogsbruket endast 5,6 % av landets totala arbetskraft. Detta innebar att an­talet sysselsatta inom lantbruket sjönk från 429 000 pers. år 1970 till endast 118 944 år 1998. Motsvarande andelar inom industri- och byggnadssektorerna var 34,2 % (1970), 33,4 % (1980) och 25,8 % (1998). Service­näringarna (inkl. handel och transport) sysselsatte 1970 44,1?% av den yr­kes­verksamma befolkningen, 60,2 % år 1980 och hela 65,4 % år 1998. Se även Onäringsstruktur. (H. Waris, Suoma­laisen yhteiskunnan rakenne, 1948; R.?Lento, Maassamuutto ja siihen vaikuttaneet tekijät Suo­­messa vuosina 1878–139, 1951; G.?Mo­deen, Finlands befolkning, 1953; A. Ma­java, Väes­tönmuutokset talousalueittain ja kunnit­tain vuosina 1951–1966, 1968; A. Ström­mer, Väes­töllinen muuttuminen Suomessa, 1969; Suo­men väestön esihistorialliset juuret, 1984; K. Pit­känen, Väes­tön­tutkimus ja yhteiskunta: suo­malaisen väestön­tutkimuksen historia 1700-lu­vulta noin vuoteen 1950, 1988; Suo­men väes­tö, red. S. Kos­kinen, 1994; T. Rajanti, Kau­pun­ki on ihmisen koti: elämän kaupun­kimuodon tarkastelua, 1999; Statistisk årsbok för Fin­land, 2001; Statistikcentralens befolk­nings­prog­­nos kommunvis 2001–2030) (Karl-Erik Forsberg/Gunnar Fougstedt/John Westerholm)