befolkningsdatasystemet är enligt befolkningsdatalagen av 1993 ett enhetligt datasystem som upprätthålls med hjälp av automatisk databehandling och som bildas av lokala register.
Den finländska folkbokföringen har anor sedan 1540-t. (se jordebok). Regelbunden befolkningsstatistik har uppgjorts sedan 1749, urspr. baserad på församlingsvis gjorda sammandrag av kyrkböckerna (se kyrkböcker). Befolkningsstatistiken förs av Statistikcentralen, som genomför regelbundna folkräkningar; dessa är numera helt registerbaserade.
Den finländska folkbokföringen gick in i dataåldern i början av 1970-t. i och med att ett riksomfattande centralt befolkningsregister upprättades. I samband med detta tilldelades samtliga medborgare en personbeteckning. En särskild myndighet, Befolkningsregistercentralen, inrättades 1969; den lyder under inrikesministeriet. Lokala myndigheter för folkbokföringen är magistraterna, vars ämbetsdistrikt omfattar ett eller flera härad. Tillsammans med magistraterna utvecklar och styr Befolkningsregistercentralen registreringen, lagringen och utlämnandet av befolkningsdata. Befolkningsregistercentralen svarar för den riksomfattande informationsservicen och fattar tillståndsbeslut som hänför sig till dessa tjänster.
B. innehåller de officiella uppgifterna för hela landet om finska medborgare och utlänningar som är stadigvarande bosatta i Finland samt om byggnader, lägenheter och deras innehavare. Om personer registreras bl.a. namn och personbeteckning, adressuppgifter, nationalitet och modersmål, uppgifter om familjeställning samt om födelser och dödsfall. Därtill innehåller systemet uppgifter om fastigheter, bl.a. deras läge, ägare, yta och byggnadsår. Ur b. lämnas uppgifter till förvaltningsmyndigheterna och domstolarna samt för statistikföring och vetenskaplig forskning. Företag och enskilda medborgare kan använda t.ex. adressuppgifter. Sedan 1994 har det varit möjligt för personer att förbjuda utlämnandet av sina egna uppgifter till direkt marknadsföring, adresstjänst, personmatrikel eller släktforskning. Se även datasekretessnämnden.
Den finländska folkbokföringen har anor sedan 1540-t. (se jordebok). Regelbunden befolkningsstatistik har uppgjorts sedan 1749, urspr. baserad på församlingsvis gjorda sammandrag av kyrkböckerna (se kyrkböcker). Befolkningsstatistiken förs av Statistikcentralen, som genomför regelbundna folkräkningar; dessa är numera helt registerbaserade.
Den finländska folkbokföringen gick in i dataåldern i början av 1970-t. i och med att ett riksomfattande centralt befolkningsregister upprättades. I samband med detta tilldelades samtliga medborgare en personbeteckning. En särskild myndighet, Befolkningsregistercentralen, inrättades 1969; den lyder under inrikesministeriet. Lokala myndigheter för folkbokföringen är magistraterna, vars ämbetsdistrikt omfattar ett eller flera härad. Tillsammans med magistraterna utvecklar och styr Befolkningsregistercentralen registreringen, lagringen och utlämnandet av befolkningsdata. Befolkningsregistercentralen svarar för den riksomfattande informationsservicen och fattar tillståndsbeslut som hänför sig till dessa tjänster.
B. innehåller de officiella uppgifterna för hela landet om finska medborgare och utlänningar som är stadigvarande bosatta i Finland samt om byggnader, lägenheter och deras innehavare. Om personer registreras bl.a. namn och personbeteckning, adressuppgifter, nationalitet och modersmål, uppgifter om familjeställning samt om födelser och dödsfall. Därtill innehåller systemet uppgifter om fastigheter, bl.a. deras läge, ägare, yta och byggnadsår. Ur b. lämnas uppgifter till förvaltningsmyndigheterna och domstolarna samt för statistikföring och vetenskaplig forskning. Företag och enskilda medborgare kan använda t.ex. adressuppgifter. Sedan 1994 har det varit möjligt för personer att förbjuda utlämnandet av sina egna uppgifter till direkt marknadsföring, adresstjänst, personmatrikel eller släktforskning. Se även datasekretessnämnden.