bevisning

bevisning. Rättegångsbalkens 17:e kap. i 1734 års lag upptog ett flertal legala bevisningsregler, t.ex. "två vittnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma", "ett vittne om själva målet gälle ej mer än för halft bevis" osv. Den legala bevisteorin fick vika för den fria bevisteorin, då ovannämnda kapitel i RB reviderades 1948. Sedan 1949 har de finländska domstolarna tillämpat den fria bevisföringens princip, som går ut på att domstolen, när den avgör vad som i målet skall anses vara sant, är skyldig att pröva alla de omständigheter som förebragts. I lagen nämns särskilt för sig vissa slag av bevis, nämligen erkännande, skriftliga handlingar, vittnen, sakkunniga, syn och förhör med part under sanningsförsäkran. I fråga om bevisskyldigheten bestämmer lagen, att käranden i tvistemål skall bevisa de omständigheter som stöder käromålet, medan svaranden, om han till sin fördel anför någon omständighet, skall styrka denna genom bevis. I brottmål bör käranden styrka de omständigheter på vilka hans yrkande stöder sig. I brottmål är således endast käranden i princip bevisskyldig.