biologi. Traditionen från Linné och hans lärjungar vid akademin i Åbo förenades i början av 1800-t. med det nationella projektet att definiera Finlands identitet på naturens (liksom kulturens) område. B. kom länge att präglas av en naturhistorisk inriktning med systematik och biogeografi och i viss mån morfologi som dominerande forskningslinjer.
Zoologi. Den förste betydande biologen under autonomitiden var professorn i "ekonomi och naturalhistoria" vid akademin, sedermera Kejserliga Alexanders-universitetet i Hfrs, Carl Reinhold Sahlberg (1779-1860), skalbaggssamlare och författare till verket Insecta Fennica, som utkom i inte mindre än 51 delar. År 1852 delades professuren upp på två lärostolar, en i zoologi och en i botanik, varvid den dåvarande innehavaren Alexander von Nordmann (1803-66) blev den förste zoologiprofessorn. von Nordmann var en internationellt bemärkt zoolog bl.a. genom sina i Berlin utförda mikroskopiska undersökningar av lägre djur, främst parasitiska kräftdjur. Han hopbringade i Sydryssland ett värdefullt paleontologiskt material, som först långt senare utnyttjades ordentligt (av Björn Kurtén, se nedan). Han intresserade sig också för den jämförande morfologin, vilken dock kom att först få fotfäste inom den medicinska forskningen genom anatomiprofessorn Evert Julius Bonsdorff (1810-98). Bonsdorff var därtill en stor naturaliesamlare och särskilt hans skelettsamling (nu i Naturhistoriska centralmuseets zoologiska museum) är betydande. Hans systerson Johan Axel Palmén (1845-1919) var landets främste zoolog under decennierna kring 1900. Palméns doktorsavhandling Om foglarnes flyttningsvägar (1874) blev vid sidan av Magnus von Wrights (1805-68) storverk Finlands foglar, hufvudsakligen till deras dräkter beskrifna (vars andra del utkom 1873 redigerad av Palmén) banbrytande inom ornitologin. Palmén organiserade effektivt den ringmärkning av fåglar, som snart nådde en imponerande omfattning (år 2001 hade 8 miljoner fåglar ringmärkts i Finland). Som professor i zoologi och mångårig ordförande i Finlands äldsta vetenskapliga sällskap Societas Pro Fauna et Flora Fennica (stiftat 1821 på initiativ av Sahlberg) verkade Palmén entusiasmerande på talrika lärjungar. Med Tvärminne zoologiska station, som han personligen upprättade och testamenterade till Helsingfors universitet, skänkte han den biologiska fältforskningen och särskilt brackvattensforskningen ett ovärderligt stöd. Genom honom etablerades i den finländska zoologin den jämförande morfologin med evolutionärt (darwinistiskt) perspektiv. Hans elev Alexander Luther (1877-1970), med virvelmaskar (Turbellaria) som specialitet, blev dess mest framstående företrädare i följande generation. Plattmaskforskningen har förts vidare i Åbo, delvis med parasitologisk inriktning, via Luthers elever Bo-Jungar Wikgren (1927-2013), som 1957 blev den förste biologiprofessorn vid den 1918 grundade "nya" Åbo Akademi, och Maria Reuter (f. 1929).
I samband bl.a. med ordnandet av språkförhållandena vid Helsingfors universitet delades zoologiprofessuren 1938 upp på tre tjänster, en fysiologisk, en morfologisk(-ekologisk) och en svenskspråkig. Pontus Palmgren (1907-93) utnämndes 1940 till den svenska tjänsten, som han innehade till 1971. Palmgren var en synnerligen mångsidig zoolog. Med ornitologin som utgångspunkt blev han en introduktör av ekologin i Finland. I sin doktorsavhandling korrelerade han kvantitativ linjetaxering av fåglar med A.K. Cajanders skogstyper (se nedan). I ett annat arbete, som samtidigt representerar den funktionella anatomins genombrott, visade han, hur skillnader i benmusklernas hävstångsmoment är avgörande för skillnaderna mellan kungsfågelns och talltitans miljöval. Genom undersökningar av fåglarnas flyttningsdrift och dygnsrytmik samt hoppspindlarnas yngelvård introducerade han beteendeforskningen, etologin, i Finland. - Palmgren var en överväldigande idérik lärare och fick framstående elever på flera olika områden. Eric Fabricius (1914-94), Lars von Haartman (1919-98) och Göran Bergman (1919-91) blev ledande beteendeforskare och ornitologer. Fabricius studier av andfågelsungars prägling och sötvattensfiskars lekbeteende gav honom världsrykte som etolog (från 1959 verkade han i Stockholm). Av Bergmans arbeten kan jämte studier av flera fågelarters beteende särskilt nämnas de banbrytande radarbaserade flyttfågelsundersökningarna tillsammans med en annan av Palmgrens elever, synfysiologen K.O. Donner (se nedan). Bergman var även en uppskattad popularisator av kunskap om skärgårdsnaturen och djurens beteende och engagerad i naturskyddet. von Haartmans undersökningar av den svartvita flugsnapparen och dess partnerval pekar framåt mot den evolutionsteoretiskt inriktade beteendeekologi som har tagit den klassiska etologins plats. Rainer Rosengrens (f. 1935) studier om beteende och samhällsstruktur hos sociala insekter (myror) har tillsammans med Pekka Pamilos (f. 1949) populationsgenetiska analyser lagt grunden för en livaktig skola med den nuvarande innehavaren av den svenska lärostolen (1999 omdefinierad till evolutionsbiologi) Liselotte Sundström (f. 1955) som en framstående representant. Till Palmgrens elever hör även paleontologen Björn Kurtén (1924-88), världskänd på basis av sina arbeten om istidens djurvärld. Kurtén nöjde sig inte med fossilmorfologi och -systematik, utan betraktade arternas populationsdynamik och ekologiska sammanhang. Hans förmåga att levandegöra forntida faunor firade triumfer förutom i vetenskapliga och populärvetenskapliga verk (Istiden 1972) även i rent skönlitterära alster med handlingen förlagd till paleontologisk tid (Den svarta tigern, 1980). Kurténs främsta elever är Ann Forstén (1939-2002), som studerade hästarnas härstamning, och Mikael Fortelius (f. 1954), som har tillämpat funktionell-anatomisk analys på fossilt tandmaterial. Han har också initierat uppbyggandet av internationella databaser, där den enormt ökande mängden fossildata från hela världen samlas i hanterlig form, som underlättar analysen t.ex. av paleoekologiska förändringar.
Den tilltagande miljömedvetenheten bidrog till att b. "ekologiserades" från och med 1970-t. De explicita miljöämnena fann sitt hemvist huvudsakligen inom agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, där miljövården som akademisk disciplin profilerades av entomologen Pekka Nuorteva (f. 1926). Inom zoologin upplevde den ekologiska grundforskningen med fokus på populationsbiologi ett stort uppsving från 1980-t. framåt. Olli Järvinen (1951-90), fågelpopulationsforskare och artikulerad miljövårdare, efterträdde 1981 Ernst Palmén (1916-91) som professor i morfologisk-ekologisk zoologi. Entomologen Palmén (brorssonson till J.A. Palmén) var en färgstark personlighet och både rektor (1973-78) och kansler (1978-83) för Helsingfors universitet, men knappast någon betydande forskare. Efter Järvinens förtidiga död utnämndes Ilkka Hanski (f. 1953) till hans efterträdare. Hanski arbetar med metapopulationsbiologi, d.v.s. dynamiken hos populationer som består av många, bara delvis kommunicerande delpopulationer. Datormodellering och fältstudier (däribland en massiv årlig kartering av pärlemorfjärilen Cinxias alla habitat på Åland) kombineras i ett forskningsprogram som idag hör till de internationellt mest uppmärksammade. Bland andra framstående ekologer kan nämnas Rauno Alatalo (f. 1952), fågelpopulationsbiolog och beteendeekolog vid Jyväskylä universitet, samt Erkki Haukioja (f. 1941) vid Åbo universitet, vars forskning handlar om växelverkan mellan växter och herbivorer (växtätande djur). - Den taxonomiska och systematiska zoologin har bedrivits främst inom ramen för universitetets zoologiska museum, sedan 1989 en del av det sammanslagna Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors. Tyngdpunkten har legat inom entomologin, särskilt vid skalbaggar och fjärilar, men även steklar, tvåvingar och skinnbaggar. Forskningen har vilat på en omfattande samlarverksamhet, där vid sidan av fackentomologerna många zoologer med helt annan forskningsinriktning genom livet behållit ett faunistiskt samlarintresse, bland dem J.A. Palmén, A. Luther, H. Federley (se nedan) och P. Palmgren. Också den "rena" amatörverksamheten har varit betydelsefull, och en bredare allmänhet har kunnat rekryteras för bl.a. fenologiska och utbredningsbiologiska karteringar. Museets insektsamlingar omfattar idag över 7 miljoner prover. C.R. Sahlbergs samling var den enda från den gamla akademin som överlevde Åbo brand 1827, men genom 1800-t. pågick en febril samlarverksamhet tack vare både enskilda samlare och expeditioner, ofta organiserade av Societas pro Fauna et Flora Fennica. Här kan särskilt Carl Gustaf Mannerheims (1797-1854) skalbaggssamling nämnas. Synnerligen betydelsefulla var John Sahlbergs (1845-1920) insatser som samlare (med expeditioner till bl.a. Karelen, Sibirien, Medelhavet och Centralasien), taxonom, organisatör av museets samlingar och lärare. - De finländska forskarna under 1800-t. visade förutom för hemlandet ett naturligt intresse för andra delar av det ryska imperiet. Det engagemanget har fortsatt efter 1917 (trots vissa avbrott) bl.a. med forskning i ryska Karelen under andra världskriget och sedan 1980-t. expeditioner till Sibirien och Centralasien ledda av fjärilsforskaren och naturväktaren Kauri Mikkola (f. 1938). Under senare år har det funnits en vilja att ta ett vidare globalt ansvar. Bl.a. Östafrika, Mellanöstern och Nordamerika har stått på programmet. Här kan även nämnas Amazonasprojektet under ledning av Jukka Salo (f. 1958), professor i biodiversitet vid Åbo universitet. Redan på 1930-t. initierade zoologiska museets mångårige avdelningschef, dipterologen Richard Frey (1886-1965), ett forskningsprogram för de atlantiska öarna som pågick i nästan 30 år. Samtidigt som naturskyddssträvandena fört med sig en ökad efterfrågan på taxonomiskt och systematiskt kunnande, har återväxten på dessa traditionella områden varit svag. Ett nytt slags systematik har dock sedan 1990-t. utvecklats dynamiskt genom införandet av molekylära metoder.
Botanik. Inom botaniken kom systematik, vegetationsforskning och växtgeografi att få en särskilt dominerande ställning. Som ett uttryck för detta har Finland haft världsledande experter på flera stora växtgrupper. William Nylander (1822-99) blev 1857 den förste innehavaren av den nya botanikprofessuren, men avgick redan efter några få år för att fortsätta sitt liv som oberoende privatlärd i Paris. Han var på sin tid den erkänt största auktoriteten inom lavarnas systematik. Världsrykte som lavforskare vann något senare även Edvard A. Vainio (1853-1929). Genom förvärvet till universitetet av den svenske läkaren Eric Acharius (1757-1819) lavsamling, som utgör grunden för all systematisk lavforskning och senare kompletterats med Nylanders och många andras samlingar, har Naturhistoriska centralmuseets botaniska museum i Helsingfors världens förnämsta lavsamling. Lavforskningstraditionen har fortsatt bl.a. genom skolläraren Veli Räsänen (1883-1953) och renlavsforskaren Teuvo Ahti (f. 1934). - Nylanders efterträdare som professor i botanik blev Sextus Otto Lindberg (1835-89) från Stockholm, ledande auktoritet inom de europeiska och nordasiatiska mossornas systematik. Viktor Ferdinand Brotherus (1849-1929) var till yrket en anspråkslös skollärare, men erkänd som sin tids främsta expert på de exotiska bladmossornas systematik. Mossforskningen (bryologin) har bibehållit sin starka ställning. Hans Buch (1883-1964) studerade levermossor, och i dag är Sinikka Piippo (f. 1955) en av de främsta experterna på denna grupp, speciellt på tropiska arter. Heikki Roivainen (1900-83) studerade främst Eldslandets mossflora, medan Timo Koponen (f. 1939) med elever har specialiserat sig på mossfloran i Papua Nya Guinea och Kina. - Svampforskningen (mykologin) fick sin början med Petter Adolf Karsten (1834-1917), som arbetade som lektor vid lantbruksskolan i Mustiala. Till hans efterföljare hörde Johan Ivar Liro (1872-1943). Liro var professor i växtbiologi och -patologi och hans specialområde var de s.k. mikrosvamparna, sot- och rostsvampar o.dyl., bland vilka finns svåra skadegörare i skog och på åker. Risto Tuomikoski (1911-89), professor i taxonomi, studerade inte bara svampar utan även mossor, gallmyggor och andra tvåvingar samt finska språket. En ny våg av svampintresse såväl bland fackbotanister som bland den stora allmänheten tog sin början på 1970-t. i och med att goda svampböcker började publiceras. I detta sammanhang bör särskilt Mauri Korhonen (f. 1927) nämnas. Hans talrika, mycket välskrivna populära svampböcker har också nått utanför landets gränser. I Finland finns ett unikt system för insamling och saluförande av ett drygt tjugotal arter av handelssvampar. Utbildningen av svampinstruktörer och professionella svampplockare organiseras via Utbildningsstyrelsen.
Kärlväxtsystematikerna i Finland har under de senaste hundra åren lagt ned stor möda på utredningen av s.k. "kritiska" växtgrupper, d.v.s. arter som visat sig bestå av ett stort antal närbesläktade "småarter", i dag uppfattade som verkliga arter. Pionjären på detta område var Johan Petter Norrlin (1842-1917). Han undersökte fibblor, speciellt släktet gråfibblor Pilosella, och beskrev hundratals nya arter. Till de kritiska växtgrupperna hör också maskrosorna (Taraxacum) och majranunklerna (Ranunculus auricomus-komplexet) med Harald Lindberg (1871-1963) resp. Gunnar Marklund (1893-1965) som specialister. Av övriga kärlväxtsystematiker kan nämnas Jaakko Jalas (1920-99) som sysslade bl.a. med timjan (släktet Thymus) och därtill var växtgeograf och ekolog. Arne Rousi (f. 1929), långvarig rektor för Åbo universitet, har studerat bl.a. majranunklernas cytogenetik och havtorn i hela Eurasien. Under de senaste åren har intresset för kärlväxtsystematiken mattats av och återväxten av unga forskare inom detta område är knapp. - Sin största insats gjorde Norrlin som banbrytare för växtgeografin, särskilt vegetationsforskningen eller växtsociologin. En av hans första och tillika självständigaste elever var Ragnar Hult (1857-99), en ytterst vital personlighet, på flera punkter oppositionell mot sin lärofader. Hults idéer tillvann sig särskilt stor uppskattning i Sverige, där den s.k. Uppsalaskolan betraktar honom som en av sina föregångare. Aimo Kaarlo Cajander (1879-1943), professor i skogsskötsel, generaldirektör för forststyrelsen och i flera repriser statsminister under 1920- o. -30-t., var en av dem som framgångsrikast utvecklade Norrlins läror. Cajanders största skapelse, skogstypsläran, som sedan mer än ett halvt århundrade utgör grunden för den finländska skogsskötseln, innebär en praktisk tillämpning av Norrlins allmänna idéer. Cajander gjorde jämte sina många elever Finland till en ledande nation på skogsforskningens område. Därtill var han banbrytande i fråga om typifieringen av Finlands myrar och ängsmarkerna på översvämmad mark vid älvarna i norr och i Sibirien. Cajanders son Aarno Kalela (1908-77) fortsatte faderns arbete med skogstyperna och indelade landet i fem skogszoner. Fördjupade studier i Finlands myrar gjordes av Seppo Eurola (f. 1930) vid Uleåborgs universitet och Rauno Ruuhijärvi (f. 1930) vid Helsingfors universitet. Till Norrlins efterföljare hör också växtgeograferna Alvar Palmgren (1880-1960, far till P. Palmgren) och Kaarlo Linkola (urspr. Collan, 1888-1942), rektor för Helsingfors universitet 1938-41. Alfred Oswald Kairamo (1858-1938) företrädde i sina växtekologiska studier, bl.a. på Kolahalvön, en mera särpräglad linje. Alvar Palmgrens undersökningar av Ålands växtvärld, särskilt lövängarna (1915-17), har under senare delen av 1900-t. delvis fortsatts av den nuvarande innehavaren av den svenskspråkiga botanikprofessuren Carl-Adam Hæggström (f. 1941), vars arbeten mera koncentrerats på människans och husdjurens inverkan på växtligheten. - Niilo Söyrinki (1907-91), elev till Linkola, studerade bl.a. fjällväxternas förökning i Petsamotrakten. Söyrinki var en av naturskyddets eldsjälar och ordförande för Finlands naturskyddsförbund under 1950- och 1960-t. Reino Kalliola (1909-82) verkade som statens naturskyddsinspektör under flera decennier. Han studerade Lapplands växtsamhällen för sin doktorsavhandling, men han är bäst känd som författare till verk som beskriver Finlands natur samt en lärobok i Finlands växtgeografi (1973). Ilmari Hustich (1911-82) studerade också vegetationen i Lappland och arbetade med skogsgränsfrågor. Han gjorde flera forskningsresor i Kanada, där han studerade växtvärlden i Labrador. Under senare år verkade han, vid sidan av sin docentur i botanik vid Helsingfors universitet, som professor i ekonomisk geografi vid Svenska handelshögskolan och var därtill 1961-62 handels- och industriminister.
Klimatets inverkan på växterna har studerats av bl.a. Viljo Erkamo (f.d. Berkán, 1912-90) och Veikko Hintikka (f. 1931). Erkamo publicerade många arbeten om kärlväxter, medan Hintikka också är mykolog. Paavo Havas (f. 1929) vid Uleåborgs universitet undersökte Bottenvikens strandvegetation. Senare arbetade han med frågor kring nordliga växtsamhällens anpassning till klimatet och vinterekologiska frågor. Ole Eklund (1898-1946) koncentrerade sina botaniska undersökningar till Åbolands västra och Ålands östra skärgårdar. Han besökte närmare 2 000 öar, holmar och skär och insamlade ett enormt material som publicerades 12 år efter hans död. Brackvattensfloran studerades under förra delen av 1900-t. av Ernst Häyrén (1878-1957), som också beskrev skärgårdens längszoner med Ekenäs skärgård som modellområde. Häyréns arbete fortsattes av Hans Luther (1915 -82, son till A. Luther). Förutom för brackvattenväxtligheten intresserade sig Hans Luther för människans inverkan på vegetationen och spridningsbiologiska spörsmål. ("Visa mig dina växter och jag skall berätta, vem du umgås med!") Under de senaste decennierna har brackvattensbiologin utgående från Tvärminne zoologiska station breddats och fördjupats. Kustvattnens planktondynamik utreddes av Åke Niemi (f. 1936) och flera av hans elever hör i dag till de ledande forskarna inom brackvattensbiologin. - De första växtpaleontologiska undersökningarna i Finland utfördes av den svenske växtgeografen Gunnar Andersson (1865-1928), senare professor vid Stockholms handelshögskola, som 1898 publicerade Studier öfver Finlands torfmossar och fossila kvartärflora. Hans resultat utvidgades och kompletterades av bl.a. Harald Lindberg och Väinö Auer (1895-1981). Växtpaleontologin upplevde en höjdpunkt under andra hälften av 1900-t. Här kan nämnas geologi- och paleontologiprofessorn Joakim Donner (f. 1926, bror till K.O. Donner), Yrjö Vasari (f. 1930) som efterträdde Hans Luther som innehavare av den svenskspråkiga botanikprofessuren, och Kimmo Tolonen (f. 1938) vid Joensuu universitet.
Experimentell biologi. Inom den experimentella och fysiologiska botaniken framstår Fredrik Elfving (1854-1942) som en banbrytare. Hans centrala forskningstema var växternas reaktioner på olika omgivningsretningar, men det är genom sina insatser som förnyare av botanikundervisningen, administratör och skriftställare samt som inspiratör av experimentell forskning även bland zoologer (t.ex. Federley och Ekman, se nedan) som han är en av de mest betydelsefulla finländska biologerna. Av hans elever kan nämnas Widar Brenner (1887-1932), vars arbeten behandlade bl.a. kvävets roll för tillväxten av mögel (Aspergillus) samt växtcellens genomsläpplighet för syror och baser. Brenner var också växtgeograf och ekofysiolog och hans markundersökningar var banbrytande i Finland. Runar Collanders (1894-1973) forskning om cellmembraners semipermeabilitet (halvgenomsläpplighet) gav honom internationellt renommé. Senare arbetade han även med botanikens historia. Växtfysiologin upplever sedan 1990-t. ett nytt uppsving genom de vägar som öppnats av de molekylärbiologiska teknikerna. Så forskar t.ex. professorn i genetik Tapio Palva (f. 1947) kring de mekanismer som bestämmer växternas köldhärdighet och andra reaktioner på omgivningen. Han leder också ett stort projekt för att klarlägga björkens genom. - Zoologin har kunnat dra nytta av en fruktbar växelverkan med den medicinska grundforskningen, där experimentella metoder (tillämpade på djurmodeller) och mikroskopisk observation haft en längre tradition. År 1882 grundades en särskild professur i medicinsk fysiologi, vars första innehavare Konrad Hällsten (1835-1913) hade studerat nervfysiologi under Hermann von Helmholtz i Leipzig. Hans främste elev och efterträdare (1899) Robert Tigerstedt (1853-1923) nådde världsrykte för sina arbeten om blodomloppet och regleringen av blodtrycket. Ragnar Granit (1900-91) och hans medarbetare vid samma institution använde tidens ledande elektrofysiologiska teknik för att utreda färgseendets nervfysiologiska bas, ett ämne som anknöt till fysiologiprofessorn Yrjö Reenpääs sinnesfysiologiska tematik. Granit gjorde i Hfrs i slutet av 1930- talet på grodnäthinnan en stor del av de arbeten som år 1967 gav honom Nobelpriset i fysiologi eller medicin (han var från 1940 verksam i Stockholm). Han är vid sidan av A.I. Virtanen (se nedan) Finlands ende vetenskaplige nobelpristagare. Även genom sin kollega Gunnar Svaetichin (1915-81), som senare flyttade till Venezuela, och sin elev Christina Enroth(-Cugell) (f. 1919) som flyttade till Northwestern University i Chicago, har Granit haft ett stort inflytande på synforskningens utveckling särskilt i USA. Hans forskningstradition fördes i Hfrs vidare av Kai Otto Donner (1922-95) och dennes elev Tom Reuter (f. 1936), vilka båda har innehaft den svenska lärostolen i zoologi efter P. Palmgren. De har bl.a. undersökt mörkeradaptationens mekanismer i ögats synreceptorceller och behandlingen av syninformation i näthinnans nervnät. Den sinnesbiologiska forskningen i deras efterföljd har förblivit livaktig. Neurobiologin i vidare mening har sedan 1980-t. vuxit ut till en central forskningslinje vid Helsingfors universitet, där ett särskilt Neurovetenskapligt forskningscentrum grundades 2002. Zoofysiologen Kai Kailas (f. 1951) forskargrupp studerar cellmekanismer för neural plasticitet och inlärning i däggdjurshjärnan. Pertti Panula (f. 1952), Wikgrens efterträdare vid Åbo Akademi, är känd för sina studier av histaminsystemet i hjärnan hos olika djurgrupper.
Den andra stora disciplin som vuxit fram ur zoofysiologin är utvecklingsbiologin, läran om de mekanismer som styr individens utveckling från könsceller till vuxen individ. Gunnar Ekman (1883-1937) studerade (liksom A. Luther) för pionjären på området Hans Spemann (nobelpristagare 1935) och införde dennes experimentella embryologi i Finland. Ekmans elev Sulo Toivonen (1909-95) vann världsrykte genom sina studier av den embryonala induktionen. Han visade, att relationen mellan koncentrationsgradienterna av två faktorer (en neuraliserande och en mesodermaliserande) bestämmer den framtida identiteten hos bestämda cellförband. Toivonens främste elev var Lauri Saxén (f. 1927), biolog och läkare, senare professor i experimentell patologi och 1993-96 kansler för Helsingfors universitet. Hans brorsdotter Irma Thesleff (f. 1948), professor i tandreglering, leder idag en framstående grupp som studerar tändernas utveckling. En tvärbiologisk förgrening av denna forskning är Jukka Jernvalls (f. 1963) och Mikael Fortelius studier av hur tändernas morfologiska utveckling hos individen och fylogenetiska utveckling under evolutionen kan basera sig på liknande genetiska-fysiologiska mekanismer. Ett annat huvudobjekt för den utvecklingsbiologiska forskningen sedan Saxén är njuren, som studeras av Hannu Sariolas (f. 1954) och Kirsi Sainios (f. 1955) grupp vid Biomedicum i Hfrs.
Genetik och biokemi. Biologins utveckling sedan mitten av 1800-t. har internationellt sett inneburit ett tilltagande intresse för de lagbundenheter som är gemensamma för alla (eller de flesta) organismgrupper. Det blev småningom alltmer uppenbart, att alla jordens organismer är grenar på samma evolutionshistoriska träd, att alla delar i princip samma kemi, och att alla består av celler, vilkas byggnad är likartad särskilt hos de s.k. eukaryoterna (organismer med ordentlig cellkärna, bl.a. djur, växter och svampar). För denna s.k. "allmänna" b. i Finland var det ett symboliskt steg, då genetiken blev ett självständigt läroämne i och med att Harry Federley (1879-1951) år 1923 utnämndes till e.o. professor i ärftlighetslära. Federley hade bl.a. studerat kromosomförhållandena hos bastarder av två närbesläktade fjärilsarter (1913). Detta slags genetik (s.k. cytogenetik) dominerade länge forskningen, bl.a. ännu hos Federleys efterträdare Esko Suomalainen (1910-95). Suomalainen var dock öppen för den molekylära genetik som växte fram efter publiceringen av James Watsons och Francis Cricks modell för DNA-molekylen, och han uppmuntrade i undervisningen de nya strömningarna. - Biokemin etablerades som särskild disciplin genom Artturi Ilmari Virtanen (1895-1973). Han arbetade med ett brett spektrum av biokemiska frågor, ofta med anknytning till lantbruk och livsmedelsteknologi. Allmänt kända är hans tillämpningar av forskningsresultaten för beredning av ensilage (AIV-foder) och härskningshämmande pH-reglering av smör. Utgående från Valios laboratorium (1919-31) och senare Biokemiska forskningsinstitutet byggde han upp ett omfattande forskarsamfund och blev en dominerande gestalt i Finlands hela vetenskapskultur. Som förste finländske vetenskapsman tilldelades han 1945 ett Nobelpris (i kemi).
Mikrobiologi. Studiet av bakterier och andra mikroorganismer kom av naturliga skäl att först styras av praktiska tillämpningar. A.I. Virtanens forskning lyfte fram betydelsen av mikrobiella processer bl.a. i livsmedelshanteringen, och 1937 inrättades vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten en professur i mikrobiologi. Tjänstens nuvarande innehavare Mirja Salkinoja -Salonen (f. 1940) är känd speciellt för sin forskning kring processer med miljöteknologisk relevans. Den bakteriella genetikens dramatiska framsteg gav under 1960-t. upphov till krav på en mikrobiologi mer inriktad på fundamentala frågeställningar. Veronica Sundman (1923-2008) utnämndes 1970 till professor i allmän mikrobiologi vid matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Hon och hennes elever har sysslat med bl.a. ligninnedbrytning och kvävefixering. - Vid medicinska fakulteten hade undervisning i bakteriologi införts i slutet av 1800-t. Redan 1911 inrättades en professur i bakteriologi och serologi, och år 1957 utnämndes Nils Oker-Blom (1919-95) till professor i virologi. Institutionerna har varit betydelsefulla inkörsportar för den "nya biologin" (se nedan). Oker-Blom kunde som rektor (1978-83) och kansler (1983-88) för Helsingfors universitet effektivt stöda inrättandet av Institutet för genteknologi.
Cell- och molekylärbiologi. Biokemin upplevde fr.o.m. 1960-t. en explosiv utveckling, men inte via Virtanens skola, utan via ett par inspirerande medicinska forskningsmiljöer, där man förstod att sammankoppla de biologiska molekylernas funktioner med de cellstrukturer, där de verkar. En var institutionen för medicinsk kemi vid Helsingfors universitet, som under Johan Järnefelts (f. 1929) och Nils Erik Saris (f. 1928) ledning blev en inkubator för begåvade forskare, bland vilka kan nämnas Kari Kivirikko (f. 1937), senare världskänd bindvävsforskare vid Uleåborgs universitet, Mårten Wikström (f. 1945), som i en uppmärksammad polemik med nobelpristagaren Peter Mitchell visade, att mitokondriernas cytokromoxidas fungerar som protonpump, och Karl Åkerman (f. 1950), expert på kalciumsignalering i celler. Den andra miljön var institutionerna för sero-bakteriologi och virologi, där en livaktig membranbiologisk forskning uppstod. Kai Simons (f. 1938), senare vid Europeiska molekylärbiologiska laboratoriet i Heidelberg och idag chef för Max Planck-institutet i Dresden, och hans elev Ari Helenius (f. 1944), professor vid Tekniska högskolan i Zürich, är två av de internationellt mest bemärkta finländska biokemisterna. Carl Gahmberg (f. 1942), känd för sin forskning om hur leukocyter (vita blodkroppar) tar sig fram till ett infekterat område i kroppen, innehar sedan 1981 professuren i biokemi vid Helsingfors universitet. Erkki Ruoslahti (f. 1940) är chef för ett cancerforskningsinstitut i La Jolla, USA, och den mest citerade av alla finländska forskare. Virologen Leevi Kääriäinen (f. 1935) blev med Oker-Bloms stöd huvudorganisatör och chef för Institutet för genteknologi (1983), vars uppkomst innebar etablerandet av molekylärbiologin i stor skala i Finland. Det ombildades till Institutet för bioteknologi, som sedan 1990 leds av Mart Saarma (f. 1949) från Dorpat, som studerat funktionen av neurotrofa faktorer i nervsystemet. - Många prominenta finländska forskare med stora forskargrupper är aktiva inom den s.k. biomedicinen, ett stort och betydelsefullt gränsområde, där det för samtiden kan vara svårt att urskilja, vilka linjer som har mest substans ur grundbiologisk synpunkt. Här kan nämnas cancerforskaren Kari Alitalo (f. 1953) som undersöker mekanismer som styr bildningen av nya blodkärl (angiogenesen), en förutsättning t.ex. för att tumörer skall kunna växa sig stora. Humangenetikerna Albert de la Chapelle (f. 1933), Leena Palotie (1952-2010) och deras elever har forskat i den genetiska bakgrunden till det s.k. finländska sjukdomsarvet, recessiva anlag som kommer till synes i en liten, isolerad och välbokförd population.
Biologerna verkar idag under villkor som radikalt skiljer sig från dem som gällde för 1800-talets lärda och t.o.m. fram till 1960-t. Universitetsutbildningen inklusive forskarutbildningen har blivit en masshantering. Fram till 1918 fanns det ett enda universitet i landet; nu står någon form av biovetenskaper på programmet vid åtminstone nio universitet och antalet "biologiska" professurer är i storleksordningen 50-100 (beroende på tolkning). Stora resurser satsas på områden, som förväntas ge ekonomisk avkastning i form av mediciner, odlingsväxter, födoämnen, processteknik, etc. Verksamheten organiseras gärna i stora komplex (Biocenter i Hfrs och Uleåborg,BioCity i Åbo) med molekylärbiologiska och andra kärnfaciliteter och vidhängande "företagsinkubatorer". Det är inte lätt att göra småskalig forskning utanför huvudströmmarna. Å andra sidan utgår från molekylärbiologin, informationsteknologin och andra tekniska utvecklingslinjer ett vitaliserande inflytande på nästan alla områden inom biologin, också sådana som ekologi, evolutionslära och biosystematik. - Flertalet av de i artikeln upptagna personerna behandlas även i egna uppslagsord. (B-J. Wikgren, B:s historia, 1996) (Runar Collander/ Carl-Adam Haeggström/ Kristian Donner)
Zoologi. Den förste betydande biologen under autonomitiden var professorn i "ekonomi och naturalhistoria" vid akademin, sedermera Kejserliga Alexanders-universitetet i Hfrs, Carl Reinhold Sahlberg (1779-1860), skalbaggssamlare och författare till verket Insecta Fennica, som utkom i inte mindre än 51 delar. År 1852 delades professuren upp på två lärostolar, en i zoologi och en i botanik, varvid den dåvarande innehavaren Alexander von Nordmann (1803-66) blev den förste zoologiprofessorn. von Nordmann var en internationellt bemärkt zoolog bl.a. genom sina i Berlin utförda mikroskopiska undersökningar av lägre djur, främst parasitiska kräftdjur. Han hopbringade i Sydryssland ett värdefullt paleontologiskt material, som först långt senare utnyttjades ordentligt (av Björn Kurtén, se nedan). Han intresserade sig också för den jämförande morfologin, vilken dock kom att först få fotfäste inom den medicinska forskningen genom anatomiprofessorn Evert Julius Bonsdorff (1810-98). Bonsdorff var därtill en stor naturaliesamlare och särskilt hans skelettsamling (nu i Naturhistoriska centralmuseets zoologiska museum) är betydande. Hans systerson Johan Axel Palmén (1845-1919) var landets främste zoolog under decennierna kring 1900. Palméns doktorsavhandling Om foglarnes flyttningsvägar (1874) blev vid sidan av Magnus von Wrights (1805-68) storverk Finlands foglar, hufvudsakligen till deras dräkter beskrifna (vars andra del utkom 1873 redigerad av Palmén) banbrytande inom ornitologin. Palmén organiserade effektivt den ringmärkning av fåglar, som snart nådde en imponerande omfattning (år 2001 hade 8 miljoner fåglar ringmärkts i Finland). Som professor i zoologi och mångårig ordförande i Finlands äldsta vetenskapliga sällskap Societas Pro Fauna et Flora Fennica (stiftat 1821 på initiativ av Sahlberg) verkade Palmén entusiasmerande på talrika lärjungar. Med Tvärminne zoologiska station, som han personligen upprättade och testamenterade till Helsingfors universitet, skänkte han den biologiska fältforskningen och särskilt brackvattensforskningen ett ovärderligt stöd. Genom honom etablerades i den finländska zoologin den jämförande morfologin med evolutionärt (darwinistiskt) perspektiv. Hans elev Alexander Luther (1877-1970), med virvelmaskar (Turbellaria) som specialitet, blev dess mest framstående företrädare i följande generation. Plattmaskforskningen har förts vidare i Åbo, delvis med parasitologisk inriktning, via Luthers elever Bo-Jungar Wikgren (1927-2013), som 1957 blev den förste biologiprofessorn vid den 1918 grundade "nya" Åbo Akademi, och Maria Reuter (f. 1929).
I samband bl.a. med ordnandet av språkförhållandena vid Helsingfors universitet delades zoologiprofessuren 1938 upp på tre tjänster, en fysiologisk, en morfologisk(-ekologisk) och en svenskspråkig. Pontus Palmgren (1907-93) utnämndes 1940 till den svenska tjänsten, som han innehade till 1971. Palmgren var en synnerligen mångsidig zoolog. Med ornitologin som utgångspunkt blev han en introduktör av ekologin i Finland. I sin doktorsavhandling korrelerade han kvantitativ linjetaxering av fåglar med A.K. Cajanders skogstyper (se nedan). I ett annat arbete, som samtidigt representerar den funktionella anatomins genombrott, visade han, hur skillnader i benmusklernas hävstångsmoment är avgörande för skillnaderna mellan kungsfågelns och talltitans miljöval. Genom undersökningar av fåglarnas flyttningsdrift och dygnsrytmik samt hoppspindlarnas yngelvård introducerade han beteendeforskningen, etologin, i Finland. - Palmgren var en överväldigande idérik lärare och fick framstående elever på flera olika områden. Eric Fabricius (1914-94), Lars von Haartman (1919-98) och Göran Bergman (1919-91) blev ledande beteendeforskare och ornitologer. Fabricius studier av andfågelsungars prägling och sötvattensfiskars lekbeteende gav honom världsrykte som etolog (från 1959 verkade han i Stockholm). Av Bergmans arbeten kan jämte studier av flera fågelarters beteende särskilt nämnas de banbrytande radarbaserade flyttfågelsundersökningarna tillsammans med en annan av Palmgrens elever, synfysiologen K.O. Donner (se nedan). Bergman var även en uppskattad popularisator av kunskap om skärgårdsnaturen och djurens beteende och engagerad i naturskyddet. von Haartmans undersökningar av den svartvita flugsnapparen och dess partnerval pekar framåt mot den evolutionsteoretiskt inriktade beteendeekologi som har tagit den klassiska etologins plats. Rainer Rosengrens (f. 1935) studier om beteende och samhällsstruktur hos sociala insekter (myror) har tillsammans med Pekka Pamilos (f. 1949) populationsgenetiska analyser lagt grunden för en livaktig skola med den nuvarande innehavaren av den svenska lärostolen (1999 omdefinierad till evolutionsbiologi) Liselotte Sundström (f. 1955) som en framstående representant. Till Palmgrens elever hör även paleontologen Björn Kurtén (1924-88), världskänd på basis av sina arbeten om istidens djurvärld. Kurtén nöjde sig inte med fossilmorfologi och -systematik, utan betraktade arternas populationsdynamik och ekologiska sammanhang. Hans förmåga att levandegöra forntida faunor firade triumfer förutom i vetenskapliga och populärvetenskapliga verk (Istiden 1972) även i rent skönlitterära alster med handlingen förlagd till paleontologisk tid (Den svarta tigern, 1980). Kurténs främsta elever är Ann Forstén (1939-2002), som studerade hästarnas härstamning, och Mikael Fortelius (f. 1954), som har tillämpat funktionell-anatomisk analys på fossilt tandmaterial. Han har också initierat uppbyggandet av internationella databaser, där den enormt ökande mängden fossildata från hela världen samlas i hanterlig form, som underlättar analysen t.ex. av paleoekologiska förändringar.
Den tilltagande miljömedvetenheten bidrog till att b. "ekologiserades" från och med 1970-t. De explicita miljöämnena fann sitt hemvist huvudsakligen inom agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, där miljövården som akademisk disciplin profilerades av entomologen Pekka Nuorteva (f. 1926). Inom zoologin upplevde den ekologiska grundforskningen med fokus på populationsbiologi ett stort uppsving från 1980-t. framåt. Olli Järvinen (1951-90), fågelpopulationsforskare och artikulerad miljövårdare, efterträdde 1981 Ernst Palmén (1916-91) som professor i morfologisk-ekologisk zoologi. Entomologen Palmén (brorssonson till J.A. Palmén) var en färgstark personlighet och både rektor (1973-78) och kansler (1978-83) för Helsingfors universitet, men knappast någon betydande forskare. Efter Järvinens förtidiga död utnämndes Ilkka Hanski (f. 1953) till hans efterträdare. Hanski arbetar med metapopulationsbiologi, d.v.s. dynamiken hos populationer som består av många, bara delvis kommunicerande delpopulationer. Datormodellering och fältstudier (däribland en massiv årlig kartering av pärlemorfjärilen Cinxias alla habitat på Åland) kombineras i ett forskningsprogram som idag hör till de internationellt mest uppmärksammade. Bland andra framstående ekologer kan nämnas Rauno Alatalo (f. 1952), fågelpopulationsbiolog och beteendeekolog vid Jyväskylä universitet, samt Erkki Haukioja (f. 1941) vid Åbo universitet, vars forskning handlar om växelverkan mellan växter och herbivorer (växtätande djur). - Den taxonomiska och systematiska zoologin har bedrivits främst inom ramen för universitetets zoologiska museum, sedan 1989 en del av det sammanslagna Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors. Tyngdpunkten har legat inom entomologin, särskilt vid skalbaggar och fjärilar, men även steklar, tvåvingar och skinnbaggar. Forskningen har vilat på en omfattande samlarverksamhet, där vid sidan av fackentomologerna många zoologer med helt annan forskningsinriktning genom livet behållit ett faunistiskt samlarintresse, bland dem J.A. Palmén, A. Luther, H. Federley (se nedan) och P. Palmgren. Också den "rena" amatörverksamheten har varit betydelsefull, och en bredare allmänhet har kunnat rekryteras för bl.a. fenologiska och utbredningsbiologiska karteringar. Museets insektsamlingar omfattar idag över 7 miljoner prover. C.R. Sahlbergs samling var den enda från den gamla akademin som överlevde Åbo brand 1827, men genom 1800-t. pågick en febril samlarverksamhet tack vare både enskilda samlare och expeditioner, ofta organiserade av Societas pro Fauna et Flora Fennica. Här kan särskilt Carl Gustaf Mannerheims (1797-1854) skalbaggssamling nämnas. Synnerligen betydelsefulla var John Sahlbergs (1845-1920) insatser som samlare (med expeditioner till bl.a. Karelen, Sibirien, Medelhavet och Centralasien), taxonom, organisatör av museets samlingar och lärare. - De finländska forskarna under 1800-t. visade förutom för hemlandet ett naturligt intresse för andra delar av det ryska imperiet. Det engagemanget har fortsatt efter 1917 (trots vissa avbrott) bl.a. med forskning i ryska Karelen under andra världskriget och sedan 1980-t. expeditioner till Sibirien och Centralasien ledda av fjärilsforskaren och naturväktaren Kauri Mikkola (f. 1938). Under senare år har det funnits en vilja att ta ett vidare globalt ansvar. Bl.a. Östafrika, Mellanöstern och Nordamerika har stått på programmet. Här kan även nämnas Amazonasprojektet under ledning av Jukka Salo (f. 1958), professor i biodiversitet vid Åbo universitet. Redan på 1930-t. initierade zoologiska museets mångårige avdelningschef, dipterologen Richard Frey (1886-1965), ett forskningsprogram för de atlantiska öarna som pågick i nästan 30 år. Samtidigt som naturskyddssträvandena fört med sig en ökad efterfrågan på taxonomiskt och systematiskt kunnande, har återväxten på dessa traditionella områden varit svag. Ett nytt slags systematik har dock sedan 1990-t. utvecklats dynamiskt genom införandet av molekylära metoder.
Botanik. Inom botaniken kom systematik, vegetationsforskning och växtgeografi att få en särskilt dominerande ställning. Som ett uttryck för detta har Finland haft världsledande experter på flera stora växtgrupper. William Nylander (1822-99) blev 1857 den förste innehavaren av den nya botanikprofessuren, men avgick redan efter några få år för att fortsätta sitt liv som oberoende privatlärd i Paris. Han var på sin tid den erkänt största auktoriteten inom lavarnas systematik. Världsrykte som lavforskare vann något senare även Edvard A. Vainio (1853-1929). Genom förvärvet till universitetet av den svenske läkaren Eric Acharius (1757-1819) lavsamling, som utgör grunden för all systematisk lavforskning och senare kompletterats med Nylanders och många andras samlingar, har Naturhistoriska centralmuseets botaniska museum i Helsingfors världens förnämsta lavsamling. Lavforskningstraditionen har fortsatt bl.a. genom skolläraren Veli Räsänen (1883-1953) och renlavsforskaren Teuvo Ahti (f. 1934). - Nylanders efterträdare som professor i botanik blev Sextus Otto Lindberg (1835-89) från Stockholm, ledande auktoritet inom de europeiska och nordasiatiska mossornas systematik. Viktor Ferdinand Brotherus (1849-1929) var till yrket en anspråkslös skollärare, men erkänd som sin tids främsta expert på de exotiska bladmossornas systematik. Mossforskningen (bryologin) har bibehållit sin starka ställning. Hans Buch (1883-1964) studerade levermossor, och i dag är Sinikka Piippo (f. 1955) en av de främsta experterna på denna grupp, speciellt på tropiska arter. Heikki Roivainen (1900-83) studerade främst Eldslandets mossflora, medan Timo Koponen (f. 1939) med elever har specialiserat sig på mossfloran i Papua Nya Guinea och Kina. - Svampforskningen (mykologin) fick sin början med Petter Adolf Karsten (1834-1917), som arbetade som lektor vid lantbruksskolan i Mustiala. Till hans efterföljare hörde Johan Ivar Liro (1872-1943). Liro var professor i växtbiologi och -patologi och hans specialområde var de s.k. mikrosvamparna, sot- och rostsvampar o.dyl., bland vilka finns svåra skadegörare i skog och på åker. Risto Tuomikoski (1911-89), professor i taxonomi, studerade inte bara svampar utan även mossor, gallmyggor och andra tvåvingar samt finska språket. En ny våg av svampintresse såväl bland fackbotanister som bland den stora allmänheten tog sin början på 1970-t. i och med att goda svampböcker började publiceras. I detta sammanhang bör särskilt Mauri Korhonen (f. 1927) nämnas. Hans talrika, mycket välskrivna populära svampböcker har också nått utanför landets gränser. I Finland finns ett unikt system för insamling och saluförande av ett drygt tjugotal arter av handelssvampar. Utbildningen av svampinstruktörer och professionella svampplockare organiseras via Utbildningsstyrelsen.
Kärlväxtsystematikerna i Finland har under de senaste hundra åren lagt ned stor möda på utredningen av s.k. "kritiska" växtgrupper, d.v.s. arter som visat sig bestå av ett stort antal närbesläktade "småarter", i dag uppfattade som verkliga arter. Pionjären på detta område var Johan Petter Norrlin (1842-1917). Han undersökte fibblor, speciellt släktet gråfibblor Pilosella, och beskrev hundratals nya arter. Till de kritiska växtgrupperna hör också maskrosorna (Taraxacum) och majranunklerna (Ranunculus auricomus-komplexet) med Harald Lindberg (1871-1963) resp. Gunnar Marklund (1893-1965) som specialister. Av övriga kärlväxtsystematiker kan nämnas Jaakko Jalas (1920-99) som sysslade bl.a. med timjan (släktet Thymus) och därtill var växtgeograf och ekolog. Arne Rousi (f. 1929), långvarig rektor för Åbo universitet, har studerat bl.a. majranunklernas cytogenetik och havtorn i hela Eurasien. Under de senaste åren har intresset för kärlväxtsystematiken mattats av och återväxten av unga forskare inom detta område är knapp. - Sin största insats gjorde Norrlin som banbrytare för växtgeografin, särskilt vegetationsforskningen eller växtsociologin. En av hans första och tillika självständigaste elever var Ragnar Hult (1857-99), en ytterst vital personlighet, på flera punkter oppositionell mot sin lärofader. Hults idéer tillvann sig särskilt stor uppskattning i Sverige, där den s.k. Uppsalaskolan betraktar honom som en av sina föregångare. Aimo Kaarlo Cajander (1879-1943), professor i skogsskötsel, generaldirektör för forststyrelsen och i flera repriser statsminister under 1920- o. -30-t., var en av dem som framgångsrikast utvecklade Norrlins läror. Cajanders största skapelse, skogstypsläran, som sedan mer än ett halvt århundrade utgör grunden för den finländska skogsskötseln, innebär en praktisk tillämpning av Norrlins allmänna idéer. Cajander gjorde jämte sina många elever Finland till en ledande nation på skogsforskningens område. Därtill var han banbrytande i fråga om typifieringen av Finlands myrar och ängsmarkerna på översvämmad mark vid älvarna i norr och i Sibirien. Cajanders son Aarno Kalela (1908-77) fortsatte faderns arbete med skogstyperna och indelade landet i fem skogszoner. Fördjupade studier i Finlands myrar gjordes av Seppo Eurola (f. 1930) vid Uleåborgs universitet och Rauno Ruuhijärvi (f. 1930) vid Helsingfors universitet. Till Norrlins efterföljare hör också växtgeograferna Alvar Palmgren (1880-1960, far till P. Palmgren) och Kaarlo Linkola (urspr. Collan, 1888-1942), rektor för Helsingfors universitet 1938-41. Alfred Oswald Kairamo (1858-1938) företrädde i sina växtekologiska studier, bl.a. på Kolahalvön, en mera särpräglad linje. Alvar Palmgrens undersökningar av Ålands växtvärld, särskilt lövängarna (1915-17), har under senare delen av 1900-t. delvis fortsatts av den nuvarande innehavaren av den svenskspråkiga botanikprofessuren Carl-Adam Hæggström (f. 1941), vars arbeten mera koncentrerats på människans och husdjurens inverkan på växtligheten. - Niilo Söyrinki (1907-91), elev till Linkola, studerade bl.a. fjällväxternas förökning i Petsamotrakten. Söyrinki var en av naturskyddets eldsjälar och ordförande för Finlands naturskyddsförbund under 1950- och 1960-t. Reino Kalliola (1909-82) verkade som statens naturskyddsinspektör under flera decennier. Han studerade Lapplands växtsamhällen för sin doktorsavhandling, men han är bäst känd som författare till verk som beskriver Finlands natur samt en lärobok i Finlands växtgeografi (1973). Ilmari Hustich (1911-82) studerade också vegetationen i Lappland och arbetade med skogsgränsfrågor. Han gjorde flera forskningsresor i Kanada, där han studerade växtvärlden i Labrador. Under senare år verkade han, vid sidan av sin docentur i botanik vid Helsingfors universitet, som professor i ekonomisk geografi vid Svenska handelshögskolan och var därtill 1961-62 handels- och industriminister.
Klimatets inverkan på växterna har studerats av bl.a. Viljo Erkamo (f.d. Berkán, 1912-90) och Veikko Hintikka (f. 1931). Erkamo publicerade många arbeten om kärlväxter, medan Hintikka också är mykolog. Paavo Havas (f. 1929) vid Uleåborgs universitet undersökte Bottenvikens strandvegetation. Senare arbetade han med frågor kring nordliga växtsamhällens anpassning till klimatet och vinterekologiska frågor. Ole Eklund (1898-1946) koncentrerade sina botaniska undersökningar till Åbolands västra och Ålands östra skärgårdar. Han besökte närmare 2 000 öar, holmar och skär och insamlade ett enormt material som publicerades 12 år efter hans död. Brackvattensfloran studerades under förra delen av 1900-t. av Ernst Häyrén (1878-1957), som också beskrev skärgårdens längszoner med Ekenäs skärgård som modellområde. Häyréns arbete fortsattes av Hans Luther (1915 -82, son till A. Luther). Förutom för brackvattenväxtligheten intresserade sig Hans Luther för människans inverkan på vegetationen och spridningsbiologiska spörsmål. ("Visa mig dina växter och jag skall berätta, vem du umgås med!") Under de senaste decennierna har brackvattensbiologin utgående från Tvärminne zoologiska station breddats och fördjupats. Kustvattnens planktondynamik utreddes av Åke Niemi (f. 1936) och flera av hans elever hör i dag till de ledande forskarna inom brackvattensbiologin. - De första växtpaleontologiska undersökningarna i Finland utfördes av den svenske växtgeografen Gunnar Andersson (1865-1928), senare professor vid Stockholms handelshögskola, som 1898 publicerade Studier öfver Finlands torfmossar och fossila kvartärflora. Hans resultat utvidgades och kompletterades av bl.a. Harald Lindberg och Väinö Auer (1895-1981). Växtpaleontologin upplevde en höjdpunkt under andra hälften av 1900-t. Här kan nämnas geologi- och paleontologiprofessorn Joakim Donner (f. 1926, bror till K.O. Donner), Yrjö Vasari (f. 1930) som efterträdde Hans Luther som innehavare av den svenskspråkiga botanikprofessuren, och Kimmo Tolonen (f. 1938) vid Joensuu universitet.
Experimentell biologi. Inom den experimentella och fysiologiska botaniken framstår Fredrik Elfving (1854-1942) som en banbrytare. Hans centrala forskningstema var växternas reaktioner på olika omgivningsretningar, men det är genom sina insatser som förnyare av botanikundervisningen, administratör och skriftställare samt som inspiratör av experimentell forskning även bland zoologer (t.ex. Federley och Ekman, se nedan) som han är en av de mest betydelsefulla finländska biologerna. Av hans elever kan nämnas Widar Brenner (1887-1932), vars arbeten behandlade bl.a. kvävets roll för tillväxten av mögel (Aspergillus) samt växtcellens genomsläpplighet för syror och baser. Brenner var också växtgeograf och ekofysiolog och hans markundersökningar var banbrytande i Finland. Runar Collanders (1894-1973) forskning om cellmembraners semipermeabilitet (halvgenomsläpplighet) gav honom internationellt renommé. Senare arbetade han även med botanikens historia. Växtfysiologin upplever sedan 1990-t. ett nytt uppsving genom de vägar som öppnats av de molekylärbiologiska teknikerna. Så forskar t.ex. professorn i genetik Tapio Palva (f. 1947) kring de mekanismer som bestämmer växternas köldhärdighet och andra reaktioner på omgivningen. Han leder också ett stort projekt för att klarlägga björkens genom. - Zoologin har kunnat dra nytta av en fruktbar växelverkan med den medicinska grundforskningen, där experimentella metoder (tillämpade på djurmodeller) och mikroskopisk observation haft en längre tradition. År 1882 grundades en särskild professur i medicinsk fysiologi, vars första innehavare Konrad Hällsten (1835-1913) hade studerat nervfysiologi under Hermann von Helmholtz i Leipzig. Hans främste elev och efterträdare (1899) Robert Tigerstedt (1853-1923) nådde världsrykte för sina arbeten om blodomloppet och regleringen av blodtrycket. Ragnar Granit (1900-91) och hans medarbetare vid samma institution använde tidens ledande elektrofysiologiska teknik för att utreda färgseendets nervfysiologiska bas, ett ämne som anknöt till fysiologiprofessorn Yrjö Reenpääs sinnesfysiologiska tematik. Granit gjorde i Hfrs i slutet av 1930- talet på grodnäthinnan en stor del av de arbeten som år 1967 gav honom Nobelpriset i fysiologi eller medicin (han var från 1940 verksam i Stockholm). Han är vid sidan av A.I. Virtanen (se nedan) Finlands ende vetenskaplige nobelpristagare. Även genom sin kollega Gunnar Svaetichin (1915-81), som senare flyttade till Venezuela, och sin elev Christina Enroth(-Cugell) (f. 1919) som flyttade till Northwestern University i Chicago, har Granit haft ett stort inflytande på synforskningens utveckling särskilt i USA. Hans forskningstradition fördes i Hfrs vidare av Kai Otto Donner (1922-95) och dennes elev Tom Reuter (f. 1936), vilka båda har innehaft den svenska lärostolen i zoologi efter P. Palmgren. De har bl.a. undersökt mörkeradaptationens mekanismer i ögats synreceptorceller och behandlingen av syninformation i näthinnans nervnät. Den sinnesbiologiska forskningen i deras efterföljd har förblivit livaktig. Neurobiologin i vidare mening har sedan 1980-t. vuxit ut till en central forskningslinje vid Helsingfors universitet, där ett särskilt Neurovetenskapligt forskningscentrum grundades 2002. Zoofysiologen Kai Kailas (f. 1951) forskargrupp studerar cellmekanismer för neural plasticitet och inlärning i däggdjurshjärnan. Pertti Panula (f. 1952), Wikgrens efterträdare vid Åbo Akademi, är känd för sina studier av histaminsystemet i hjärnan hos olika djurgrupper.
Den andra stora disciplin som vuxit fram ur zoofysiologin är utvecklingsbiologin, läran om de mekanismer som styr individens utveckling från könsceller till vuxen individ. Gunnar Ekman (1883-1937) studerade (liksom A. Luther) för pionjären på området Hans Spemann (nobelpristagare 1935) och införde dennes experimentella embryologi i Finland. Ekmans elev Sulo Toivonen (1909-95) vann världsrykte genom sina studier av den embryonala induktionen. Han visade, att relationen mellan koncentrationsgradienterna av två faktorer (en neuraliserande och en mesodermaliserande) bestämmer den framtida identiteten hos bestämda cellförband. Toivonens främste elev var Lauri Saxén (f. 1927), biolog och läkare, senare professor i experimentell patologi och 1993-96 kansler för Helsingfors universitet. Hans brorsdotter Irma Thesleff (f. 1948), professor i tandreglering, leder idag en framstående grupp som studerar tändernas utveckling. En tvärbiologisk förgrening av denna forskning är Jukka Jernvalls (f. 1963) och Mikael Fortelius studier av hur tändernas morfologiska utveckling hos individen och fylogenetiska utveckling under evolutionen kan basera sig på liknande genetiska-fysiologiska mekanismer. Ett annat huvudobjekt för den utvecklingsbiologiska forskningen sedan Saxén är njuren, som studeras av Hannu Sariolas (f. 1954) och Kirsi Sainios (f. 1955) grupp vid Biomedicum i Hfrs.
Genetik och biokemi. Biologins utveckling sedan mitten av 1800-t. har internationellt sett inneburit ett tilltagande intresse för de lagbundenheter som är gemensamma för alla (eller de flesta) organismgrupper. Det blev småningom alltmer uppenbart, att alla jordens organismer är grenar på samma evolutionshistoriska träd, att alla delar i princip samma kemi, och att alla består av celler, vilkas byggnad är likartad särskilt hos de s.k. eukaryoterna (organismer med ordentlig cellkärna, bl.a. djur, växter och svampar). För denna s.k. "allmänna" b. i Finland var det ett symboliskt steg, då genetiken blev ett självständigt läroämne i och med att Harry Federley (1879-1951) år 1923 utnämndes till e.o. professor i ärftlighetslära. Federley hade bl.a. studerat kromosomförhållandena hos bastarder av två närbesläktade fjärilsarter (1913). Detta slags genetik (s.k. cytogenetik) dominerade länge forskningen, bl.a. ännu hos Federleys efterträdare Esko Suomalainen (1910-95). Suomalainen var dock öppen för den molekylära genetik som växte fram efter publiceringen av James Watsons och Francis Cricks modell för DNA-molekylen, och han uppmuntrade i undervisningen de nya strömningarna. - Biokemin etablerades som särskild disciplin genom Artturi Ilmari Virtanen (1895-1973). Han arbetade med ett brett spektrum av biokemiska frågor, ofta med anknytning till lantbruk och livsmedelsteknologi. Allmänt kända är hans tillämpningar av forskningsresultaten för beredning av ensilage (AIV-foder) och härskningshämmande pH-reglering av smör. Utgående från Valios laboratorium (1919-31) och senare Biokemiska forskningsinstitutet byggde han upp ett omfattande forskarsamfund och blev en dominerande gestalt i Finlands hela vetenskapskultur. Som förste finländske vetenskapsman tilldelades han 1945 ett Nobelpris (i kemi).
Mikrobiologi. Studiet av bakterier och andra mikroorganismer kom av naturliga skäl att först styras av praktiska tillämpningar. A.I. Virtanens forskning lyfte fram betydelsen av mikrobiella processer bl.a. i livsmedelshanteringen, och 1937 inrättades vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten en professur i mikrobiologi. Tjänstens nuvarande innehavare Mirja Salkinoja -Salonen (f. 1940) är känd speciellt för sin forskning kring processer med miljöteknologisk relevans. Den bakteriella genetikens dramatiska framsteg gav under 1960-t. upphov till krav på en mikrobiologi mer inriktad på fundamentala frågeställningar. Veronica Sundman (1923-2008) utnämndes 1970 till professor i allmän mikrobiologi vid matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Hon och hennes elever har sysslat med bl.a. ligninnedbrytning och kvävefixering. - Vid medicinska fakulteten hade undervisning i bakteriologi införts i slutet av 1800-t. Redan 1911 inrättades en professur i bakteriologi och serologi, och år 1957 utnämndes Nils Oker-Blom (1919-95) till professor i virologi. Institutionerna har varit betydelsefulla inkörsportar för den "nya biologin" (se nedan). Oker-Blom kunde som rektor (1978-83) och kansler (1983-88) för Helsingfors universitet effektivt stöda inrättandet av Institutet för genteknologi.
Cell- och molekylärbiologi. Biokemin upplevde fr.o.m. 1960-t. en explosiv utveckling, men inte via Virtanens skola, utan via ett par inspirerande medicinska forskningsmiljöer, där man förstod att sammankoppla de biologiska molekylernas funktioner med de cellstrukturer, där de verkar. En var institutionen för medicinsk kemi vid Helsingfors universitet, som under Johan Järnefelts (f. 1929) och Nils Erik Saris (f. 1928) ledning blev en inkubator för begåvade forskare, bland vilka kan nämnas Kari Kivirikko (f. 1937), senare världskänd bindvävsforskare vid Uleåborgs universitet, Mårten Wikström (f. 1945), som i en uppmärksammad polemik med nobelpristagaren Peter Mitchell visade, att mitokondriernas cytokromoxidas fungerar som protonpump, och Karl Åkerman (f. 1950), expert på kalciumsignalering i celler. Den andra miljön var institutionerna för sero-bakteriologi och virologi, där en livaktig membranbiologisk forskning uppstod. Kai Simons (f. 1938), senare vid Europeiska molekylärbiologiska laboratoriet i Heidelberg och idag chef för Max Planck-institutet i Dresden, och hans elev Ari Helenius (f. 1944), professor vid Tekniska högskolan i Zürich, är två av de internationellt mest bemärkta finländska biokemisterna. Carl Gahmberg (f. 1942), känd för sin forskning om hur leukocyter (vita blodkroppar) tar sig fram till ett infekterat område i kroppen, innehar sedan 1981 professuren i biokemi vid Helsingfors universitet. Erkki Ruoslahti (f. 1940) är chef för ett cancerforskningsinstitut i La Jolla, USA, och den mest citerade av alla finländska forskare. Virologen Leevi Kääriäinen (f. 1935) blev med Oker-Bloms stöd huvudorganisatör och chef för Institutet för genteknologi (1983), vars uppkomst innebar etablerandet av molekylärbiologin i stor skala i Finland. Det ombildades till Institutet för bioteknologi, som sedan 1990 leds av Mart Saarma (f. 1949) från Dorpat, som studerat funktionen av neurotrofa faktorer i nervsystemet. - Många prominenta finländska forskare med stora forskargrupper är aktiva inom den s.k. biomedicinen, ett stort och betydelsefullt gränsområde, där det för samtiden kan vara svårt att urskilja, vilka linjer som har mest substans ur grundbiologisk synpunkt. Här kan nämnas cancerforskaren Kari Alitalo (f. 1953) som undersöker mekanismer som styr bildningen av nya blodkärl (angiogenesen), en förutsättning t.ex. för att tumörer skall kunna växa sig stora. Humangenetikerna Albert de la Chapelle (f. 1933), Leena Palotie (1952-2010) och deras elever har forskat i den genetiska bakgrunden till det s.k. finländska sjukdomsarvet, recessiva anlag som kommer till synes i en liten, isolerad och välbokförd population.
Biologerna verkar idag under villkor som radikalt skiljer sig från dem som gällde för 1800-talets lärda och t.o.m. fram till 1960-t. Universitetsutbildningen inklusive forskarutbildningen har blivit en masshantering. Fram till 1918 fanns det ett enda universitet i landet; nu står någon form av biovetenskaper på programmet vid åtminstone nio universitet och antalet "biologiska" professurer är i storleksordningen 50-100 (beroende på tolkning). Stora resurser satsas på områden, som förväntas ge ekonomisk avkastning i form av mediciner, odlingsväxter, födoämnen, processteknik, etc. Verksamheten organiseras gärna i stora komplex (Biocenter i Hfrs och Uleåborg,BioCity i Åbo) med molekylärbiologiska och andra kärnfaciliteter och vidhängande "företagsinkubatorer". Det är inte lätt att göra småskalig forskning utanför huvudströmmarna. Å andra sidan utgår från molekylärbiologin, informationsteknologin och andra tekniska utvecklingslinjer ett vitaliserande inflytande på nästan alla områden inom biologin, också sådana som ekologi, evolutionslära och biosystematik. - Flertalet av de i artikeln upptagna personerna behandlas även i egna uppslagsord. (B-J. Wikgren, B:s historia, 1996) (Runar Collander/ Carl-Adam Haeggström/ Kristian Donner)