boxning, idrott, erhöll sin moderna utformning i början av 1700-t. i Storbritannien och infördes i Finland kring 1900. Den förste som utövade b. i Finland uppges ha varit sedermera kommerserådet Karl Stockmann, som stiftat bekantskap med sporten i England på 1890-t. Landets första boxningsorganisation, Helsingfors boxningsklubb, bildades 1912. Efter stagnationen under första världskriget igångsattes boxningsverksamheten på nytt av Viktor Smeds, "finländsk b:s fader", som var med bl.a. då Finlands boxningsförbund stiftades 1923 (Suomen nyrkkeilyliitto, inträdde i !FGIF 1935, ca 15 500 medl. i 166 klubbar 2001). De första nationella mästerskapstävlingarna anordnades samma år. !AIF:s boxningssektion bildades 1922. - Professionell b. introducerades i Finland under senare delen av 1920-t.; den första proffsgalan arrangerades 1935 i Hfrs mässhall. Den professionella b. omhänderhas av det 1938 grundade förbundet Suomen ammattinyrkkeilyliitto. Finländska boxare deltog 1928 första gången i olympiska spel. Den första olympiska medaljen (brons i mellanvikt) erövrades 1932 av Bruno Ahlberg (1911-66); han tävlade senare som professionell bl.a. i USA tillsammans med tungviktaren Gunnar Bärlund, Finlands hittills framgångsrikaste boxare, vilken som amatör blev europamästare (Finlands första) 1934. Mellanviktaren Sten Suvio (1911-88) vann 1936 som första finländare olympisk guldmedalj.
Lättviktaren Valle Resko erövrade flera meriterande internationella segrar men misslyckades i olympiska sammanhang. Efter andra världskriget framträdde lättviktaren Elis Ask, som tidigt blev professionell och även grundade eget boxningsstall, sedan han 1951 blivit Finlands första europamästare i professionell b. Vid OS i Hfrs 1952 togs guldmedaljen i bantamvikt av Pentti Hämäläinen (1929-84), Finlands genom tiderna framgångsrikaste amatörboxare (olympisk bronsmedaljör 1956). Olli Mäki (f. 1936) är den första finländare som vunnit europamästartitel både som amatör (1959, fjädervikt) och som professionell (1964, lätt weltervikt, förlorade titeln följande år). Den enda finländare som erövrat två europamästartitlar i professionell b. är Risto Luukkonen (1931-67); han blev 1959 mästare i flugvikt (förlorade titeln 1961) och 1963 i bantamvikt (förlorade titeln 1964). Bland framgångsrika amatörboxare från senare delen av 1900-t. märks Jorma Limmonen (1934-2012), OS- bronsmedaljör i fjädervikt 1960, Pertti Purhonen (1942-2011), OS-bronsmedaljör i lätt weltervikt 1964, Arto Nilsson (f. 1948), OS-bronsmedaljör i lätt weltervikt 1968, Reima Virtanen (f. 1947), OS-silvermedaljör i mellanvikt 1972, welterviktaren Kalevi Marjamaa (f. 1953), som 1975 blev Finlands tredje europamästare i amatörboxning genom tiderna, och den fjärde europamästaren 1979: Tarmo Uusivirta (1957-1999). Vid OS i Los Angeles 1984 erövrade Joni Nyman (f. 1962) bronsmedaljen i weltervikt, medan Jyri Kjäll (f. 1969) tog brons i lätt weltervikt i Barcelona 1992. Joni Turunen (f. 1976) lade beslag på VM-bronset 1995 (flugvikt) och 2001 (fjädervikt). Bland senare tiders framgångsrika proffsboxare märks Tony Halme, som 1999 erövrade det amerikanska WBF-förbundets tungviktstitel. Ett boxningsmuseum inrättades i Tfrs 1991.
Finska kickboxningsförbundet (Suomen potkunyrkkeilyliitto) grundades 1994 som en sammanslutning för denna nya i USA skapade kampsport. I Finland finns det numera (2002) ca 3 000 utövare fördelade på ett 30-t. klubbar. Förbundet anslöts 1996 till centralorganisationen Finlands idrott. (V. Resko, Kappale Suomen nyrkkeilyn historiaa, 1944; P. Purhonen, Purtsin stoori, 1970; E. Koponen, Kehässä ja kehän vierellä, 1993; H. Piitulainen, Nyrkkeilijän unelma, 2001)