djurskydd. Enligt djurskyddslagen av 1996 skall djur behandlas väl, så att det inte åsamkas onödigt lidande. Syftet med lagen, som tillämpas på alla djur - även vilda - är att på bästa sätt skydda djur mot lidande, smärta och plåga. Det är enligt denna lag, som upphävde 1971 års lag om d., förbjudet att åsamka djur onödig smärta eller plåga. Vid djurhållningen skall också djurens hälsa främjas och hänsyn tas till deras fysiologiska och beteendemässiga behov. Djur som tagits om hand får inte lämnas utan skötsel eller överges. Det är vidare förbjudet att överanstränga djur, att hålla dem i oskäligt sträng tukt, att dressera dem oskäligt strängt och att annars behandla dem alltför hårdhänt.
I djurskyddslagen stadgas även att den som påträffar husdjur som är sjukt, skadat eller annars i hjälplöst tillstånd, eller något annat djur som omhändertagits av människor, antingen själv skall hjälpa djuret eller göra anmälan till dess ägare eller skötare eller till kommunalveterinären, hälsoinspektören eller polisen. Tillsynen över d. leds av jord- och skogsbruksministeriet, medan tillsynen inom länen handhas av länsstyrelserna, som kan utse djurskyddsövervakare med rätt att verkställa inspektioner. I kommunerna sköts tillsynen över d. av kommunalveterinären, hälsoinspektören och polisen.
För svåra överträdelser av djurskyddslagens bestämmelser stadgas straff i strafflagen, böter eller fängelse i högst två år för djurskyddsbrott och böter för lindrigt djurskyddsbrott. Är förseelsen lindrigare, stadgar djurskyddslagen böter för djurskyddsförseelse.
Pionjär inom det frivilliga djurskyddsarbetet i Finland var Zachris Topelius, som 1870 bildade Majföreningen till småfåglars skydd. Denna för barn avsedda organisation (anordnade vårfester för barn) fick 1895 en efterföljare i den likaledes på Topelius initiativ grundade Sylviaföreningen, som arbetade fram till 1957. Bland övriga tidiga förkämpar för djurskyddsidén märks Constance Ullner. På senare år har särskilt Anja ÿEerikäinen, som från 1976 var landets enda kommunala djurskyddsövervakare (i Åbo), väckt uppmärksamhet för sitt uppoffrande djurskyddsarbete.
Den första egentliga djurskyddsföreningen i landet tillkom 1871 i Åbo. Helsingfors djurskyddsförening (Helsingin eläinsuojeluyhdistys) grundades 1874 och har idag som främsta uppgift att omhänderta bortsprungna djur. Huvudorganisation för d. är Finlands djurskyddsförening (Suomen eläinsuojeluyhdistys, Hfrs, gr. 1901), vars underavdelningar är spridda över hela landet. Djurskyddsföreningen, som bl.a. har ett hundratal frivilliga djurskyddsövervakare, samarbetar även med andra lokalföreningar inom d. År 1961 grundades föreningen Försöksdjurens värn (Koe-eläinten suojelu), som 1990 bytte namn till Djurskyddsförbundet Animalia (Eläinsuojeluliitto Animalia, Hfrs). Animalia har blivit Finlands största djurskyddsorganisation med ca 6 000 medl. (2002), och ett tjugotal lokalföreningar. Animalia arbetar för djurens rättigheter genom informationsverksamhet, demonstrationer, kampanjer och lobbyverksamhet. Organisationen värnar främst om försöksdjur och djur som uppföds i produktionssyfte; uppfödningen av pälsdjur har under de senaste decennierna varit den mest omdebatterade djurskyddsfrågan. (H. Nieminen, Sata vuotta eläinten puolesta: kertomus Suomen eläinsuojeluyhdistyksen toiminnasta 1901-2001, 2001)
I djurskyddslagen stadgas även att den som påträffar husdjur som är sjukt, skadat eller annars i hjälplöst tillstånd, eller något annat djur som omhändertagits av människor, antingen själv skall hjälpa djuret eller göra anmälan till dess ägare eller skötare eller till kommunalveterinären, hälsoinspektören eller polisen. Tillsynen över d. leds av jord- och skogsbruksministeriet, medan tillsynen inom länen handhas av länsstyrelserna, som kan utse djurskyddsövervakare med rätt att verkställa inspektioner. I kommunerna sköts tillsynen över d. av kommunalveterinären, hälsoinspektören och polisen.
För svåra överträdelser av djurskyddslagens bestämmelser stadgas straff i strafflagen, böter eller fängelse i högst två år för djurskyddsbrott och böter för lindrigt djurskyddsbrott. Är förseelsen lindrigare, stadgar djurskyddslagen böter för djurskyddsförseelse.
Pionjär inom det frivilliga djurskyddsarbetet i Finland var Zachris Topelius, som 1870 bildade Majföreningen till småfåglars skydd. Denna för barn avsedda organisation (anordnade vårfester för barn) fick 1895 en efterföljare i den likaledes på Topelius initiativ grundade Sylviaföreningen, som arbetade fram till 1957. Bland övriga tidiga förkämpar för djurskyddsidén märks Constance Ullner. På senare år har särskilt Anja ÿEerikäinen, som från 1976 var landets enda kommunala djurskyddsövervakare (i Åbo), väckt uppmärksamhet för sitt uppoffrande djurskyddsarbete.
Den första egentliga djurskyddsföreningen i landet tillkom 1871 i Åbo. Helsingfors djurskyddsförening (Helsingin eläinsuojeluyhdistys) grundades 1874 och har idag som främsta uppgift att omhänderta bortsprungna djur. Huvudorganisation för d. är Finlands djurskyddsförening (Suomen eläinsuojeluyhdistys, Hfrs, gr. 1901), vars underavdelningar är spridda över hela landet. Djurskyddsföreningen, som bl.a. har ett hundratal frivilliga djurskyddsövervakare, samarbetar även med andra lokalföreningar inom d. År 1961 grundades föreningen Försöksdjurens värn (Koe-eläinten suojelu), som 1990 bytte namn till Djurskyddsförbundet Animalia (Eläinsuojeluliitto Animalia, Hfrs). Animalia har blivit Finlands största djurskyddsorganisation med ca 6 000 medl. (2002), och ett tjugotal lokalföreningar. Animalia arbetar för djurens rättigheter genom informationsverksamhet, demonstrationer, kampanjer och lobbyverksamhet. Organisationen värnar främst om försöksdjur och djur som uppföds i produktionssyfte; uppfödningen av pälsdjur har under de senaste decennierna varit den mest omdebatterade djurskyddsfrågan. (H. Nieminen, Sata vuotta eläinten puolesta: kertomus Suomen eläinsuojeluyhdistyksen toiminnasta 1901-2001, 2001)