domkapitel, i Finland (och Sverige) benämning på den lutherska kyrkans stiftsstyrelse. Det katolska d. i Åbo, som inrättades 1276, hade till en början bara fyra medlemmar (kaniker), vanligen sockenpräster från stadens omgivningar, till dess att residensplikt i Åbo stadgades 1486. Under senmedeltiden fanns i Åbo d. fyra prelater (domprosten, ärkediakonen el. ärkedjäknen, dekanus och ärkepresbytern) och åtta kaniker, jämte ett antal prebendater och vikarier, som alla förrättade domkyrkans gudstjänst och medverkade i stiftets förvaltning.
Under reformationstiden blev d:s ställning i Sverige-Finland osäker och vacklande; de indrogs av Erik XIV, men återupplivades av Johan III. I början på 1600-t. skedde en övergång till lärarkapitel, i vilka teologieprofessorerna i Åbo och de i regel prästvigda gymnasielektorerna i Viborg (sedermera Borgå) tog plats. Utvecklingen från prelatkapitel till lektorskapitel skedde nästan omärkligt och kan anses vara fullbordad genom en förordning av 1687. Så länge det intima sambandet mellan kyrka och skola bestod och lektorerna i regel var präster, fyllde dessa lektorskapitel (ofta kallade konsistorier efter tysk förebild) sin uppgift väl. Den tilltagande differentieringen av undervisningen medförde emellertid efter hand en annan rekrytering av lektorerna, vilkas förändrade kompetens och intressen gjorde dem mindre ägnade att leda stiftets styrelse, och en reform av d. blev nödvändig. Denna genomfördes 1869 i Finland.
De nuvarande d. består av biskopen som preses, domprosten som vice ordförande och två prästassessorer, valda på tre år av stiftets präster och lektorer, samt av en lagfaren assessor. (Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid III, art. d.; K. Pirinen, Turun tuomiokapituli uskonpuhdistuksen murroksessa, 1962; Turun tuomiokapituli 1276-1976, 1976; J. Parma, Hiippakuntahallinto Suomessa 1554-1604, 1980; Huset vid Kungsvägen: Borgå d. 1723-1983, 1983)
Under reformationstiden blev d:s ställning i Sverige-Finland osäker och vacklande; de indrogs av Erik XIV, men återupplivades av Johan III. I början på 1600-t. skedde en övergång till lärarkapitel, i vilka teologieprofessorerna i Åbo och de i regel prästvigda gymnasielektorerna i Viborg (sedermera Borgå) tog plats. Utvecklingen från prelatkapitel till lektorskapitel skedde nästan omärkligt och kan anses vara fullbordad genom en förordning av 1687. Så länge det intima sambandet mellan kyrka och skola bestod och lektorerna i regel var präster, fyllde dessa lektorskapitel (ofta kallade konsistorier efter tysk förebild) sin uppgift väl. Den tilltagande differentieringen av undervisningen medförde emellertid efter hand en annan rekrytering av lektorerna, vilkas förändrade kompetens och intressen gjorde dem mindre ägnade att leda stiftets styrelse, och en reform av d. blev nödvändig. Denna genomfördes 1869 i Finland.
De nuvarande d. består av biskopen som preses, domprosten som vice ordförande och två prästassessorer, valda på tre år av stiftets präster och lektorer, samt av en lagfaren assessor. (Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid III, art. d.; K. Pirinen, Turun tuomiokapituli uskonpuhdistuksen murroksessa, 1962; Turun tuomiokapituli 1276-1976, 1976; J. Parma, Hiippakuntahallinto Suomessa 1554-1604, 1980; Huset vid Kungsvägen: Borgå d. 1723-1983, 1983)