domstolsväsen. Högsta dömande instanser inom det finländska rättsväsendet är Högsta domstolen (HD) och Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Åtal för ämbetsbrott mot bl.a. regeringsmedlem eller ledamot av de båda högsta domstolarna avgörs av en särskild riksrätt. De allmänna överrätterna utgörs av sex hovrätter, underrätterna av tingsrätter. Specialdomstolar (jfr allmänna domstolar) är bl.a. Arbetsdomstolen, Försäkringsdomstolen, jorddomstolarna, marknadsdomstolarna och sjörättsdomstolarna. Se även förvaltningsdomstolar.
Historia. Den svenska rättskipningen vann stadga i Finland i början av 1400-t., då landets indelning i rättskipningsdistrikt, s.k. härad omfattande flera socknar, påbörjades. Redan före denna tid fanns uppenbarligen i s.v. Finland en folklig rättsvård, med domare ur befolkningens egen krets och med socknen som rättskipningsområde. I spetsen för häradet stod en häradshövding, som enligt bestämmelserna i Kristoffers landslag av 1442 utsågs av kungen bland tre män som häradsallmogen ställde på förslag. Häradstinget hade ursprungligen många fler uppgifter än att fungera som domstol, men under stormaktstiden blev det alltmera ett rent rättskipningsorgan (häradsrätt). Finland utgjorde till en början ett enda lagmansdöme, men delades 1435 i två lagsagor, Norrfinne och Söderfinne. Senare företogs ytterligare delningar (lagsaga). Lagmanstingen hölls närmast sockenvis. Inga fasta regler för förhållandet mellan häradstingen och lagmanstingen existerade före Gustav II Adolfs rättegångsordning av 1614, genom vilken en ny rättsinstans, hovrätten, infördes. Sedan Åbo hovrätt grundats 1623 blev det vanligt att vädja direkt från häradsrätten till hovrätten med förbigående av lagmansrätten, vars betydelse härigenom minskade. Helt avskaffades lagmansrätterna dock först på 1860-t. En högsta rättsinstans för Finland inrättades först efter det att landet skilts från Sverige, då senatens justitiedepartement (vilket sedan landet blivit självständigt ombildades till Högsta domstolen) tillkom.
I städerna existerade redan under medeltiden två olika typer av domstolar, den på 1800-t. indragna kämnersrätten, som närmast avgjorde handelstvister och dömde i brott mot ordningsföreskrifterna, och rådstuvurätten. Ansvaret för hela d. överfördes 1978 på staten, då även rådstuvurätterna blev statliga. Rådstuvurätterna och häradsrätterna ersattes 1993 av tingsrätter.
Historia. Den svenska rättskipningen vann stadga i Finland i början av 1400-t., då landets indelning i rättskipningsdistrikt, s.k. härad omfattande flera socknar, påbörjades. Redan före denna tid fanns uppenbarligen i s.v. Finland en folklig rättsvård, med domare ur befolkningens egen krets och med socknen som rättskipningsområde. I spetsen för häradet stod en häradshövding, som enligt bestämmelserna i Kristoffers landslag av 1442 utsågs av kungen bland tre män som häradsallmogen ställde på förslag. Häradstinget hade ursprungligen många fler uppgifter än att fungera som domstol, men under stormaktstiden blev det alltmera ett rent rättskipningsorgan (häradsrätt). Finland utgjorde till en början ett enda lagmansdöme, men delades 1435 i två lagsagor, Norrfinne och Söderfinne. Senare företogs ytterligare delningar (lagsaga). Lagmanstingen hölls närmast sockenvis. Inga fasta regler för förhållandet mellan häradstingen och lagmanstingen existerade före Gustav II Adolfs rättegångsordning av 1614, genom vilken en ny rättsinstans, hovrätten, infördes. Sedan Åbo hovrätt grundats 1623 blev det vanligt att vädja direkt från häradsrätten till hovrätten med förbigående av lagmansrätten, vars betydelse härigenom minskade. Helt avskaffades lagmansrätterna dock först på 1860-t. En högsta rättsinstans för Finland inrättades först efter det att landet skilts från Sverige, då senatens justitiedepartement (vilket sedan landet blivit självständigt ombildades till Högsta domstolen) tillkom.
I städerna existerade redan under medeltiden två olika typer av domstolar, den på 1800-t. indragna kämnersrätten, som närmast avgjorde handelstvister och dömde i brott mot ordningsföreskrifterna, och rådstuvurätten. Ansvaret för hela d. överfördes 1978 på staten, då även rådstuvurätterna blev statliga. Rådstuvurätterna och häradsrätterna ersattes 1993 av tingsrätter.