dopning, användning av otillåtna artificiella medel eller metoder för att höja en idrottares prestationsförmåga, t.ex. anabola steroider, erytropoetin ("epo", Bonsdorff, Eva), m.m. Användningen av dopningsmedel är förbjuden i tävlingsidrott enligt idrottens interna regler. Trots detta har d. blivit ett stort problem och allvarligt ifrågasatt i synnerhet elitidrottens trovärdighet. På det internationella planet förbjöds d. första gången 1928 av Internationella friidrottsförbundet. Egentlig testverksamhet inleddes dock först på 1960-t., och i olympiska sammanhang infördes dopningskontroll 1968. Europarådets konvention mot d. ingicks 1989 och trädde i kraft i Finland 1990. Enligt den lyder alla personer som regelbundet deltar i organiserad idrottsverksamhet under dopningsövervakningen. 1999 grundades World Anti-Doping Agency (WADA), vars mål är att skapa enhetliga internationella antidopningsregler.
Ett visst bruk av det prestationshöjande medlet pervitin, som under kriget använts bl.a. av deltagare i fjärrpatruller, sägs ha förekommit bland finländska skidåkare på 1940- o. 1950-t. D. i modern mening spreds bland finländska idrottare efter mitten av 1960-t. och blev uppenbarligen systematisk i början av 1970-t. Det första mer uppmärksammade fallet av d. uppdagades 1972, då den framgångsrike skidlöparen Eero Mäntyranta i samband med en inhemsk tävling konstaterades ha gjort bruk av förbjudna prestationshöjande medel; inga åtgärder vidtogs dock mot honom. Även tyngdlyftaren Kaarlo Kangasniemi, olympisk guldmedaljör 1968, erkände 1974 att han brukat hormoner under sin aktiva karriär (och därmed fördärvat sin hälsa).
Den finländska friidrottsvärlden skakades 1984 av beskedet att långdistanslöparen Martti Vainio ertappats med d. vid de olympiska spelen i Los Angeles, där han blev silvermedaljör på 10 000 m, men inte tilläts ställa upp på 5 000 m. I samband med den utredning av fallet och hela dopningsproblematiken som anställdes i hemlandet avskedades friidrottsförbundets chefstränare. Idrottsledningen uttryckte den samstämmiga åsikten att d. hädanefter borde bekämpas energiskt. Att fallet Vainio väckte stort uppseende berodde bl.a. på att man i Finland tillmäter friidrotten och särskilt långdistanslöpningen stor betydelse - ett bevingat uttryck är att män som Hannes Kolehmainen och Paavo Nurmi i början av 1900-t. löpt in Finland på världskartan. En nationell antidopningskommitté bildades 1984.
Den hittills största finländska dopningsskandalen inträffade under VM i skidåkning i Lahtis 2001, då sammanlagt sex finländska skidlöpare åkte fast för d.: Janne Immonen, Jari Isometsä, Milla Jauho, Harri Kirvesniemi, Virpi Kuitunen och Mika Myllylä. Efter skandalen avskedade skidförbundet tre tränare, och förbundets VD och vice ordförande avgick. Det finländska folket upprördes av att d. hade varit så systematiskt organiserad och väl hemlighållen med även läkare inblandade. Fallet ledde till omfattande polisundersökningar och utredningar. Längdåkningen drabbades av ytterligare sponsorflykt och indragningar av statsbidrag sedan Kaisa Varis som enda idrottare ertappats med d. vid VM i Val di Fiemme 2003.
2001 grundades nuv. Finlands antidopningskommitté ADK (Suomen antidopingtoimikunta ADT), som koordinerar antidopningsverksamheten i Finland. ADK sammanställer listor över förbjudna läkemedel inom idrotten, som grundar sig på listor av Internationella olympiska kommittén och WADA.
År 2002 togs dopningsbrotten in i strafflagen. Enligt den är det straffbart att framställa dopningsmedel, föra in dem i landet eller sprida dem. Innehav av sådant preparat (fabrikaten preciseras i en förordning) är dock straffbart endast om avsikten är att sälja ämnet. (S. Pänkäläinen, Suomalainen doping, 1993; E. Vettenniemi, Piikki lihassa - unelma puhtaasta urheilusta, 1998; T. Perko, Konnia ja sankareita - doping-pommin pitkät varjot, 2000, Konnia ja sankareita 2 - Myrskyvaroituksesta sinivalkoiseen lankeemukseen, 2001; Dopingin musta kirja - Suomen maastohiihdon katastrofaalinen häpeä, 2001)
Ett visst bruk av det prestationshöjande medlet pervitin, som under kriget använts bl.a. av deltagare i fjärrpatruller, sägs ha förekommit bland finländska skidåkare på 1940- o. 1950-t. D. i modern mening spreds bland finländska idrottare efter mitten av 1960-t. och blev uppenbarligen systematisk i början av 1970-t. Det första mer uppmärksammade fallet av d. uppdagades 1972, då den framgångsrike skidlöparen Eero Mäntyranta i samband med en inhemsk tävling konstaterades ha gjort bruk av förbjudna prestationshöjande medel; inga åtgärder vidtogs dock mot honom. Även tyngdlyftaren Kaarlo Kangasniemi, olympisk guldmedaljör 1968, erkände 1974 att han brukat hormoner under sin aktiva karriär (och därmed fördärvat sin hälsa).
Den finländska friidrottsvärlden skakades 1984 av beskedet att långdistanslöparen Martti Vainio ertappats med d. vid de olympiska spelen i Los Angeles, där han blev silvermedaljör på 10 000 m, men inte tilläts ställa upp på 5 000 m. I samband med den utredning av fallet och hela dopningsproblematiken som anställdes i hemlandet avskedades friidrottsförbundets chefstränare. Idrottsledningen uttryckte den samstämmiga åsikten att d. hädanefter borde bekämpas energiskt. Att fallet Vainio väckte stort uppseende berodde bl.a. på att man i Finland tillmäter friidrotten och särskilt långdistanslöpningen stor betydelse - ett bevingat uttryck är att män som Hannes Kolehmainen och Paavo Nurmi i början av 1900-t. löpt in Finland på världskartan. En nationell antidopningskommitté bildades 1984.
Den hittills största finländska dopningsskandalen inträffade under VM i skidåkning i Lahtis 2001, då sammanlagt sex finländska skidlöpare åkte fast för d.: Janne Immonen, Jari Isometsä, Milla Jauho, Harri Kirvesniemi, Virpi Kuitunen och Mika Myllylä. Efter skandalen avskedade skidförbundet tre tränare, och förbundets VD och vice ordförande avgick. Det finländska folket upprördes av att d. hade varit så systematiskt organiserad och väl hemlighållen med även läkare inblandade. Fallet ledde till omfattande polisundersökningar och utredningar. Längdåkningen drabbades av ytterligare sponsorflykt och indragningar av statsbidrag sedan Kaisa Varis som enda idrottare ertappats med d. vid VM i Val di Fiemme 2003.
2001 grundades nuv. Finlands antidopningskommitté ADK (Suomen antidopingtoimikunta ADT), som koordinerar antidopningsverksamheten i Finland. ADK sammanställer listor över förbjudna läkemedel inom idrotten, som grundar sig på listor av Internationella olympiska kommittén och WADA.
År 2002 togs dopningsbrotten in i strafflagen. Enligt den är det straffbart att framställa dopningsmedel, föra in dem i landet eller sprida dem. Innehav av sådant preparat (fabrikaten preciseras i en förordning) är dock straffbart endast om avsikten är att sälja ämnet. (S. Pänkäläinen, Suomalainen doping, 1993; E. Vettenniemi, Piikki lihassa - unelma puhtaasta urheilusta, 1998; T. Perko, Konnia ja sankareita - doping-pommin pitkät varjot, 2000, Konnia ja sankareita 2 - Myrskyvaroituksesta sinivalkoiseen lankeemukseen, 2001; Dopingin musta kirja - Suomen maastohiihdon katastrofaalinen häpeä, 2001)