epilepsi, fallandesot, är en samlingsterm för en grupp kroniska sjukdomstillstånd kännetecknade av krampanfall och ibland medvetslöshet till följd av störda funktioner i hjärnan. Anfallet beror på sjukligt ökad impulsaktivitet i hjärnans nervceller, vilket kan registreras med elektroencefalogram, EEG. Orsaken kan vara en låg anfallströskel utan påvisbara skador i hjärnan eller onormala urladdningar till följd av hjärnskada, t.ex. missbildning, infarkt, blödning, tumör eller trauma.
Till det klassiska epileptiska anfallet (grand mal) hör förlust av medvetandet, kramp i både armar och ben, tungbett, urinavgång och tarmtömning samt omtöcknat eller förvirrat tillstånd efter anfallet. Med petit mal-epilepsi avses e. med kortvariga, högst en halv minuts anfall av plötslig sinnesfrånvaro utan kramper. S.k. temporalisepilepsi kan utmärkas av t.ex. lukt- och smakförnimmelser.
Ungefär en procent av Finlands befolkning har tendens att få återkommande epileptiska anfall. Av de 45 000 personer som använder epilepsimediciner är 30 000 i arbetsför ålder. E. kan manifestera sig i vilken ålder som helst. Hos barn och personer över 60 år är incidensen (antalet nya fall per år) 40-100/100 000, hos unga vuxna och medelålders personer lägre. E. är en och en halv gång vanligare hos män än hos kvinnor. Vissa faktorer kan framkalla epileptiska anfall t.o.m. hos personer med normal anfallströskel. Exempel på sådana är utmattning, stress och sömnbrist samt anfall som inträffar efter en period med stort alkoholintag.
I 70-80 procent av fallen kan e. behandlas framgångsrikt med mediciner, s.k. antiepileptika. Å andra sidan svarar 20-30 procent av patienterna dåligt på behandlingen. En del av dem kan ha hjälp av kirurgisk behandling. För personer med e. gäller att bilkörning inte är tillåten under minst ett år efter ett epileptiskt anfall.
Epilepsiförbundet (Epilepsialiitto, Hfrs), som grundades 1969, är en stödorganisation för personer med e. och deras anhöriga. Förbundet har 28 medlemsföreningar runt om i landet, och under föreningarna sorterar 19 regionala epilepsiklubbar (2003). Förbundet bedriver bl.a. upplysningsarbete för ökad förståelse och bättre villkor för de epileptiskt sjuka. Förbundet har gett ut en stor mängd skrifter och broschyrer och publicerar tidskriften Epilepsialehti 6 gånger om året. Av varje nummer publiceras ett sammandrag på svenska. Lokalföreningen i Hfrs (gr. 1965) inrättade 1968 i Sockenbacka en arbetsklinik för epileptiker, som år 1973 övertogs av den nygrundade Epilepsistiftelsen (Epilepsiasäätiö).
Historiskt sett har e. under vissa perioder uppfattats som ett straff, medan man under andra tider har ansett att gudarna själva talade genom den sjuke. I de hippokratiska skrifterna omtalas e. som den heliga sjukdomen. I svensk folkmedicin betraktades fallandesjukan närmast som ett lyte som bl.a. kunde ha vållats av moderns oaktsamhet under havandeskapet. Fallandesoten inskrevs genom ett kungligt brev 1757 som ett absolut äktenskapshinder i giftermålsbalken. Detta stadgande förmildrades 1944 att gälla endast epileptiskt sjuka med av s.k. övervägande inre orsaker härrörande e. (dessa personer kunde ingå äktenskap med en av republikens president beviljad dispens). Äktenskapsförbudet upphävdes helt först 1969. (Tom Pettersson)
Till det klassiska epileptiska anfallet (grand mal) hör förlust av medvetandet, kramp i både armar och ben, tungbett, urinavgång och tarmtömning samt omtöcknat eller förvirrat tillstånd efter anfallet. Med petit mal-epilepsi avses e. med kortvariga, högst en halv minuts anfall av plötslig sinnesfrånvaro utan kramper. S.k. temporalisepilepsi kan utmärkas av t.ex. lukt- och smakförnimmelser.
Ungefär en procent av Finlands befolkning har tendens att få återkommande epileptiska anfall. Av de 45 000 personer som använder epilepsimediciner är 30 000 i arbetsför ålder. E. kan manifestera sig i vilken ålder som helst. Hos barn och personer över 60 år är incidensen (antalet nya fall per år) 40-100/100 000, hos unga vuxna och medelålders personer lägre. E. är en och en halv gång vanligare hos män än hos kvinnor. Vissa faktorer kan framkalla epileptiska anfall t.o.m. hos personer med normal anfallströskel. Exempel på sådana är utmattning, stress och sömnbrist samt anfall som inträffar efter en period med stort alkoholintag.
I 70-80 procent av fallen kan e. behandlas framgångsrikt med mediciner, s.k. antiepileptika. Å andra sidan svarar 20-30 procent av patienterna dåligt på behandlingen. En del av dem kan ha hjälp av kirurgisk behandling. För personer med e. gäller att bilkörning inte är tillåten under minst ett år efter ett epileptiskt anfall.
Epilepsiförbundet (Epilepsialiitto, Hfrs), som grundades 1969, är en stödorganisation för personer med e. och deras anhöriga. Förbundet har 28 medlemsföreningar runt om i landet, och under föreningarna sorterar 19 regionala epilepsiklubbar (2003). Förbundet bedriver bl.a. upplysningsarbete för ökad förståelse och bättre villkor för de epileptiskt sjuka. Förbundet har gett ut en stor mängd skrifter och broschyrer och publicerar tidskriften Epilepsialehti 6 gånger om året. Av varje nummer publiceras ett sammandrag på svenska. Lokalföreningen i Hfrs (gr. 1965) inrättade 1968 i Sockenbacka en arbetsklinik för epileptiker, som år 1973 övertogs av den nygrundade Epilepsistiftelsen (Epilepsiasäätiö).
Historiskt sett har e. under vissa perioder uppfattats som ett straff, medan man under andra tider har ansett att gudarna själva talade genom den sjuke. I de hippokratiska skrifterna omtalas e. som den heliga sjukdomen. I svensk folkmedicin betraktades fallandesjukan närmast som ett lyte som bl.a. kunde ha vållats av moderns oaktsamhet under havandeskapet. Fallandesoten inskrevs genom ett kungligt brev 1757 som ett absolut äktenskapshinder i giftermålsbalken. Detta stadgande förmildrades 1944 att gälla endast epileptiskt sjuka med av s.k. övervägande inre orsaker härrörande e. (dessa personer kunde ingå äktenskap med en av republikens president beviljad dispens). Äktenskapsförbudet upphävdes helt först 1969. (Tom Pettersson)