estlandssvenskar, benämning på den i Estland bosatta svenskspråkiga befolkningen, ca 8 000 personer 1937. Den svenska bosättningen, som omtalas under 1200-talets sista årtionde, var spridd över flera små områden längs landets n.v. kust och på öarna n. och v. om fastlandet. Den centrala svenskbygden utgjordes av socknarna Nuckö och Ormsö s. om inloppet till Finska viken, men även Runö, beläget 140 km söderut mitt ute i Rigabukten, var rent svenskt fram till 1940-t.
Den svenska bebyggelsen i Estland uppstod under 1200-t. genom invandring från Sverige och från Nyland, varifrån t.ex. huvuddelen av det medeltida Revals talrika svenska invånare hade kommit. E. förde under århundradenas lopp en hård kamp för tillvaron som bönder och fiskare och var under 1700- och 1800-t. utsatta för de tyskbaltiska godsherrarnas godtycke. I slutet av 1800-t. drabbades även e. av en alltmer djupgående russifieringspolitik, vilket emellertid hade som resultat ett stärkt medvetande om den nationella särarten. Bland milstolpar i den estlandssvenska rörelsens historia märks grundandet av Svenska odlingens vänner 1909; denna förening blev en viktig kulturfaktor i det estlandssvenska samhället. E:s tidskrift Kustbon började utkomma 1918. Svenska folkförbundet bildades 1917 för att förmedla folkgruppens ställningstaganden i politiska frågor. Av utomordentlig betydelse blev även den estlandssvenska folkhögskolan i Birkas, som inledde sin verksamhet 1920. Ett estlandssvenskt gymnasium inrättades 1931 i Hapsal.
Fr.o.m. 1860-t. förekom en estlandssvensk bondesjöfart på Finland, där bl.a. potatis, ask- och ekvirke, maltkorn och rökta skinkor kunde avsättas. Under ryska tiden var det inte ovanligt att e. säsongarbetade n. om Finska viken, och många var också de e. som besökte skolor i Finland. Prästerna i de estlandssvenska socknarna kom ofta från Finland.
I den självständiga republiken Estland utvecklades förhållandena i positiv riktning för e. i både ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende. Grundlagen av 1920 garanterade dem rätt att hålla svenska skolor (de första folkskolorna hade inrättats på 1860-t., ett lärarseminarium grundades 1873) och att vända sig till rikets centrala ämbetsverk på sitt modersmål. Svenskspråkig kommunal självstyrelse infördes på de orter där svenskarna var i majoritet. I enlighet med 1919 års agrarlag förstatligades och styckades alla gods på estlandssvenskt område och utdelades till jordlösa svenskar och ester. Folkgruppens kulturella intressen bevakades av en folksekreterare vid bildningsministeriet, tillsatt 1919. E. hade vidare en representant i landets riksdag under största delen av 1920-t. och i början av 1930-t., innan demokratin sattes ur spel i mitten av årtiondet. Vid denna tid framträdde även vissa nationalistiska tendenser inom regeringen. Å andra sidan blev e:s kontakter med yttervärlden, framför allt med Sverige och Finland, allt livligare på 1930-t., som även i övrigt var en period av starkt ekonomiskt och kulturellt framåtskridande.
Under andra världskriget måste till en början några estlandssvenska öar upplåtas till sovjetryska militärbaser. Den nya regimen gick in för en minoritetsvänlig politik, men vägrade e. utresetillstånd, utom en grupp på 110 personer från öarna. En statlig svensk tidning, Sovjet-Estland, utkom fram till det tyska angreppet sommaren 1941. Före det deporterades flera av e:s ledare till det inre av Sovjetunionen, medan flera hundra man uttogs till militärtjänst. Från våren 1943 började e. i allt flera smågrupper fly över havet till Sverige; en del tog vägen över Finland i sina båtar. Något senare inleddes med lokala tyska myndigheters medgivande även "sjuktransporter" med ett svenskt fartyg. Sommaren 1944 organiserades överfarten till Sverige för största delen av de kvarvarande e., eller ca 3 300 personer.
Sammanlagt 7 920 e. fann en fristad i Sverige. Genom överflyttningen 1943-44 utplånades den svenska bosättningen i Estland, som ägt bestånd i drygt 600 år. I början av 1980-t. uppgick antalet svensktalande personer i Estland till några hundra.
Vid Sovjetunionens sönderfall kunde e. som första minoritet grunda en egen förening, Samfundet estlandssvensk kultur. 1990 återregistrerades Svenska S:t Mikaelsförsamling som 1992 återfick sin kyrka vid Riddaregatan 7/9 i Tallinn. Sistnämnda år öppnades även ett estlandssvenskt museum i Hapsal. Birkas gamla folkhögskola har återupplivats först som Paskleps folkhögskola och fr.o.m. läsåret 2002/2003 som Svenska folkhögskolan i Estland med verksamhet i såväl Hapsal som Tallinn. E. har därmed genom stöd från Sverige och Finland kunnat återskapa en del av sina gamla institutioner, och förutsättningarna finns för att denna lilla folkspillra skall kunna bevara identitet och språk även i framtiden. (En bok om Estlands svenskar, 1961; M. Blomqvist, Svenska ortnamn i Estland med estniska motsvarigheter, 2000)
Den svenska bebyggelsen i Estland uppstod under 1200-t. genom invandring från Sverige och från Nyland, varifrån t.ex. huvuddelen av det medeltida Revals talrika svenska invånare hade kommit. E. förde under århundradenas lopp en hård kamp för tillvaron som bönder och fiskare och var under 1700- och 1800-t. utsatta för de tyskbaltiska godsherrarnas godtycke. I slutet av 1800-t. drabbades även e. av en alltmer djupgående russifieringspolitik, vilket emellertid hade som resultat ett stärkt medvetande om den nationella särarten. Bland milstolpar i den estlandssvenska rörelsens historia märks grundandet av Svenska odlingens vänner 1909; denna förening blev en viktig kulturfaktor i det estlandssvenska samhället. E:s tidskrift Kustbon började utkomma 1918. Svenska folkförbundet bildades 1917 för att förmedla folkgruppens ställningstaganden i politiska frågor. Av utomordentlig betydelse blev även den estlandssvenska folkhögskolan i Birkas, som inledde sin verksamhet 1920. Ett estlandssvenskt gymnasium inrättades 1931 i Hapsal.
Fr.o.m. 1860-t. förekom en estlandssvensk bondesjöfart på Finland, där bl.a. potatis, ask- och ekvirke, maltkorn och rökta skinkor kunde avsättas. Under ryska tiden var det inte ovanligt att e. säsongarbetade n. om Finska viken, och många var också de e. som besökte skolor i Finland. Prästerna i de estlandssvenska socknarna kom ofta från Finland.
I den självständiga republiken Estland utvecklades förhållandena i positiv riktning för e. i både ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende. Grundlagen av 1920 garanterade dem rätt att hålla svenska skolor (de första folkskolorna hade inrättats på 1860-t., ett lärarseminarium grundades 1873) och att vända sig till rikets centrala ämbetsverk på sitt modersmål. Svenskspråkig kommunal självstyrelse infördes på de orter där svenskarna var i majoritet. I enlighet med 1919 års agrarlag förstatligades och styckades alla gods på estlandssvenskt område och utdelades till jordlösa svenskar och ester. Folkgruppens kulturella intressen bevakades av en folksekreterare vid bildningsministeriet, tillsatt 1919. E. hade vidare en representant i landets riksdag under största delen av 1920-t. och i början av 1930-t., innan demokratin sattes ur spel i mitten av årtiondet. Vid denna tid framträdde även vissa nationalistiska tendenser inom regeringen. Å andra sidan blev e:s kontakter med yttervärlden, framför allt med Sverige och Finland, allt livligare på 1930-t., som även i övrigt var en period av starkt ekonomiskt och kulturellt framåtskridande.
Under andra världskriget måste till en början några estlandssvenska öar upplåtas till sovjetryska militärbaser. Den nya regimen gick in för en minoritetsvänlig politik, men vägrade e. utresetillstånd, utom en grupp på 110 personer från öarna. En statlig svensk tidning, Sovjet-Estland, utkom fram till det tyska angreppet sommaren 1941. Före det deporterades flera av e:s ledare till det inre av Sovjetunionen, medan flera hundra man uttogs till militärtjänst. Från våren 1943 började e. i allt flera smågrupper fly över havet till Sverige; en del tog vägen över Finland i sina båtar. Något senare inleddes med lokala tyska myndigheters medgivande även "sjuktransporter" med ett svenskt fartyg. Sommaren 1944 organiserades överfarten till Sverige för största delen av de kvarvarande e., eller ca 3 300 personer.
Sammanlagt 7 920 e. fann en fristad i Sverige. Genom överflyttningen 1943-44 utplånades den svenska bosättningen i Estland, som ägt bestånd i drygt 600 år. I början av 1980-t. uppgick antalet svensktalande personer i Estland till några hundra.
Vid Sovjetunionens sönderfall kunde e. som första minoritet grunda en egen förening, Samfundet estlandssvensk kultur. 1990 återregistrerades Svenska S:t Mikaelsförsamling som 1992 återfick sin kyrka vid Riddaregatan 7/9 i Tallinn. Sistnämnda år öppnades även ett estlandssvenskt museum i Hapsal. Birkas gamla folkhögskola har återupplivats först som Paskleps folkhögskola och fr.o.m. läsåret 2002/2003 som Svenska folkhögskolan i Estland med verksamhet i såväl Hapsal som Tallinn. E. har därmed genom stöd från Sverige och Finland kunnat återskapa en del av sina gamla institutioner, och förutsättningarna finns för att denna lilla folkspillra skall kunna bevara identitet och språk även i framtiden. (En bok om Estlands svenskar, 1961; M. Blomqvist, Svenska ortnamn i Estland med estniska motsvarigheter, 2000)
estlandssvenskar. Den mångsekelgamla svenska bebyggelsen utmed Estlands norra kust hörde till de kulturer som utplånades i andra världskrigets strömvirvlar. karta: geografiska institutionen vid Helsingfors universitet.