estniska frivilliga deltog på finländsk sida såväl i vinter- som i fortsättningskriget. Under kriget 1941-44 steg deras antal till ca 3 000, av vilka de flesta hade flytt undan den tyska mobiliseringen i hemlandet i mars 1943. De placerades till en början i flottan och ett finländskt infanteriregemente (IR 43), men i februari 1944 uppsattes ett regemente (IR 200) bestående av enbart e. Regementet, vars största manskapsnumerär var 2 600 man, sattes in på Karelska näset och vid Viborgska viken. Då det upplöstes 17/8 1944 var dess sammanlagda förluster omkr. 200 man. Då vapenstilleståndet med Sovjetunionen närmade sig, upplöstes regementet och sändes hem över Hangö 18/8 1944. I hemlandet insattes de återvändande mot de framträngande sovjetiska styrkorna. Efter initialframgångar sprängdes regementet och skingrades. Ett halvt tusental följde med de retirerande tyskarna, resten antingen flydde utomlands eller förenade sig med "skogsbröderna" och förde ett liv som jagade villebråd i många år efter krigets slut.
Efter Estlands frigörelse från Sovjetunionen 1991 bildade e. en egen förening, Soome Poisid (Suomi-Pojat), som anslöts till Finlands krigsveteranförbund. E. kom därmed i åtnjutande av ett finländskt statsstöd motsvarande det fronttillägg som de finländska frontveteranerna erhöll. 2002 var omkr. 700 e. i livet, varav ca 400 i Estland. En särskild grupp e. var de s.k. Ernamännen. (J. Korjus, Viron kunniaksi: talvi- ja jatkosodan vapaaehtoiset, 1998)
Efter Estlands frigörelse från Sovjetunionen 1991 bildade e. en egen förening, Soome Poisid (Suomi-Pojat), som anslöts till Finlands krigsveteranförbund. E. kom därmed i åtnjutande av ett finländskt statsstöd motsvarande det fronttillägg som de finländska frontveteranerna erhöll. 2002 var omkr. 700 e. i livet, varav ca 400 i Estland. En särskild grupp e. var de s.k. Ernamännen. (J. Korjus, Viron kunniaksi: talvi- ja jatkosodan vapaaehtoiset, 1998)