Estonia, estnisk bil-/passagerarfärja, tidigare i finländsk ägo, sjönk natten 28/9 1994 s.o. om Utö på väg från Tallinn till Stockholm. Fartyget var sjösatt 1980 i Papenburg i Tyskland och seglade fram till 1992 under finländsk flagg på rutterna Stockholm-Mariehamn-Åbo (Viking Sally), Stockholm-Åbo (Silja Star) och Vasa-Umeå/Sundsvall (Wasa King). E. köptes 1993 av Estline Marine Company Ltd och sattes in på linjen Tallinn-Stockholm.
Olycksnatten blåste det sydvästlig kuling och sjögången var hög. Bogvisirets låsmekanism gav efter, varvid vatten strömmade in på bildäck. Fartyget fick en kraftig slagsida och sjönk snabbt. Den finländska sjöräddningen hade ansvaret för räddningstjänsten i det område där E. befann sig. Av de 989 ombordvarande kunde endast 137 personer räddas, 851 människor följde med i djupet. Detta var den största sjökatastrof som inträffat på Östersjön i fredstid (se haverier) och näst Titanic den mest omfattande i den s.k. västvärlden.
En omfattande mytbildning om orsaken till förlisningen kom omedelbart i gång och avtog inte trots att en av regeringarna tillsatt estnisk-finländsk-svensk haverikommission 1997 fastslog att bogkonstruktionen hade varit för svag för trafik på olycksrutten under de rådande förhållandena. En synnerligen rik litteratur som behandlar händelsen på åtminstone ett halvt dussin språk har även uppkommit.
Olycksnatten blåste det sydvästlig kuling och sjögången var hög. Bogvisirets låsmekanism gav efter, varvid vatten strömmade in på bildäck. Fartyget fick en kraftig slagsida och sjönk snabbt. Den finländska sjöräddningen hade ansvaret för räddningstjänsten i det område där E. befann sig. Av de 989 ombordvarande kunde endast 137 personer räddas, 851 människor följde med i djupet. Detta var den största sjökatastrof som inträffat på Östersjön i fredstid (se haverier) och näst Titanic den mest omfattande i den s.k. västvärlden.
En omfattande mytbildning om orsaken till förlisningen kom omedelbart i gång och avtog inte trots att en av regeringarna tillsatt estnisk-finländsk-svensk haverikommission 1997 fastslog att bogkonstruktionen hade varit för svag för trafik på olycksrutten under de rådande förhållandena. En synnerligen rik litteratur som behandlar händelsen på åtminstone ett halvt dussin språk har även uppkommit.