expressionism (av fr. expression, lat. expressio, uttryck) är beteckningen för en under 1900-talets första decennier mycket utbredd och inflytelserik stil inom såväl bildkonst som litteratur, teater, film, musik och arkitektur. För måleriet, där termen först togs i bruk ca 1910, betydde e. ibland en medveten opposition mot impressionismen och överhuvudtaget mot all naturalistisk konst. Medlemmarna av denna konstriktning, som framträdde ungefär samtidigt 1905 i Frankrike och Tyskland, betonade i stället kraftigt det emotionella och konstnärens rätt till ett personligt och fördomsfritt framställningssätt.
Konstnärsgruppen Die Brücke, som bildades 1905 i Dresden, var starkt påverkad av van Goghs och Edvard Munchs konst och räknade Axel Gallen-Kallela bland sina tillfälliga medlemmar. Det var dock Tyko Sallinen som introducerade e. i Finlands konst. Sallinen förmedlade 1909 de första impulserna av den franska fauvismen, medan några av Juho Mäkeläs arbeten från 1910 närmast kan anses som inspirerade av Munch. Sallinens första - närmast franskinfluerade - expressionistiska fas avslutas med Tvätterskor (1911), som på sin tid ofantligt debatterades.
Under de närmast följande åren förändrades hans stil och kom under det viktigaste skaparskedet 1916-19 att stå den tyska e. nära. Vid denna tid var Sallinen även centralfigur inom Novembergruppen, som efter två namnlösa utställningar 1916-17 uppträdde under detta namn åren 1918-24. I Finlands konst är denna grupp mest expressionistisk, trots att inslag av kubism är mycket påtagliga. Sallinens - och hela den finländska expressionismens - huvudverk är den stora målningen Hihuliter (1918). Vid sidan av Sallinen var Marcus Collin, speciellt 1915-25, den främste finländske expressionisten.
Efter 1920-talets nysaklighet och de svåra åren i början av 1930-t. kunde man först med Yrjö Saarinens produktion från slutet av 1930-t. framåt skönja en tillsynes konsekvent vidareutveckling av den sallinenska e. tjugo år tidigare. Betecknande nog nådde Saarinen sina första framgångar i Sverige och Norge strax före andra världskriget. Hans i alla avseenden ojämna produktion kom under och strax efter kriget inte att få någon efterföljd. Tidvis har dock expressionistiska drag gjort sig gällande i den finländska efterkrigstida konsten, t.ex. i Mauno Markkulas, Aimo Kanervas och Åke Mattas måleri. - De i artikeln behandlade personerna upptas även under separata uppslagsord. (R.N.)
Arkitektur. E. är en riktning inom den moderna arkitekturen som uppkom kort efter sekelskiftet i början av 1900-t. Expressionisterna opponerade sig mot de nyklassicistiska strömningarna och strävade istället efter att åstadkomma dramatiska upplevelser i byggandet med kraftiga och uttrycksfulla former. Den expressionistiska arkitekturen firade sina största triumfer inom industribyggandet, där fabriksprocesserna gav goda möjligheter till starka former. Expressionismen fick aldrig egentligt fotfäste i Finland, men kan t.ex. skönjas i vattentornsarkitekturen på 1960- och 1970-t. Ett modernt exempel på expressionistisk arkitektur utgör HTC-Center i Gräsviken i Hfrs, ritat av Kai Wartiainen (2001). (Patrick Eriksson)
Konstnärsgruppen Die Brücke, som bildades 1905 i Dresden, var starkt påverkad av van Goghs och Edvard Munchs konst och räknade Axel Gallen-Kallela bland sina tillfälliga medlemmar. Det var dock Tyko Sallinen som introducerade e. i Finlands konst. Sallinen förmedlade 1909 de första impulserna av den franska fauvismen, medan några av Juho Mäkeläs arbeten från 1910 närmast kan anses som inspirerade av Munch. Sallinens första - närmast franskinfluerade - expressionistiska fas avslutas med Tvätterskor (1911), som på sin tid ofantligt debatterades.
Under de närmast följande åren förändrades hans stil och kom under det viktigaste skaparskedet 1916-19 att stå den tyska e. nära. Vid denna tid var Sallinen även centralfigur inom Novembergruppen, som efter två namnlösa utställningar 1916-17 uppträdde under detta namn åren 1918-24. I Finlands konst är denna grupp mest expressionistisk, trots att inslag av kubism är mycket påtagliga. Sallinens - och hela den finländska expressionismens - huvudverk är den stora målningen Hihuliter (1918). Vid sidan av Sallinen var Marcus Collin, speciellt 1915-25, den främste finländske expressionisten.
Efter 1920-talets nysaklighet och de svåra åren i början av 1930-t. kunde man först med Yrjö Saarinens produktion från slutet av 1930-t. framåt skönja en tillsynes konsekvent vidareutveckling av den sallinenska e. tjugo år tidigare. Betecknande nog nådde Saarinen sina första framgångar i Sverige och Norge strax före andra världskriget. Hans i alla avseenden ojämna produktion kom under och strax efter kriget inte att få någon efterföljd. Tidvis har dock expressionistiska drag gjort sig gällande i den finländska efterkrigstida konsten, t.ex. i Mauno Markkulas, Aimo Kanervas och Åke Mattas måleri. - De i artikeln behandlade personerna upptas även under separata uppslagsord. (R.N.)
Arkitektur. E. är en riktning inom den moderna arkitekturen som uppkom kort efter sekelskiftet i början av 1900-t. Expressionisterna opponerade sig mot de nyklassicistiska strömningarna och strävade istället efter att åstadkomma dramatiska upplevelser i byggandet med kraftiga och uttrycksfulla former. Den expressionistiska arkitekturen firade sina största triumfer inom industribyggandet, där fabriksprocesserna gav goda möjligheter till starka former. Expressionismen fick aldrig egentligt fotfäste i Finland, men kan t.ex. skönjas i vattentornsarkitekturen på 1960- och 1970-t. Ett modernt exempel på expressionistisk arkitektur utgör HTC-Center i Gräsviken i Hfrs, ritat av Kai Wartiainen (2001). (Patrick Eriksson)
expressionism. T.K. Sallinens Hihuliter, olja på duk 1918, Ateneum. Detta det mest kända verket inom finländsk e. tillkom efter ett stort antal skisser och förstudier, som överträffar den slutliga målningen i fräschhet. Foto: Centralarkivet för bildkonst.