fältskärer. Från medeltiden framåt handhades den enklare kirurgiska sjukvården inom krigsmakten hantverksmässigt av f. Vid sidan av dem förekom bardskärare (barberare, frisörer) och badare. Under skråväsendets tid grundades ett "barberarämbete" i Stockholm 1571, från 1685 benämnt "kirurgisk societet". Kirurgin blev läroämne vid universiteten först i slutet av 1700-t. (den förste professorn i detta ämne vid akademin i Åbo var Josef Pippingsköld). Då inrättades stads-, lands- och provinsialfältskärsbefattningar för den civila kirurgiska sjukvården. Kirurgiska societeten upplöstes 1797. Barberarna och fältskärerna var länge främst tyskar, senare delvis även inhemska män. (A. Krogius, Kirurgins historia i Finland, 1938) (Bertel von Bonsdorff)