fana. 1. I betydelsen fälttecken. I svenska riket användes på 1500-t. stora men dock lätta fanor (4 -5 m i fyrkant). Under 1600-talets senare hälft minskades dukstorleken betydligt, och fanorna fick en mera heraldisk utsmyckning med vapen, allegoriska bilder, valspråk o.d. (särsk. under trettioåriga kriget). Under frihetstiden infördes broderade fanor, som efter hand urartade både med hänsyn till det tekniska utförandet och till tyngden. En återgång skedde därför till äldre former. Det självständiga Finlands första regementsfana fastställdes 14/6 1919.
2. F. betecknade i slutet av medeltiden och början av nya tiden en taktisk ryttarenhet. Varje landsända utrustade ett visst antal landsryttare, vilka sammanfördes i landsfanor, omfattande 300 ryttare och hästar var. Under Erik XIV:s tid rekryterades två fanor från Finland. Vid fotfolket begagnades namnet fänika (ca 500 man). Den första finländska fänikan uppställdes 1555. Under Gustav II Adolfs tid ersattes dessa enheter med kompanier.
2. F. betecknade i slutet av medeltiden och början av nya tiden en taktisk ryttarenhet. Varje landsända utrustade ett visst antal landsryttare, vilka sammanfördes i landsfanor, omfattande 300 ryttare och hästar var. Under Erik XIV:s tid rekryterades två fanor från Finland. Vid fotfolket begagnades namnet fänika (ca 500 man). Den första finländska fänikan uppställdes 1555. Under Gustav II Adolfs tid ersattes dessa enheter med kompanier.