fattigvård, sammanfattande benämning på de åtgärder som enligt den t.o.m. 1956 gällande fattigvårdslagstiftningen vidtogs för att bistå nödställda, i regel genom kommunala organ och med anlitande av allmänna medel. Fr.o.m. 1957 ersattes f. av socialhjälp.
F. gavs i äldsta tider huvudsakligen i form av allmosor. Redan i landskapslagarna stadgades, att bönderna skulle behålla en del av det s.k. sädestiondet för att kunna understöda de fattiga som levde av tiggeri. Sedan rätten att tigga begränsats till den egna socknen, vann uppfattningen att socknen själv skulle sörja för sina fattiga insteg. F. kom på så sätt med tiden att bli en kommunal uppgift. Efter att länge ha ombesörjts av kyrkan och religiösa organisationer förklarades f. genom kommunalförfattningar av 1865 och 1873 vara en angelägenhet för den borgerliga kommunen.
Redan på 1600-t. gjordes allvarliga försök att åstadkomma anstalter, där sjuka och orkeslösa personer kunde få vård. Det dröjde dock länge innan sådana anstalter hade uppförts i tillräckligt antal. Vid sidan av tiggeriet blev istället den s.k. rotegången den viktigaste formen av f. De fattiga tilldelades vissa gårdar, som tillsammans bildade en rote, och fick uppehälle en viss tid på varje gård. Rotegången var ännu på 1800-t. f:s huvudform, men man började även förrätta s.k. fattigauktioner, varigenom de hjälpbehövande placerades ut i de gårdar som för den lägsta betalningen erbjöd sig att svara för deras uppehälle. Rotegången och fattigauktionerna upphörde först kring 1900, då f. fick en modernare prägel och kommunernas fattigvårdsstyrelser började sörja för att de nödlidande placerades i anstalter eller erhöll penningunderstöd. Den första fattigvårdsförordningen för Finland utfärdades 1852. Genom 1879 års fattigvårdsförordning ordnades f. enligt delvis andra principer, och 1922 stiftades den lag om f. som var i kraft till 1957. Se även välgörenhet. (J.W. Rosenborg, Om fattigdomen och allmänna f. i Finland, 1858; O.W. Louhivuori, Kunnallinen köyhäinhoitorasitus Suomen suurimmissa kaupungeissa ennen nykyistä kunnanhallitusta, 1915; G.A. Helsingius, F:s nydaning i Finland under tre årtionden, 1918; Ruotiukkoja ja huutolaisia, 1971; Å. Sandholm, Kyrkan och hospitalshjonen, 1973; V. Piirainen, Vaivaishoidosta sosiaaliturvaan, 1974; P. Pulma, F. i frihetstidens Finland, 1985)
F. gavs i äldsta tider huvudsakligen i form av allmosor. Redan i landskapslagarna stadgades, att bönderna skulle behålla en del av det s.k. sädestiondet för att kunna understöda de fattiga som levde av tiggeri. Sedan rätten att tigga begränsats till den egna socknen, vann uppfattningen att socknen själv skulle sörja för sina fattiga insteg. F. kom på så sätt med tiden att bli en kommunal uppgift. Efter att länge ha ombesörjts av kyrkan och religiösa organisationer förklarades f. genom kommunalförfattningar av 1865 och 1873 vara en angelägenhet för den borgerliga kommunen.
Redan på 1600-t. gjordes allvarliga försök att åstadkomma anstalter, där sjuka och orkeslösa personer kunde få vård. Det dröjde dock länge innan sådana anstalter hade uppförts i tillräckligt antal. Vid sidan av tiggeriet blev istället den s.k. rotegången den viktigaste formen av f. De fattiga tilldelades vissa gårdar, som tillsammans bildade en rote, och fick uppehälle en viss tid på varje gård. Rotegången var ännu på 1800-t. f:s huvudform, men man började även förrätta s.k. fattigauktioner, varigenom de hjälpbehövande placerades ut i de gårdar som för den lägsta betalningen erbjöd sig att svara för deras uppehälle. Rotegången och fattigauktionerna upphörde först kring 1900, då f. fick en modernare prägel och kommunernas fattigvårdsstyrelser började sörja för att de nödlidande placerades i anstalter eller erhöll penningunderstöd. Den första fattigvårdsförordningen för Finland utfärdades 1852. Genom 1879 års fattigvårdsförordning ordnades f. enligt delvis andra principer, och 1922 stiftades den lag om f. som var i kraft till 1957. Se även välgörenhet. (J.W. Rosenborg, Om fattigdomen och allmänna f. i Finland, 1858; O.W. Louhivuori, Kunnallinen köyhäinhoitorasitus Suomen suurimmissa kaupungeissa ennen nykyistä kunnanhallitusta, 1915; G.A. Helsingius, F:s nydaning i Finland under tre årtionden, 1918; Ruotiukkoja ja huutolaisia, 1971; Å. Sandholm, Kyrkan och hospitalshjonen, 1973; V. Piirainen, Vaivaishoidosta sosiaaliturvaan, 1974; P. Pulma, F. i frihetstidens Finland, 1985)