Finlands Akademi är ett centralorgan för vetenskapsförvaltningen, underställt undervisningsministeriet. Den har till uppgift att främja vetenskaplig forskning, utveckla det internationella samarbetet inom vetenskapen, vara sakkunnigorgan i forskningspolitiska frågor och ge anslag till forskning och annan verksamhet som främjar vetenskapen. Efter den organisationsreform som genomfördes 1995 har akademin fyra forskningsråd, ett för kultur och samhälle, ett för naturvetenskap och teknik, ett för hälsa och ett för biovetenskap och miljö.
F. inrättades i sin ursprungliga form 1947. Denna s.k. gamla F. hade tolv medlemmar eller innehavare av tjänster som akademiker. Dessa utsågs bland "särdeles framstående" vetenskapsmän och konstnärer; fyra skulle företräda naturvetenskaper, tre vardera humaniora och konst, medan två akademikertjänster var föränderliga. Akademin fick 1950 två vetenskapliga kommissioner, en naturvetenskaplig och en humanistisk, som tillsammans bildade statens vetenskapliga centralkommission. Genom en ny lag och förordning 1961 omstrukturerades kommissionerna, så att den naturvetenskapliga kom att bestå av fyra och den humanistiska av två kommissioner. Samtidigt inrättades en delegation för de vetenskapliga kommissionerna, som nu också fick egna forskar- och forskningsassistenttjänster.
En häftig forskningspolitisk debatt ledde år 1969 till att den gamla F. drogs in. I den nya F., som 1970 kom i stället för den gamla, ersattes ledamöterna av ett system med forskarprofessurer, och konsten skildes från akademin. Den nya akademin hade liksom den gamla sex kommissioner, en humanistisk, en naturvetenskaplig, en medicinsk, en agronomie- och forstvetenskaplig, en tekniskvetenskaplig och en samhällsvetenskaplig, och som högsta beslutande organ en vetenskaplig centralkommission. En sjunde kommission, den miljövetenskapliga, tillkom år 1983.
Sin nuv. organisation fick F. 1995, när antalet kommissioner minskades till fyra, samtidigt som de på svenska fick namnet forskningsråd. Forskningsråden har tio medlemmar och en ordförande, vilka utses av statsrådet för tre år i sänder. Forskarprofessorerna kallas efter omorganiseringen 1995 akademiprofessorer, och högsta beslutande organ är akademins styrelse. Forskningsrådet för miljö och naturresurser bytte 2001 namn till forskningsrådet för biovetenskap och miljö.
Vid tillkomsten av den nya akademin 1970 instiftades hederstiteln akademiker, som samtidigt får innehas av högst tolv finländare. (P. Pesonen, Tiede ja opetusministeriö, 1961; J. Paavolainen, Linkomiehen komiteasta uuteen Akatemiaan, 1975; K. Skyttä, Akatemiataistelu, 1975; K. Immonen, Suomen Akatemia suomalaisessa tiedepolitiikassa 1970-luvulla, 1995; A. Tiitta, Suomen akatemian historia, 2004) (Ann-Marie Ivars)
De finländska akademikerna 2011:
Erik Allardt
Albert de la Chapelle
Olavi Granö
Riitta Hari
Pekka Jauho
Teuvo Kohonen
Olli Lehto
Jorma K. Miettinen
Pirjo Mäkelä
Arto Salomaa
Päiviö Tommila
Anna-Leena Siikala
F. inrättades i sin ursprungliga form 1947. Denna s.k. gamla F. hade tolv medlemmar eller innehavare av tjänster som akademiker. Dessa utsågs bland "särdeles framstående" vetenskapsmän och konstnärer; fyra skulle företräda naturvetenskaper, tre vardera humaniora och konst, medan två akademikertjänster var föränderliga. Akademin fick 1950 två vetenskapliga kommissioner, en naturvetenskaplig och en humanistisk, som tillsammans bildade statens vetenskapliga centralkommission. Genom en ny lag och förordning 1961 omstrukturerades kommissionerna, så att den naturvetenskapliga kom att bestå av fyra och den humanistiska av två kommissioner. Samtidigt inrättades en delegation för de vetenskapliga kommissionerna, som nu också fick egna forskar- och forskningsassistenttjänster.
En häftig forskningspolitisk debatt ledde år 1969 till att den gamla F. drogs in. I den nya F., som 1970 kom i stället för den gamla, ersattes ledamöterna av ett system med forskarprofessurer, och konsten skildes från akademin. Den nya akademin hade liksom den gamla sex kommissioner, en humanistisk, en naturvetenskaplig, en medicinsk, en agronomie- och forstvetenskaplig, en tekniskvetenskaplig och en samhällsvetenskaplig, och som högsta beslutande organ en vetenskaplig centralkommission. En sjunde kommission, den miljövetenskapliga, tillkom år 1983.
Sin nuv. organisation fick F. 1995, när antalet kommissioner minskades till fyra, samtidigt som de på svenska fick namnet forskningsråd. Forskningsråden har tio medlemmar och en ordförande, vilka utses av statsrådet för tre år i sänder. Forskarprofessorerna kallas efter omorganiseringen 1995 akademiprofessorer, och högsta beslutande organ är akademins styrelse. Forskningsrådet för miljö och naturresurser bytte 2001 namn till forskningsrådet för biovetenskap och miljö.
Vid tillkomsten av den nya akademin 1970 instiftades hederstiteln akademiker, som samtidigt får innehas av högst tolv finländare. (P. Pesonen, Tiede ja opetusministeriö, 1961; J. Paavolainen, Linkomiehen komiteasta uuteen Akatemiaan, 1975; K. Skyttä, Akatemiataistelu, 1975; K. Immonen, Suomen Akatemia suomalaisessa tiedepolitiikassa 1970-luvulla, 1995; A. Tiitta, Suomen akatemian historia, 2004) (Ann-Marie Ivars)
De finländska akademikerna 2011:
Erik Allardt
Albert de la Chapelle
Olavi Granö
Riitta Hari
Pekka Jauho
Teuvo Kohonen
Olli Lehto
Jorma K. Miettinen
Pirjo Mäkelä
Arto Salomaa
Päiviö Tommila
Anna-Leena Siikala