finnmarker, finnskogar, finnbygder, namn på skogsområden i mell. och n. Sverige samt angränsande delar av Norge, som en gång koloniserats av s.k. skogsfinnar. Redan under Gustav Vasas tid gick en stark ström av arbetsvandrare från främst v. Finland till Sverige. Den skogsfinska kolonisationen tog fart under slutet av 1500-t. som en fortsättning på en redan under medeltiden inledd savolaxisk bebyggelseexpansion i det inre av Finland. Migrationen orsakades av sökandet efter nya svedjemarker och potentiella egna hemman, krig, soldatrymningar, nödår och fogdevälde i kombination med Vasakungarnas expansionspolitik och önskemål om fler skattebetalande hemman på svenska sidan.
Skogsfinnarna kom främst från Savolax, n. Tavastland, n. Satakunta och Österbotten. Den första kolonisationsvågen gick mot Södermanland, Tiveden, Karlskogaområdet och Ångermanland under 1580-t. Från 1590-t. skedde inflyttningarna främst via Gästrikland. Under några årtionden koloniserades snabbt skogsområdena i s. och mell. Norrland, vidare mot Orsa Finnmark, Bergslagen, Värmland och Norge. Vid mitten av 1600-t. hade kolonisationen nått sitt maximum, spridd från Tiveden i s. till s. lappmarken i n., från Gästrikland i ö. till norska Telemark i v. (se karta).
Under kolonisationens första period utdelades av Karl IX och Gustav II Adolf i många fall nedsättningsbrev, s.k. torpebrev, som gav rätten att uppta ett nybygge samt innebar ett antal, vanligtvis sex, skattefria år. Många finnar i Norrland och Värmland, i synnerhet en bit in på 1600-t., köpte dock skogsmark av de svenska bönderna. Skogsfinnarna hade väl utvecklade kunskaper om storskaligt svedjebruk i granskogsområden, så kallad huuhta. Med den tuvbildande svedjerågen som utsäde, kunde man få stora skördar på svedjorna. Det omfattande svedjebruket uppmärksammades dock av bruken, som värnade om sin tillgång på träkol. Efter klagomål, även från de svenska bönderna, infördes en rad restriktioner. Redan 1636 kom drottning Kristinas plakat som förbjöd "lösfinnar" att vistas inom Sverige. Svedjebruket förbjöds i Bergslagen redan från 1638. I 1647 års skogsordning begränsades även svedjandet i övriga Sverige och åtföljdes senare av ännu strängare restriktioner.
Skogsfinnarna förde med sig den egna östfinska kulturen i form av språk och mattraditioner samt byggnadsskick med rökstugor, bastur och rior. Försvenskningen gick långsamt i många områden. I Dalarna dog finskan ut först på 1880-t. och i Värmland fanns språket levande ända fram till mitten av 1900-t. Idag finns den skogsfinska kulturen bevarad, bland annat i form av ortnamn, som återfinns i stort sett i alla finnskogsområden. I Norrland och Orsa Finnmark finns till exempel ca 3 000 ortnamn bevarade. Maträtten motti har levt kvar i obruten tradition. I främst Solør-Värmland och Bergslagen finns ett stort antal finnmarksbyggnader bevarade. Den skogsfinska kulturen har rönt intresse under lång tid. Carl Axel Gottlund reste runt på finnmarkerna 1817 och 1821. Hans dagböcker är av stort värde för dagens forskare. Under 1900-talets första del besökte många finska forskare Solør-Värmland för att främst studera språket och göra folkminnesuppteckningar. På 1980-t. fick akademisk forskning och fritidsforskning kring den skogsfinska kolonisationen ett uppsving. Föreningar startades och kurser anordnades i ämnet. Tidskrifterna Finnkultur samt Finnmarken Förr och Nu utkommer regelbundet. 1992 upprättades nätverksorganisationen Finnbygder i samverkan (FINNSAM) för att underlätta kontakter och gemensamma arrangemang. (P. Nordmann, Finnarna i mellersta Sverige, 1888; R. Gothe, Finnkolonisationen inom Ångermanland, södra lappmarken och Jämtland, 1948; K. Østberg, Finnskogene i Norge, 1978; Värmlandsfinnar, om finnskogens historia och kultur, red. S. Huovinen, 1986; R. Broberg: Finsk invandring till mellersta Sverige, 1988; K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige, 2 bd, 1991-93; G. Bladh, Finnskogens landskap och människor under fyra sekler, 1995; Det skogsfinska kulturarvet, red. M. Wedin m.fl., 2001) (Maud Wedin)
Skogsfinnarna kom främst från Savolax, n. Tavastland, n. Satakunta och Österbotten. Den första kolonisationsvågen gick mot Södermanland, Tiveden, Karlskogaområdet och Ångermanland under 1580-t. Från 1590-t. skedde inflyttningarna främst via Gästrikland. Under några årtionden koloniserades snabbt skogsområdena i s. och mell. Norrland, vidare mot Orsa Finnmark, Bergslagen, Värmland och Norge. Vid mitten av 1600-t. hade kolonisationen nått sitt maximum, spridd från Tiveden i s. till s. lappmarken i n., från Gästrikland i ö. till norska Telemark i v. (se karta).
Under kolonisationens första period utdelades av Karl IX och Gustav II Adolf i många fall nedsättningsbrev, s.k. torpebrev, som gav rätten att uppta ett nybygge samt innebar ett antal, vanligtvis sex, skattefria år. Många finnar i Norrland och Värmland, i synnerhet en bit in på 1600-t., köpte dock skogsmark av de svenska bönderna. Skogsfinnarna hade väl utvecklade kunskaper om storskaligt svedjebruk i granskogsområden, så kallad huuhta. Med den tuvbildande svedjerågen som utsäde, kunde man få stora skördar på svedjorna. Det omfattande svedjebruket uppmärksammades dock av bruken, som värnade om sin tillgång på träkol. Efter klagomål, även från de svenska bönderna, infördes en rad restriktioner. Redan 1636 kom drottning Kristinas plakat som förbjöd "lösfinnar" att vistas inom Sverige. Svedjebruket förbjöds i Bergslagen redan från 1638. I 1647 års skogsordning begränsades även svedjandet i övriga Sverige och åtföljdes senare av ännu strängare restriktioner.
Skogsfinnarna förde med sig den egna östfinska kulturen i form av språk och mattraditioner samt byggnadsskick med rökstugor, bastur och rior. Försvenskningen gick långsamt i många områden. I Dalarna dog finskan ut först på 1880-t. och i Värmland fanns språket levande ända fram till mitten av 1900-t. Idag finns den skogsfinska kulturen bevarad, bland annat i form av ortnamn, som återfinns i stort sett i alla finnskogsområden. I Norrland och Orsa Finnmark finns till exempel ca 3 000 ortnamn bevarade. Maträtten motti har levt kvar i obruten tradition. I främst Solør-Värmland och Bergslagen finns ett stort antal finnmarksbyggnader bevarade. Den skogsfinska kulturen har rönt intresse under lång tid. Carl Axel Gottlund reste runt på finnmarkerna 1817 och 1821. Hans dagböcker är av stort värde för dagens forskare. Under 1900-talets första del besökte många finska forskare Solør-Värmland för att främst studera språket och göra folkminnesuppteckningar. På 1980-t. fick akademisk forskning och fritidsforskning kring den skogsfinska kolonisationen ett uppsving. Föreningar startades och kurser anordnades i ämnet. Tidskrifterna Finnkultur samt Finnmarken Förr och Nu utkommer regelbundet. 1992 upprättades nätverksorganisationen Finnbygder i samverkan (FINNSAM) för att underlätta kontakter och gemensamma arrangemang. (P. Nordmann, Finnarna i mellersta Sverige, 1888; R. Gothe, Finnkolonisationen inom Ångermanland, södra lappmarken och Jämtland, 1948; K. Østberg, Finnskogene i Norge, 1978; Värmlandsfinnar, om finnskogens historia och kultur, red. S. Huovinen, 1986; R. Broberg: Finsk invandring till mellersta Sverige, 1988; K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige, 2 bd, 1991-93; G. Bladh, Finnskogens landskap och människor under fyra sekler, 1995; Det skogsfinska kulturarvet, red. M. Wedin m.fl., 2001) (Maud Wedin)
finnmarker. Skogsfinnarna bredde under 1500- och 1600-t. ut sig över stora delar av den skandinaviska halvön. Intresset för deras kultur vaknade i finnbygderna under det sena 1900-t., då det finska språket för länge sedan hade dött ut där. Karta: Arttu Paarlahti.