finska språket, fi. suomi el. suomen kieli, talas som modersmål av drygt 92 % (år 2002 nästan 4,8 milj. personer) av Finlands befolkning och dessutom av hundratusentals utvandrare och deras avkomlingar framför allt i Sverige, Norge, Förenta staterna, Kanada, Australien och f.d. Sovjetunionen (emigration).
Släktskapsförhållanden. F. hör till den östersjöfinska grenen av de finsk-ugriska språken. Förutom f. omfattar denna gren karelskan med olonetsiskan, lydiskan, vepsiskan, estniskan, votiskan och liviskan; de två sistnämnda är stadda i utdöende. Dessa språk talas kring Finska viken. Endast estniskan (och i viss mån karelskan) är i likhet med f. ett språk med omfattande egen litteratur och ett etablerat skriftspråk. De fjärmare släktspråken är (grupperade i stort enligt avtagande släktskap) samiska, som talas i de nordliga delarna av Finland, Sverige och Norge samt på Kolahalvön, mordvinska, mari (tjeremissiska), komi (syrjänska), udmurtiska (votjakiska), mansiska (voguliska) och chantiska (ostjakiskan), som samtliga talas i spridda delar av mellersta och n.v. Ryssland, och slutligen ungerskan, som är det tredje väl etablerade finsk-ugriska kulturspråket. De östersjöfinska språken antas härstamma från en relativt homogen språkform, urfinskan (fi. kantasuomi), medan samtliga finsk-ugriska språk förmodas härleda sig från det finsk-ugriska urspråket (omkring 4000 f.Kr.). De finsk-ugriska språken är vidare besläktade med samojedspråken.
Finskans strukturella huvuddrag: A. Ljudstrukturen. (1) Ljudsystemet, som omfattar 8 vokaler och 13 konsonanter, är dominerat av vokalerna. Det finns 18 diftonger, t.ex. paita, rauta, koi, och dessutom 18 vokalkombinationer av annan typ, t.ex. paeta, raota, koe. F. torde vara det enda kända språk, i vilket vokalerna i löpande tal och text är frekventare än konsonanterna. (2) Ljudens kvantitet används effektivt som ett medel för att differentiera ords betydelse, t.ex. tule 'kom!', hän tulee 'han kommer', hän ei tulle 'han torde inte komma', hän tullee 'han torde komma', ei tuule 'det blåser inte', tuulee 'det blåser', ei tuulle 'det torde inte blåsa' och tuullee 'det torde blåsa'. (3) Vokalharmonin: i enkla genuina ord kan de bakre vokalerna a, o, u, aldrig kombineras med de främre vokalerna ä, ö, y, t.ex. kala, häkä, yö, men inte kalä, häka, yo. Vokalerna i, e är neutrala och kan fritt kombineras med andra vokaler: vika, ikä, veto, vety. (4) Genuina ord kan inte innehålla konsonantkombinationer vare sig i början eller slutet av ordet. I lånord har av en ursprunglig konsonantförbindelse oftast blott den sista konsonanten bevarats: ruuvi av sv. skruv. (5) Klusilernas (kk, pp, tt, k, p, t) stadieväxling: beroende främst på om stavelsen är öppen eller sluten och på vilka ändelser som finns i omgivningen står de nämnda långa och korta klusilerna växlande i starkt eller svagt stadium, t.ex. lakki-lakin, tytär-tyttären, poika-pojan, tapa-tavan, osv. (6) Huvudtrycket i finska ord faller alltid på ordets första stavelse. Till detta mönster har även lånorden anpassat sig: élefantti, á tomi, léptosomi. Bitrycket faller i regel på tredje, femte osv. stavelsen: ýmpärÃstössämme. (7) F:s ortografi är nästan konsekvent fonematisk ("ljudenlig"). Med få undantag återges alla och endast de ljuddistinktioner, som differentierar ords betydelse, med egna bokstäver. B. Formstrukturen. (1) F. är ett ganska agglutinerande språk, vilket innebär, att morferna (de minsta betydelsebärande delarna) i ett ord relativt mekaniskt fogas efter varandra: talo/ssa 'i huset', talo/i/ssa 'i husen', talo/i/ssa/mme 'i våra hus', talo/i/ssa/mme/kin 'även i våra hus'. (2) F. gör i regel ingen formell åtskillnad mellan bestämt och obestämt species: poika 'en gosse' eller 'gossen'. (3) F. saknar grammatiskt genus: mukava poika 'den trevlige gossen', mukava tyttö 'den trevliga flickan', mukava talo 'det trevliga huset'. (4) F:s nominalböjning omfattar 15 kasusformer, av vilka flertalet är lokalkasus, som oftast motsvarar de indoeuropeiska språkens prepositionskonstruktioner: talo/ssa 'i huset', talo/sta 'ut ur huset', talo/on 'in i huset'. (5) Nominalböjningen omfattar blott en deklination och verbalböjningen endast en konjugation. (6) För att uttrycka ägaren används possesivsuffix, som fogas både till nominas kasusformer och till verbens nominalformer:(minun) auto/ni 'min bil', (teidän) auto/nne 'er bil', tekemä/ni päätös 'det beslut som jag har fattat'. (7) Kännetecknande för ordbildningen är ett rikligt bruk av avledningssuffix: rakas 'kär', rakka/us 'kärlek', rakas/ta/a 'älska' rakas/tu/a 'förälska sig'. De sammansatta verben är få; prefix används i ytterst liten utsträckning. C. Syntaxen. (1) Verbens nominalformer används för att ersätta vissa typer av bisatser: t.ex. ostamani kirja 'den bok som jag har köpt'. (2) F:s objektskategori är rikt utvecklad och subtil. (3) På grund av den rika formstrukturen är ordföljden relativt fri.
Högspråket (fi. yleiskieli), kan definieras som den form av talad f., som bokligt bildade personer använder i kommunikation av mer officiell karaktär och som utlärs i skolorna. 1800-talets f. var ännu i hög grad influerat av de olika geografiska dialekterna och, i synnerhet vad ordförrådet beträffar, av svenskan. Den systematiska språkvårdsverksamhet, som påbörjades mot slutet av 1800-t. och som ännu pågår, har som sitt mål haft skapandet av en enhetlig norm för högspråket.
Skriftfinskan (fi. kirjakieli) grundades i mitten av 1500-t. av Mikael Agricola. Han stödde sig främst på Åboregionens språktradition. Utmärkande för den äldre skriftfinskan blev sålunda en stark prägel av de sydvästfinska dialekterna; talrika svecismer vann även insteg. Under förra hälften av 1800-t. började i och med den s.k. dialektstriden även östfinska språkdrag i högre grad införlivas i både skriven och talad finska. Elias Lönnrot framstår som grundläggare av det moderna finska skriftspråket. I synnerhet Kalevala med sina många östfinska språkdrag utövade ett berikande inflytande på skriftfinskan, och resultatet blev slutligen en lycklig syntes av väst- och östfinska element. En speciellt betydelsefull lexikalisk nydaning har senare ägt rum genom att talrika lånord ersatts med genuint finska nybildningar (se t.ex. W. Schildt). Den aktiva språkvården har utövat ett betydande inflytande även på skriftspråkets senare utveckling. Vid slutet av 1800-t. var f. ett allsidigt utbildat kulturspråk.
Dialekterna kan indelas i två huvudgrupper, västfinska och östfinska. De viktigaste indelningskriterierna är olikheter i stadieväxlingen. De västfinska dialekterna karakteriseras av svagstadieformer som paran el. palan (högspr. padan, av pata) och kuljen, särjen (högspr. desamma, av kulkea resp. särkeä), medan de motsvarande östfinska formerna är av typen paan el. pajan resp. kulen, sären. Vid en närmare klassificering av de olika dialekterna används, förutom de ovannämnda kriterierna, som indelningsgrunder bl.a. ts- förbindelsens representation, de långa vokalernas diftongering, diftongsegmentens öppningsgrad o.s.v. Härvid kan de finska dialekterna indelas i 7 primärgrupper: (1) de sydvästfinska, (2) de tavastländska, (3) de sydösterbottniska, (4) de central- och nordösterbottniska, (5) de nordfinska, (6) de savolaxiska och (7) de sydostfinska. Det finska högspråket utövar, främst genom press, radio och television, ett starkt nivellerande inflytande på de olika geografiska dialekterna; denna utjämnande verkan förstärks ytterligare av befolkningens ökade mobilitet. (B. Collinder, Finskan som kulturspråk,1962; F. Karlsson, Finsk grammatik, 1978, 7:e uppl. 2000; G. Karlsson, Finsk formlära, 3:e omarb. uppl. 1978; L. Hakulinen, Suomen kielen rakenne ja kehitys, 4:e uppl. 1979, nytr. 2000; A. Hakulinen/F. Karlsson, Nykysuomen lauseoppia, 1979, 3:e uppl. 1995; M. Korhonen, Finno-ugrian language studies in Finland 1828-1918, 1986) (Fred Karlsson)
Släktskapsförhållanden. F. hör till den östersjöfinska grenen av de finsk-ugriska språken. Förutom f. omfattar denna gren karelskan med olonetsiskan, lydiskan, vepsiskan, estniskan, votiskan och liviskan; de två sistnämnda är stadda i utdöende. Dessa språk talas kring Finska viken. Endast estniskan (och i viss mån karelskan) är i likhet med f. ett språk med omfattande egen litteratur och ett etablerat skriftspråk. De fjärmare släktspråken är (grupperade i stort enligt avtagande släktskap) samiska, som talas i de nordliga delarna av Finland, Sverige och Norge samt på Kolahalvön, mordvinska, mari (tjeremissiska), komi (syrjänska), udmurtiska (votjakiska), mansiska (voguliska) och chantiska (ostjakiskan), som samtliga talas i spridda delar av mellersta och n.v. Ryssland, och slutligen ungerskan, som är det tredje väl etablerade finsk-ugriska kulturspråket. De östersjöfinska språken antas härstamma från en relativt homogen språkform, urfinskan (fi. kantasuomi), medan samtliga finsk-ugriska språk förmodas härleda sig från det finsk-ugriska urspråket (omkring 4000 f.Kr.). De finsk-ugriska språken är vidare besläktade med samojedspråken.
Finskans strukturella huvuddrag: A. Ljudstrukturen. (1) Ljudsystemet, som omfattar 8 vokaler och 13 konsonanter, är dominerat av vokalerna. Det finns 18 diftonger, t.ex. paita, rauta, koi, och dessutom 18 vokalkombinationer av annan typ, t.ex. paeta, raota, koe. F. torde vara det enda kända språk, i vilket vokalerna i löpande tal och text är frekventare än konsonanterna. (2) Ljudens kvantitet används effektivt som ett medel för att differentiera ords betydelse, t.ex. tule 'kom!', hän tulee 'han kommer', hän ei tulle 'han torde inte komma', hän tullee 'han torde komma', ei tuule 'det blåser inte', tuulee 'det blåser', ei tuulle 'det torde inte blåsa' och tuullee 'det torde blåsa'. (3) Vokalharmonin: i enkla genuina ord kan de bakre vokalerna a, o, u, aldrig kombineras med de främre vokalerna ä, ö, y, t.ex. kala, häkä, yö, men inte kalä, häka, yo. Vokalerna i, e är neutrala och kan fritt kombineras med andra vokaler: vika, ikä, veto, vety. (4) Genuina ord kan inte innehålla konsonantkombinationer vare sig i början eller slutet av ordet. I lånord har av en ursprunglig konsonantförbindelse oftast blott den sista konsonanten bevarats: ruuvi av sv. skruv. (5) Klusilernas (kk, pp, tt, k, p, t) stadieväxling: beroende främst på om stavelsen är öppen eller sluten och på vilka ändelser som finns i omgivningen står de nämnda långa och korta klusilerna växlande i starkt eller svagt stadium, t.ex. lakki-lakin, tytär-tyttären, poika-pojan, tapa-tavan, osv. (6) Huvudtrycket i finska ord faller alltid på ordets första stavelse. Till detta mönster har även lånorden anpassat sig: élefantti, á tomi, léptosomi. Bitrycket faller i regel på tredje, femte osv. stavelsen: ýmpärÃstössämme. (7) F:s ortografi är nästan konsekvent fonematisk ("ljudenlig"). Med få undantag återges alla och endast de ljuddistinktioner, som differentierar ords betydelse, med egna bokstäver. B. Formstrukturen. (1) F. är ett ganska agglutinerande språk, vilket innebär, att morferna (de minsta betydelsebärande delarna) i ett ord relativt mekaniskt fogas efter varandra: talo/ssa 'i huset', talo/i/ssa 'i husen', talo/i/ssa/mme 'i våra hus', talo/i/ssa/mme/kin 'även i våra hus'. (2) F. gör i regel ingen formell åtskillnad mellan bestämt och obestämt species: poika 'en gosse' eller 'gossen'. (3) F. saknar grammatiskt genus: mukava poika 'den trevlige gossen', mukava tyttö 'den trevliga flickan', mukava talo 'det trevliga huset'. (4) F:s nominalböjning omfattar 15 kasusformer, av vilka flertalet är lokalkasus, som oftast motsvarar de indoeuropeiska språkens prepositionskonstruktioner: talo/ssa 'i huset', talo/sta 'ut ur huset', talo/on 'in i huset'. (5) Nominalböjningen omfattar blott en deklination och verbalböjningen endast en konjugation. (6) För att uttrycka ägaren används possesivsuffix, som fogas både till nominas kasusformer och till verbens nominalformer:(minun) auto/ni 'min bil', (teidän) auto/nne 'er bil', tekemä/ni päätös 'det beslut som jag har fattat'. (7) Kännetecknande för ordbildningen är ett rikligt bruk av avledningssuffix: rakas 'kär', rakka/us 'kärlek', rakas/ta/a 'älska' rakas/tu/a 'förälska sig'. De sammansatta verben är få; prefix används i ytterst liten utsträckning. C. Syntaxen. (1) Verbens nominalformer används för att ersätta vissa typer av bisatser: t.ex. ostamani kirja 'den bok som jag har köpt'. (2) F:s objektskategori är rikt utvecklad och subtil. (3) På grund av den rika formstrukturen är ordföljden relativt fri.
Högspråket (fi. yleiskieli), kan definieras som den form av talad f., som bokligt bildade personer använder i kommunikation av mer officiell karaktär och som utlärs i skolorna. 1800-talets f. var ännu i hög grad influerat av de olika geografiska dialekterna och, i synnerhet vad ordförrådet beträffar, av svenskan. Den systematiska språkvårdsverksamhet, som påbörjades mot slutet av 1800-t. och som ännu pågår, har som sitt mål haft skapandet av en enhetlig norm för högspråket.
Skriftfinskan (fi. kirjakieli) grundades i mitten av 1500-t. av Mikael Agricola. Han stödde sig främst på Åboregionens språktradition. Utmärkande för den äldre skriftfinskan blev sålunda en stark prägel av de sydvästfinska dialekterna; talrika svecismer vann även insteg. Under förra hälften av 1800-t. började i och med den s.k. dialektstriden även östfinska språkdrag i högre grad införlivas i både skriven och talad finska. Elias Lönnrot framstår som grundläggare av det moderna finska skriftspråket. I synnerhet Kalevala med sina många östfinska språkdrag utövade ett berikande inflytande på skriftfinskan, och resultatet blev slutligen en lycklig syntes av väst- och östfinska element. En speciellt betydelsefull lexikalisk nydaning har senare ägt rum genom att talrika lånord ersatts med genuint finska nybildningar (se t.ex. W. Schildt). Den aktiva språkvården har utövat ett betydande inflytande även på skriftspråkets senare utveckling. Vid slutet av 1800-t. var f. ett allsidigt utbildat kulturspråk.
Dialekterna kan indelas i två huvudgrupper, västfinska och östfinska. De viktigaste indelningskriterierna är olikheter i stadieväxlingen. De västfinska dialekterna karakteriseras av svagstadieformer som paran el. palan (högspr. padan, av pata) och kuljen, särjen (högspr. desamma, av kulkea resp. särkeä), medan de motsvarande östfinska formerna är av typen paan el. pajan resp. kulen, sären. Vid en närmare klassificering av de olika dialekterna används, förutom de ovannämnda kriterierna, som indelningsgrunder bl.a. ts- förbindelsens representation, de långa vokalernas diftongering, diftongsegmentens öppningsgrad o.s.v. Härvid kan de finska dialekterna indelas i 7 primärgrupper: (1) de sydvästfinska, (2) de tavastländska, (3) de sydösterbottniska, (4) de central- och nordösterbottniska, (5) de nordfinska, (6) de savolaxiska och (7) de sydostfinska. Det finska högspråket utövar, främst genom press, radio och television, ett starkt nivellerande inflytande på de olika geografiska dialekterna; denna utjämnande verkan förstärks ytterligare av befolkningens ökade mobilitet. (B. Collinder, Finskan som kulturspråk,1962; F. Karlsson, Finsk grammatik, 1978, 7:e uppl. 2000; G. Karlsson, Finsk formlära, 3:e omarb. uppl. 1978; L. Hakulinen, Suomen kielen rakenne ja kehitys, 4:e uppl. 1979, nytr. 2000; A. Hakulinen/F. Karlsson, Nykysuomen lauseoppia, 1979, 3:e uppl. 1995; M. Korhonen, Finno-ugrian language studies in Finland 1828-1918, 1986) (Fred Karlsson)