folkdräkter kallas den klädedräkt som användes av landsbygdens befolkning under den förindustriella tiden på 1700- och 1800-t. och som har lokal särprägel. Folkdräkten skilde sig från adelns och borgarnas dräkt främst genom att den inte genomgick lika snabba modeförändringar och inte tog upp intryck utifrån i lika hög grad. Folkdräkten var därför lokalt särpräglad, d.v.s. dräkterna på en ort påminde om varandra men skilde sig från andra orters dräkter. Folkdräkten konserverades under en längre tid och förändringen i snitt var långsam. Plaggens livslängd var lång och dräktdelar ärvdes t.o.m. över två till fyra generationer.
De finländska folkdräkterna kan indelas i två huvudgrupper: västfinska och karelska. Det västfinska dräktområdet (dit de finlandssvenska orterna hör) har tagit intryck av de högre ståndens och borgarnas modedräkter, samt fått impulser och nya material bl.a. genom sjöfarten. Männens dräkter var inspirerade av soldatuniformen. Den karelska dräkttraditionen mottog intryck österifrån och bevarades längre traditionell. Skillnader fanns även mellan ortodoxa och lutherska kvinnors dräkt.
Den folkliga dräkten började i regel försvinna kring mitten av 1800-t. Orsaken till det står främst att finna i industrialismen som förde med sig nya, lättillgängliga textila material. Männen övergav folkdräkten tidigare än kvinnorna. Ännu i början av 1900-t. förekom dock sporadiskt folkdräktsbruk i Svenska Österbotten och på Karelska näset. I Lappfjärd och Tjöck användes f. på sina håll intill andra världskriget.
Nationalromantiska strömningar i slutet av 1800-t. förde med sig intresse för allmogens traditionella dräkter, vilket resulterade i ett återskapande av f. Rekonstruktionsarbetet inleddes i början av 1880-t. i Finska handarbetets vänners regi tillsammans med tjänstemän från Nationalmuseum, där man inlett samlandet av gamla allmogedräkter redan på 1870-t. i samarbete med studentavdelningarna vid Helsingfors universitet. Första gången allmogedräkter fick offentligt symbolvärde var vid kejsar Alexander III:s besök 1885, då åtta unga folkdräktsklädda kvinnor representerade olika landskap och roende i en båt mottog kejsarinnan.
Vid sekelskiftet 1900 blev sökandet efter en egen identitet viktigt för de svenskspråkiga i Finland. Föreningsrörelsen utgjorde en plattform för denna strävan. Genom Föreningen Brages grundande 1906 startades en folkdräktsrörelse, där Brage fick i uppdrag att leda forskningsarbetet med mål att rekonstruera f. för alla svensk- och tvåspråkiga socknar. Brage har rekonstruerat 180 folkdräkter och innehar upphovsmannarätten till dem. Beslutande organ för de finskspråkiga orternas f. är Suomen kansallispukuneuvosto. Sammanlagt finns det ca 430 finländska dräkter. F. används som festdräkt. (U.T. Sirelius, Suomen kansanpukujen historia, 1916, 2:a uppl. 1990; Svensk-Finlands bygdedräkter, utg. Föreningen Brage, häften 1-8, 10-11, 1952-1986; B. Lönnqvist, Dräkt och mode i ett landsbygdssamhälle 1870-1920, 1972, Kansanpuku ja kansallispuku, 1979, Folkkulturens skepnader, 1991; I. Lehtinen/P. Sihvo, Rahwaan puku, 1984; U. Centergran, Bygdedräkter, bruk och brukare, 1996; K. Appelgren/ K. Grönlund/ M. Häggblom/ B. Lönnqvist/ M. Schulman/ G. Vuori, Finlandssvenska dräktboken, 2008) (Maria Schulman)
De finländska folkdräkterna kan indelas i två huvudgrupper: västfinska och karelska. Det västfinska dräktområdet (dit de finlandssvenska orterna hör) har tagit intryck av de högre ståndens och borgarnas modedräkter, samt fått impulser och nya material bl.a. genom sjöfarten. Männens dräkter var inspirerade av soldatuniformen. Den karelska dräkttraditionen mottog intryck österifrån och bevarades längre traditionell. Skillnader fanns även mellan ortodoxa och lutherska kvinnors dräkt.
Den folkliga dräkten började i regel försvinna kring mitten av 1800-t. Orsaken till det står främst att finna i industrialismen som förde med sig nya, lättillgängliga textila material. Männen övergav folkdräkten tidigare än kvinnorna. Ännu i början av 1900-t. förekom dock sporadiskt folkdräktsbruk i Svenska Österbotten och på Karelska näset. I Lappfjärd och Tjöck användes f. på sina håll intill andra världskriget.
Nationalromantiska strömningar i slutet av 1800-t. förde med sig intresse för allmogens traditionella dräkter, vilket resulterade i ett återskapande av f. Rekonstruktionsarbetet inleddes i början av 1880-t. i Finska handarbetets vänners regi tillsammans med tjänstemän från Nationalmuseum, där man inlett samlandet av gamla allmogedräkter redan på 1870-t. i samarbete med studentavdelningarna vid Helsingfors universitet. Första gången allmogedräkter fick offentligt symbolvärde var vid kejsar Alexander III:s besök 1885, då åtta unga folkdräktsklädda kvinnor representerade olika landskap och roende i en båt mottog kejsarinnan.
Vid sekelskiftet 1900 blev sökandet efter en egen identitet viktigt för de svenskspråkiga i Finland. Föreningsrörelsen utgjorde en plattform för denna strävan. Genom Föreningen Brages grundande 1906 startades en folkdräktsrörelse, där Brage fick i uppdrag att leda forskningsarbetet med mål att rekonstruera f. för alla svensk- och tvåspråkiga socknar. Brage har rekonstruerat 180 folkdräkter och innehar upphovsmannarätten till dem. Beslutande organ för de finskspråkiga orternas f. är Suomen kansallispukuneuvosto. Sammanlagt finns det ca 430 finländska dräkter. F. används som festdräkt. (U.T. Sirelius, Suomen kansanpukujen historia, 1916, 2:a uppl. 1990; Svensk-Finlands bygdedräkter, utg. Föreningen Brage, häften 1-8, 10-11, 1952-1986; B. Lönnqvist, Dräkt och mode i ett landsbygdssamhälle 1870-1920, 1972, Kansanpuku ja kansallispuku, 1979, Folkkulturens skepnader, 1991; I. Lehtinen/P. Sihvo, Rahwaan puku, 1984; U. Centergran, Bygdedräkter, bruk och brukare, 1996; K. Appelgren/ K. Grönlund/ M. Häggblom/ B. Lönnqvist/ M. Schulman/ G. Vuori, Finlandssvenska dräktboken, 2008) (Maria Schulman)
folkdräkter. Överst Esbo kvinnodräkt med sidenduk och sidenförkläde, därefter Houtskärs kvinno- och mansdräkt samt nederst Närpes mansdräkt med en stickad luva som huvudbonadsalternativ. Foto: Föreningen Brage.