folkfrontsregeringen kallades den regering som bildades efter vänsterns valseger 1966, då socialdemokraterna (SDP), folkdemokraterna (DFFF) och socialdemokratiska oppositionen (ASSF) erövrade sammanlagt 103 mandat. Efter valet bildade socialdemokraten Rafael Paasio en regering bestående av SDP (6 ministrar), centerpartiet (5 ministrar), DFFF (3 ministrar, varav två kommunister och en socialist) och ASSF (1 minister).
Under f:s tid lades det definitiva fundamentet för den finländska välfärdsstaten. Denna regering fattade vidare bl.a. beslut om den principiellt betydelsefulla grundskolreformen, som genomfördes på 1970-t. Den satt fram till presidentvalet i februari 1968, då koalitionen utvidgades med Svenska folkpartiet.
Det var främst inom yttersta vänstern man talade om folkfronten, därmed syftande på en samverkan av samma typ som initierats av Sovjetunionen på 1930-t., dock inte i Finland, där kommunistpartiet var förbjudet. De av intern splittring drabbade folkdemokraterna hade 1966 ett behov av att demonstrera sin regeringsduglighet efter 18 år i oppositionen, men deras medverkan väckte misstro i vidsträckta kretsar både hemma och utomlands - det var första gången efter kalla krigets utbrott kommunister tog plats i regeringen i en västerländsk demokrati.
Det var ett sovjetiskt önskemål att DFFF skulle sitta i regeringen, vilket även överensstämde med president Urho Kekkonens strategi att integrera folkdemokraterna/kommunisterna i det finländska samhället och därigenom avväpna dem. För Kreml var detta den första möjligheten att pröva en ny, av Michail Suslov och Boris Ponomarev utecklad folkfrontsteori i praktiken. Enligt denna skulle ett samarbete mellan kommunister och socialdemokrater samt andra "progressiva" kretsar kunna skapa förutsättningar för en övergång till socialismen i utvecklade kapitalistländer. F. avspeglade även det faktum att det på det internationella planet rådde en period av avspänning i kalla kriget.
Regeringar av liknande slag bildades även i fortsättningen, ända fram till 1983, då DFFF försvann ur regeringssammanhangen. Därefter dök begreppet rödmylleregering åter upp för att beteckna en samverkan mellan vänstern och centern. - "Folkfront (en)" kallades även den sista förkrigstida regeringen (den första "rödmylleregeringen") av sina politiska motståndare på högerkanten.
Under f:s tid lades det definitiva fundamentet för den finländska välfärdsstaten. Denna regering fattade vidare bl.a. beslut om den principiellt betydelsefulla grundskolreformen, som genomfördes på 1970-t. Den satt fram till presidentvalet i februari 1968, då koalitionen utvidgades med Svenska folkpartiet.
Det var främst inom yttersta vänstern man talade om folkfronten, därmed syftande på en samverkan av samma typ som initierats av Sovjetunionen på 1930-t., dock inte i Finland, där kommunistpartiet var förbjudet. De av intern splittring drabbade folkdemokraterna hade 1966 ett behov av att demonstrera sin regeringsduglighet efter 18 år i oppositionen, men deras medverkan väckte misstro i vidsträckta kretsar både hemma och utomlands - det var första gången efter kalla krigets utbrott kommunister tog plats i regeringen i en västerländsk demokrati.
Det var ett sovjetiskt önskemål att DFFF skulle sitta i regeringen, vilket även överensstämde med president Urho Kekkonens strategi att integrera folkdemokraterna/kommunisterna i det finländska samhället och därigenom avväpna dem. För Kreml var detta den första möjligheten att pröva en ny, av Michail Suslov och Boris Ponomarev utecklad folkfrontsteori i praktiken. Enligt denna skulle ett samarbete mellan kommunister och socialdemokrater samt andra "progressiva" kretsar kunna skapa förutsättningar för en övergång till socialismen i utvecklade kapitalistländer. F. avspeglade även det faktum att det på det internationella planet rådde en period av avspänning i kalla kriget.
Regeringar av liknande slag bildades även i fortsättningen, ända fram till 1983, då DFFF försvann ur regeringssammanhangen. Därefter dök begreppet rödmylleregering åter upp för att beteckna en samverkan mellan vänstern och centern. - "Folkfront (en)" kallades även den sista förkrigstida regeringen (den första "rödmylleregeringen") av sina politiska motståndare på högerkanten.
folkfrontsregeringen. Folkligheten markerades även genom en "demokratisering" av klädedräkten: då regeringen i maj 1966 presenterades för statsöverhuvudet, bar medlemmarna första gången mörk kostym - tidigare hade man vid denna begivenhet högtidligen skrudat sig i jackett. Foto: Lehtikuva Oy.