fornfinsk rätt

fornfinsk rätt. Finland bildar i rättshistoriskt avseende ett intressant område, där två nationaliteter med olika rättssedvänjor mött varandra och där den svenska skrivna rätten småningom undanträngt den finska (oskrivna). Uppgifterna om f. är knappa. I folkdikter och sägner återspeglas urgamla rättsinstitut, till största delen sådana som är kända även i Skandinavien. De rättsförhållanden som omtalas i ordspråken är mestadels i konformitet med svensk rätt, men några belyser gamla inhemska rättstillstånd (t.ex. seden att hålla ting på backar) eller hävdar rentav en rättsuppfattning som strider mot svensk skriven lag. En finsk rätt som gällt i hela landet har dock uppenbarligen aldrig funnits.

Av de svenska landskapslagarna förefaller Hälsingerätten ha varit mest använd. Utfärdandet av landslagen på 1340-t. ledde åtminstone inte omedelbart till att den finska sedvanerätten undanträngdes. Bevis för användningen av landslag i Finland finns redan från 1353, men direkta hänvisningar till finsk landskapsrätt fortfar till början av 1400-t. Nyorganiseringen av domstolsväsendet under Erik av Pommern medförde tydligen en brytning; därefter användes rikets lag av alla domstolar. På enskilda områden fortlevde dock den inhemska sedvanerätten, särskilt i ö. Finland, där förhållandena mest avvek från de svenska. Den östfinska arvsrätten, som gav kvinna boskap men ej del i jord, är här ett karakteristiskt exempel. (Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid IV, art. Finlands rättssedvänjor)