Fors, Hans

Fors, Hans Alexander (f. 24/12 1933 Kronoby, d. 15/1 1993 Hfrs), författare och teaterman. Som dramaturg 1962-63, biträdande chef 1966-68 och chef 1969-81 gjorde han Radioteatern till en av de angelägna scenerna i det finlandssvenska teaterrummet. Själv bidrog F. med en rad egna pjäser, som virtuost utnyttjade radiomediets möjligheter till närkontakt med lyssnaren. Bland hörspelen märks Mitt namn var Malkus (1960), Jag tänker ofta på Palomares (1969) och Passionerna (1980). F:s radioproduktion, genom sin kvalitet och omfattning unik i finlandssvensk litteratur, finns samlad i volymen Röster, händer utsträckta (1984). Hans författarskap, som ständigt skiftade mellan poesi och lyrisk prosa, inleddes med diktsamlingen Samklang (1953). Här odlade han en senmodernistisk stil som förenades med en romantisk, ljusomstrålad livsuppfattning i senare samlingar som Brödet och stjärnan (1971), Lysaren (1975) och En kärleksbok (1978). I sin prosa anknyter han ofta till österbottniska barndomsminnen, där kärleken till ett landskap kontrasteras till präglande upplevelser av mänsklig utsatthet. För outsidern, byoriginalet, har F. alltid ett varmt ord. Novellsamlingen Ohördas rop (1970) och romanen Livets bryggor (1980), där tillvaron betraktas ur en sexårings perspektiv, slår an en egenartad hembygdston som fullföljs i F:s sista roman Under höga träd (1990). Prosan har en genomarbetad språkrytm som vittnar om F:s stora musikintresse. Sin brottning med de existentiella frågorna gestaltar han i den bibliska parafrasen Josef från Arimatea (1982). (Gustaf Widén)