frihetsstraff

frihetsstraff. Ett f. i modern mening infördes i Finland genom en förordning av 1866, som föreskrev tre slag av f.: tukthus, fängelse och fängelse vid vatten och bröd. I 1889 års strafflag upptogs inte längre den sistnämnda straffarten, som dock under namn av skärpt f. återinfördes genom en lag 1930, men avskaffades 1946. Fängelse är sedan tukthusstraffet avlägsnats ur straffsystemet 1975 den enda formen av f. i Finland. Fängelse ådöms antingen på livstid eller på viss tid, minst fjorton dagar och högst tolv år, eller, vid sammanläggning av straff, femton år. De flesta straff som dömts under de senaste årtiondena har varit relativt korta. Nu har utvecklingen dock gått därhän att andelen långtidsfångar i straffanstalterna har ökat. Korta f. ersätts med samhällstjänst.

Fängelsestraffet infördes i den allmänna rikslagstiftningen först i slutet av 1600-t. Den andra huvudarten av den svensk-finska rättens f., straffarbetet, som uppkom ur den medeltida sedvänjan att obetalda böter skulle avbetalas genom arbete hos de bötesberättigade, hade i slutet av 1500-t. utvecklat sig till ett egentligt f., benämnt allmänt arbete i järn. Mot slutet av den svenska tiden började kvinnor som dömts till straffarbete intas i särskilda tukthus (det första i vårt land inrättades 1737 i Åbo), vilka ursprungligen var ett slags korrektionsanstalter för lösdrivare. Tukthusstraffet lagfästes 1779 som ett svårare f. för kvinnor.