friidrottslandskampen Sverige-Finland. Inom idrottsvärlden intar landskampen mellan Sverige och Finland, som i Sverige går under namnet Finnkampen, en särställning. Trots att länderna idag ingalunda hör till toppskiktet inom friidrotten, finns det knappast något annat idrottsevenemang som i högre grad fängslat åskådarna på båda sidor om Bottniska viken. De båda länderna har i snart åtta decennier med lidelse och kraft kämpat om hegemonin i nordisk friidrott.
Evenemangets främsta tillskyndare var Uno Westerholm, SFI:s ordförande 1916-22, som 1924 i hemlighet sammankallade ett möte med en representant för Sverige och en för Finlands gymnastik- och idrottsförbund, varvid man kom överens om att ett landskampsutbyte måste åstadkommas. Efter diverse andra underhandlingar hölls den första landskampen i Hfrs 1925, varefter länderna möttes vartannat år fram till 1931, då ordföranden för Finlands friidrottsförbund Urho Kekkonen, sedermera republikens president, beslöt avbryta förbindelserna p.g.a. den dåliga anda som hade präglat de tre senaste landskamperna.
Beskedet kom som en total överraskning för alla. Kamperna återupptogs 1939 och har sedan fortsatt årligen efter andra världskriget, med början 1945. Det nuv. programmet med tre man i varje gren infördes 1951, och damerna togs med 1964.
Kampen har inte varit bara idrottsligt betydelsefull, utan även den viktigaste inkomstkällan för ländernas friidrottsförbund. Publikrekordet från olympiaåret 1972, 95 074 sålda biljetter under två dagar, kommer troligtvis att förbli oslaget för alltid. Flest landskamper bland herrarna har kulstötaren Matti Yrjölä med 19 kamper 1958-79 och bland damerna löparen Päivi Tikkanen med 17 kamper 1982-98. (K. Loren, Finnkampen genom tiderna, 1975; M. Hannus/E. Laitinen, Maailman paras maaottelu: Suomi-Ruotsi 75 vuotta, 2000; I. Björkman, Idrott först och främst, 2001) (Ingmar Björkman)
Evenemangets främsta tillskyndare var Uno Westerholm, SFI:s ordförande 1916-22, som 1924 i hemlighet sammankallade ett möte med en representant för Sverige och en för Finlands gymnastik- och idrottsförbund, varvid man kom överens om att ett landskampsutbyte måste åstadkommas. Efter diverse andra underhandlingar hölls den första landskampen i Hfrs 1925, varefter länderna möttes vartannat år fram till 1931, då ordföranden för Finlands friidrottsförbund Urho Kekkonen, sedermera republikens president, beslöt avbryta förbindelserna p.g.a. den dåliga anda som hade präglat de tre senaste landskamperna.
Beskedet kom som en total överraskning för alla. Kamperna återupptogs 1939 och har sedan fortsatt årligen efter andra världskriget, med början 1945. Det nuv. programmet med tre man i varje gren infördes 1951, och damerna togs med 1964.
Kampen har inte varit bara idrottsligt betydelsefull, utan även den viktigaste inkomstkällan för ländernas friidrottsförbund. Publikrekordet från olympiaåret 1972, 95 074 sålda biljetter under två dagar, kommer troligtvis att förbli oslaget för alltid. Flest landskamper bland herrarna har kulstötaren Matti Yrjölä med 19 kamper 1958-79 och bland damerna löparen Päivi Tikkanen med 17 kamper 1982-98. (K. Loren, Finnkampen genom tiderna, 1975; M. Hannus/E. Laitinen, Maailman paras maaottelu: Suomi-Ruotsi 75 vuotta, 2000; I. Björkman, Idrott först och främst, 2001) (Ingmar Björkman)
friidrottslandskampen Sverige-Finland. Ossi Mildh vinner över Per-Owe Trollsås på 400 m häck vid landskampen i Stockholm 1958. Foto: Ingmar Björkmans bildarkiv.