fruktodling. Det kyliga klimatet lägger vissa hinder i vägen för f. i Finland. Nästan varje årtionde har det inträffat kalla vintrar, som förorsakat skador på fruktträden. Yrkesmässig f. är under dessa förhållanden möjlig endast på väderleksmässigt särskilt gynnade platser. Gynnsammast för f. är s. Finland. Nordgränsen går vid linjen Uleåborg-Lieksa. Yrkesmässig finländsk f. är äppelodling. Plommon, krikon och körsbär odlas kommersiellt mycket litet. Päronodlingen saknar kommersiell betydelse.
Före Finland blev medlem i EU vid ingången av 1995 var man osäker på hur den inhemska äppelodlingen skulle klara sig i helt fri import. Tidigare hade avsättningen av den inhemska äppelskörden, under den tid den marknadsfördes, tryggats genom höga tullar för importäpplen. Det har visat sig att det inhemska äpplet har klarat sig bra. Medicinsk forskning har börjat visa på positiva hälsoverkningar hos äpplen och att de skall ätas oskalade, vilket vi alltid gjort. Endast naturligt vaxskikt bildas på äpplena som odlas i Finland. I samband med EU- medlemskapet började man också övergå, som man i övriga Europa redan gjort, till dvärgväxande äppelgrundstammar och tätplanteringar. D.v.s. man planterade mycket mera träd per ha än tidigare. Träden kommer nu snabbare in i skördeålder och de blir lägre, vilket underlättar plockningen. Nya inhemska äppelgrundstammar, bl.a. MTT1 och MTT3, samt den utländska B9 har tagits i bruk. Nya utländska sorter har kommit främst från Sverige till Åland och en del vidare till fastlandet. Också odlingstekniken, bl.a. droppbevattningen, har utvecklats.
2002 odlades äpplen i Finland på 413 odlingar på sammanlagt 560 ha. Från 1998 hade odlingsarealen stigit med 24 %, d.v.s. med ca 110 ha. I denna areal kan dock fortfarande ingå odlingar som egentligen borde röjas, samtidigt som nya områden med tätplanteringar planterats. Den totala äppelproduktionen 2002 var ca 3,2 milj. kg. En av landets största äppelodlingar finns på Söderlångvik gård i Dragsfjärd.
Bärodlingen blev vanlig i stora delar av landet redan på 1800-t., men försvagades vid omläggningen av lantbrukspolitiken på 1920-t. Kontraktsodlingen av inhemska vinbär för alkoholtillverkning var kanske som störst på 1980-t. Viktiga kontraktsodlingsdistrikt för bär finns i mell. och ö. Finland. Bär odlas i hela landet och speciellt Suonenjoki med omgivningar har blivit känt för sin jordgubbsodling. 2002 var den totala bärodlingsarealen ca 7 200 ha och antalet odlingar 3 545. Odlingsarealen för jordgubbe var 4 091 ha, för svarta och gröna vinbär 2 035 ha, röda vinbär 212 ha, vita vinbär 125 ha, hallon och litet åkerbärshallon 431 ha, krusbär 31 ha, och övriga bär 304 ha. Till övriga bär hör bl.a. tranbär, bäraronia, åkerbär, buskblåbär, rönnbär, rosenkvitten, nypon och havtorn.
Frukt- och bärodlingen främjas av bl.a. lantbrukssällskap och -centraler, trädgårdsföreningar, Svenska trädgårdsförbundet och Trädgårdsförbundet, i vilket Frukt- och bärodlarnas förbund (Hedelmän- ja marjanviljelijät, gr. 1946) ingår som medlemsorganisation. Forskning på området bedrivs främst av Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi i Pikis, där man förädlat äppelsorter och dvärgväxande äppelgrundstammar vilka lämpar sig för det finländska klimatet. Där har man även förädlat inhemska sorter av svarta och gröna vinbär, jordgubbe, hallon, åkerbärshallon, åkerbär, havtorn och buskblåbär. Också beträffande bär visar medicinsk forskning på positiva verkningar på hälsan.
Historia. F. introducerades i Finland under medeltiden genom klostrens förmedling. Efter reformationen fördes f. framåt av adelsgårdarna. Krigsfolk som återvände från krigen under stormaktstiden hemförde många nya fruktarter, som sedan prövades med växlande framgång. F. led i början av 1700-t. ett svårt bakslag genom stränga vintrar och förstörelsen under stora ofreden, men upplevde sedan ett påtagligt uppsving under det s.k. nyttans tidevarv. På 1800-t. och i början av 1900-t. importerades betydande mängder fruktträd från Ryssland och Estland. Förödelsen bland fruktträden var nästan total vintrarna 1929-30 och 1939-40 och även våren 1956 var dyster för fruktodlarna.
Viktiga insatser för f. gjordes bl.a. av Alexandra Smirnoff (1839-1913), som på 1870-t. bedrev pomologiska studier i Sverige, och Björn Lindberg (1865-1954), som 1891 grundade landets första fruktträdsplantskola i Lojo, Solhems trädskolor. Statsmaktens ensidiga satsning på boskapsskötsel under tiden mellan de båda världskrigen var till nackdel för f., bl.a. indrogs en 1910 inrättad statspomologbefattning 1932. Efter andra världskriget har f. åter åtnjutit statsmaktens stöd. (A. Smirnoff, Några ord om trädfruktodling och dess framtida ordnande i Finland, 1892, Handbok i finsk pomologi, 1894; O. Meurman/O. Collan, Suomen hedelmäpuut ja viljellyt marjat, 2 bd, 1943-47) (Irmelin Nyman)
Före Finland blev medlem i EU vid ingången av 1995 var man osäker på hur den inhemska äppelodlingen skulle klara sig i helt fri import. Tidigare hade avsättningen av den inhemska äppelskörden, under den tid den marknadsfördes, tryggats genom höga tullar för importäpplen. Det har visat sig att det inhemska äpplet har klarat sig bra. Medicinsk forskning har börjat visa på positiva hälsoverkningar hos äpplen och att de skall ätas oskalade, vilket vi alltid gjort. Endast naturligt vaxskikt bildas på äpplena som odlas i Finland. I samband med EU- medlemskapet började man också övergå, som man i övriga Europa redan gjort, till dvärgväxande äppelgrundstammar och tätplanteringar. D.v.s. man planterade mycket mera träd per ha än tidigare. Träden kommer nu snabbare in i skördeålder och de blir lägre, vilket underlättar plockningen. Nya inhemska äppelgrundstammar, bl.a. MTT1 och MTT3, samt den utländska B9 har tagits i bruk. Nya utländska sorter har kommit främst från Sverige till Åland och en del vidare till fastlandet. Också odlingstekniken, bl.a. droppbevattningen, har utvecklats.
2002 odlades äpplen i Finland på 413 odlingar på sammanlagt 560 ha. Från 1998 hade odlingsarealen stigit med 24 %, d.v.s. med ca 110 ha. I denna areal kan dock fortfarande ingå odlingar som egentligen borde röjas, samtidigt som nya områden med tätplanteringar planterats. Den totala äppelproduktionen 2002 var ca 3,2 milj. kg. En av landets största äppelodlingar finns på Söderlångvik gård i Dragsfjärd.
Bärodlingen blev vanlig i stora delar av landet redan på 1800-t., men försvagades vid omläggningen av lantbrukspolitiken på 1920-t. Kontraktsodlingen av inhemska vinbär för alkoholtillverkning var kanske som störst på 1980-t. Viktiga kontraktsodlingsdistrikt för bär finns i mell. och ö. Finland. Bär odlas i hela landet och speciellt Suonenjoki med omgivningar har blivit känt för sin jordgubbsodling. 2002 var den totala bärodlingsarealen ca 7 200 ha och antalet odlingar 3 545. Odlingsarealen för jordgubbe var 4 091 ha, för svarta och gröna vinbär 2 035 ha, röda vinbär 212 ha, vita vinbär 125 ha, hallon och litet åkerbärshallon 431 ha, krusbär 31 ha, och övriga bär 304 ha. Till övriga bär hör bl.a. tranbär, bäraronia, åkerbär, buskblåbär, rönnbär, rosenkvitten, nypon och havtorn.
Frukt- och bärodlingen främjas av bl.a. lantbrukssällskap och -centraler, trädgårdsföreningar, Svenska trädgårdsförbundet och Trädgårdsförbundet, i vilket Frukt- och bärodlarnas förbund (Hedelmän- ja marjanviljelijät, gr. 1946) ingår som medlemsorganisation. Forskning på området bedrivs främst av Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi i Pikis, där man förädlat äppelsorter och dvärgväxande äppelgrundstammar vilka lämpar sig för det finländska klimatet. Där har man även förädlat inhemska sorter av svarta och gröna vinbär, jordgubbe, hallon, åkerbärshallon, åkerbär, havtorn och buskblåbär. Också beträffande bär visar medicinsk forskning på positiva verkningar på hälsan.
Historia. F. introducerades i Finland under medeltiden genom klostrens förmedling. Efter reformationen fördes f. framåt av adelsgårdarna. Krigsfolk som återvände från krigen under stormaktstiden hemförde många nya fruktarter, som sedan prövades med växlande framgång. F. led i början av 1700-t. ett svårt bakslag genom stränga vintrar och förstörelsen under stora ofreden, men upplevde sedan ett påtagligt uppsving under det s.k. nyttans tidevarv. På 1800-t. och i början av 1900-t. importerades betydande mängder fruktträd från Ryssland och Estland. Förödelsen bland fruktträden var nästan total vintrarna 1929-30 och 1939-40 och även våren 1956 var dyster för fruktodlarna.
Viktiga insatser för f. gjordes bl.a. av Alexandra Smirnoff (1839-1913), som på 1870-t. bedrev pomologiska studier i Sverige, och Björn Lindberg (1865-1954), som 1891 grundade landets första fruktträdsplantskola i Lojo, Solhems trädskolor. Statsmaktens ensidiga satsning på boskapsskötsel under tiden mellan de båda världskrigen var till nackdel för f., bl.a. indrogs en 1910 inrättad statspomologbefattning 1932. Efter andra världskriget har f. åter åtnjutit statsmaktens stöd. (A. Smirnoff, Några ord om trädfruktodling och dess framtida ordnande i Finland, 1892, Handbok i finsk pomologi, 1894; O. Meurman/O. Collan, Suomen hedelmäpuut ja viljellyt marjat, 2 bd, 1943-47) (Irmelin Nyman)
fruktodling. EU-inträdet 1995 möjliggjorde ett bättre utnyttjande av fruktträdgårdarnas håvor för alkoholframställning. Tjudö vingård på Åland framställer viner av egna frukter och bär. På bilden Tjudös tre hembränningsapparater i vilka äppelvin destilleras till "Ålvados" (Calvados). Foto: Tjudö vingård.