gravar och gravskick. På 800- och 900-t. var den kollektiva brandgraven förhärskande gravform i Finland. Brandgravfälten från denna tid utgörs av stensättningar med 1-3 varv stenar och kan sträcka sig över flera hundra kvadratmeter. De döda brändes och bålresterna spreds ut inom gravfältet så att godset från olika begravningar blandades med varandra. Denna gravtyp, en speciellt finsk form, uppträder i v. Finland i mitten av 500-t. och är en vidareutveckling av det tidigare gravröset, som påträffas i landets perifera delar ännu på 1000-t. I nedre Satakunta blev skelettgraven (obrända lik) vanlig redan på 500-t., och fr.o.m. 1000-t. blev denna gravtyp vanlig även på andra håll i v. Finland, synbarligen genom inverkan av det kristna gravskicket.
Det kristna inflytandet tog sig även uttryck i en minskning av det tidigare rikligt förekommande gravgodset (kläder, vapen, smycken, mynt etc.), vilket omkring 1150 försvann från gravarna i v. Finland; i Karelen (som även kan uppvisa en del andra särdrag) dock först kring 1300. På Åland var den svenska gravtypen, ättehögen, fullständigt dominerande under vikingatiden. Där förefaller det kristna begravningssättet (inget gravgods) att helt ha slagit igenom redan på 1000-t.
I landets avlägsnare delar fortlevde dock många drag av hedendom till relativt sen tid. Reformationen medförde vissa förändringar i begravningsritualen, men t.ex. den katolska seden att "viga lik" förbjöds definitivt först i 1686 års kyrkolag. Begravningsformuläret i 1614 års kyrkohandbok är till sina väsentliga delar fortfarande i kraft. Begravning under kyrkgolvet, som ursprungligen kom i fråga endast för högättade personer, men sedan blev allt vanligare, förbjöds i Finland 1822. S.k. jordfästning i stillhet, som enligt 1869 års kyrkolag innebar jordfästning utan klockringning, sorgmusik, sång eller liktal och som vederfors bl.a. dem som avlidit under förövande av grovt brott, dödfödda och odöpta barn samt självmördare, avskaffades 1910.
Eldbegängelserörelsen, som uppkom i Tyskland i mitten av 1800-t. och som återinförde den urgamla likbränningen i en mindre nervskakande form, bekämpades konsekvent under ryska tiden (bl.a. för att den ansågs stå i strid med den kristna uppståndelseläran); de som då ville bli kremerade måste efter döden transporteras till ett annat land. För krematorieidén kämpade i början av 1900-t. bl.a. den kände vetenskapsmannen och kåsören Guss Mattsson, som i åratal bedrev en energisk kampanj för dess lanserande. En eldbegängelseförening, ursprungligen benämnd Likbränningsföreningen i Finland, grundades redan 1889 av professor Wilhelm Bolin. Den omdöptes 1925 till Krematorieföreningen i Finland och erhöll 1975 sitt nuvarande namn, Krematorieförbundet i Finland (Suomen krematorioliitto). Organisationen har till uppgift att sprida information om eldbegängelse och att främja eldbegängelseverksamheten, som har de äldsta traditionerna i Hfrs, där länge landets enda krematorium fanns. Krematorier har invigts i Hfrs-Sandudd (taget i bruk 1926), Karis (1964), Esbo (1964), Hfrs-Malm (1966), Tfrs (1967), Åbo (1967), Lahtis (1969), Tavastehus (1971), Kotka (1973), Uleåborg (1973), Vasa (1973), Hyvinge (1974), Seinäjoki (1979), Kuopio (1984), Björneborg (1988), Tfrs Lamminpää (1989), Joensuu (1989), Vanda Furumo (1995), Jyväskylä (1995), Kajana (1995) och Imatra (2003).
Gravskicket idag regleras av 2003 års begravningslag, som stadgar att stoftet efter en avliden skall gravsättas eller kremeras utan onödigt dröjsmål. Lagen förpliktar vidare de evangelisk-lutherska församlingarna att vid sidan av de allmänna kyrkogårdarna hålla konfessionslösa begravningsplatser där personer som inte hör till kyrkan kan jordas. Gravavgifterna skall vara de samma oberoende av kyrkotillhörighet. Även ortodoxa församlingar, kommuner, staten, stiftelser och andra sammanslutningar kan anlägga begravningsplatser. Enskilda gravar kan inrättas på andra platser med tillstånd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen beviljar även tillstånd att hålla krematorier. En kyrkogård är enligt lagen fredad hundra år efter den sista gravläggningen. (E. Nervander, I de dödas stad, 1883; M. Talvio, Jumalan puistot, 1927; I. Wirkkala, Suomen hautausmaiden historia, 1945; E. Kivikoski, Suomen kiinteät muinaisjäännökset, 1966; V. Viro, Vanha hautausmaa, 1977; C-J. Gardberg, De dödas boningar, 2003; L. Lindgren, Memoria. Gravvårdar, skulpturkonst och minneskultur, 2009)
Läs även om föreningen Minnesvårdarna.
Det kristna inflytandet tog sig även uttryck i en minskning av det tidigare rikligt förekommande gravgodset (kläder, vapen, smycken, mynt etc.), vilket omkring 1150 försvann från gravarna i v. Finland; i Karelen (som även kan uppvisa en del andra särdrag) dock först kring 1300. På Åland var den svenska gravtypen, ättehögen, fullständigt dominerande under vikingatiden. Där förefaller det kristna begravningssättet (inget gravgods) att helt ha slagit igenom redan på 1000-t.
I landets avlägsnare delar fortlevde dock många drag av hedendom till relativt sen tid. Reformationen medförde vissa förändringar i begravningsritualen, men t.ex. den katolska seden att "viga lik" förbjöds definitivt först i 1686 års kyrkolag. Begravningsformuläret i 1614 års kyrkohandbok är till sina väsentliga delar fortfarande i kraft. Begravning under kyrkgolvet, som ursprungligen kom i fråga endast för högättade personer, men sedan blev allt vanligare, förbjöds i Finland 1822. S.k. jordfästning i stillhet, som enligt 1869 års kyrkolag innebar jordfästning utan klockringning, sorgmusik, sång eller liktal och som vederfors bl.a. dem som avlidit under förövande av grovt brott, dödfödda och odöpta barn samt självmördare, avskaffades 1910.
Eldbegängelserörelsen, som uppkom i Tyskland i mitten av 1800-t. och som återinförde den urgamla likbränningen i en mindre nervskakande form, bekämpades konsekvent under ryska tiden (bl.a. för att den ansågs stå i strid med den kristna uppståndelseläran); de som då ville bli kremerade måste efter döden transporteras till ett annat land. För krematorieidén kämpade i början av 1900-t. bl.a. den kände vetenskapsmannen och kåsören Guss Mattsson, som i åratal bedrev en energisk kampanj för dess lanserande. En eldbegängelseförening, ursprungligen benämnd Likbränningsföreningen i Finland, grundades redan 1889 av professor Wilhelm Bolin. Den omdöptes 1925 till Krematorieföreningen i Finland och erhöll 1975 sitt nuvarande namn, Krematorieförbundet i Finland (Suomen krematorioliitto). Organisationen har till uppgift att sprida information om eldbegängelse och att främja eldbegängelseverksamheten, som har de äldsta traditionerna i Hfrs, där länge landets enda krematorium fanns. Krematorier har invigts i Hfrs-Sandudd (taget i bruk 1926), Karis (1964), Esbo (1964), Hfrs-Malm (1966), Tfrs (1967), Åbo (1967), Lahtis (1969), Tavastehus (1971), Kotka (1973), Uleåborg (1973), Vasa (1973), Hyvinge (1974), Seinäjoki (1979), Kuopio (1984), Björneborg (1988), Tfrs Lamminpää (1989), Joensuu (1989), Vanda Furumo (1995), Jyväskylä (1995), Kajana (1995) och Imatra (2003).
Gravskicket idag regleras av 2003 års begravningslag, som stadgar att stoftet efter en avliden skall gravsättas eller kremeras utan onödigt dröjsmål. Lagen förpliktar vidare de evangelisk-lutherska församlingarna att vid sidan av de allmänna kyrkogårdarna hålla konfessionslösa begravningsplatser där personer som inte hör till kyrkan kan jordas. Gravavgifterna skall vara de samma oberoende av kyrkotillhörighet. Även ortodoxa församlingar, kommuner, staten, stiftelser och andra sammanslutningar kan anlägga begravningsplatser. Enskilda gravar kan inrättas på andra platser med tillstånd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen beviljar även tillstånd att hålla krematorier. En kyrkogård är enligt lagen fredad hundra år efter den sista gravläggningen. (E. Nervander, I de dödas stad, 1883; M. Talvio, Jumalan puistot, 1927; I. Wirkkala, Suomen hautausmaiden historia, 1945; E. Kivikoski, Suomen kiinteät muinaisjäännökset, 1966; V. Viro, Vanha hautausmaa, 1977; C-J. Gardberg, De dödas boningar, 2003; L. Lindgren, Memoria. Gravvårdar, skulpturkonst och minneskultur, 2009)
Läs även om föreningen Minnesvårdarna.
gravar. När bruket att begrava högättade personer under kyrkgolvet upphörde, började man i stället bygga ståtliga gravkapell utanför kyrkorna. Ämbetsmannen Johan Gezelius, adlad Olivecreutz 1751, herre till Karuna gård från 1752, lät 1802 uppföra detta gravkapell vid Karuna kyrka i Sagu. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg.