gropkeramisk kultur. Under den yngre stenåldern finner man på Åland en kulturform, som tidigare kallades östsvensk boplatskultur. G. har en vidsträckt utbredning i Skandinavien från Gästrikland i n. via Mälarlandskapen till Gotland, Östergötland, de sydsvenska landskapen till Bohuslän på den svenska västkusten och s. Norge samt platser vid den danska kusten. På det finska fastlandet finns endast en boplats, Rävåsen i Dagsmark i Kristinestad, som kan räknas till den gropkeramiska kulturen. Därtill har några för kulturen karakteristiska krukskärvor tillvaratagits i Lundo.
Den äldsta boplatsen på Åland är Kolsvidja i Sund, andra betydande boplatser är Smikärr i Geta, Glamilders, Åsgårda och Svinvallen i Saltvik samt Jettböle i Jomala. Boplatserna ligger vid kusten, och på några av dem har man funnit rektangulära eldstäder byggda av kantställda hällar. Boplatserna har ett rikt och mångsidigt fyndmaterial, vilket delvis beror på att ben bevaras väl i den kalkhaltiga jordmånen. En av kulturens ledartefakter är den eleganta spånpilspetsen av flinta; några sådana har hittats på Smikärr. Lerkärlen är genomgående små, bottnen är rund eller extremt spetsig och halspartiet profilerat. Dekoren består av gropar, kamstämpel- och andra avtryck eller linjer och är begränsad till kärlens övre del. Ornerade människoliknande idoler av lera har hittats på de flesta åländska boplatser, men är nästan obekanta i Skandinavien. Kulturens basnäringar var fiske och sälfångst, men på boplatserna har också hittats ben av nötkreatur och sädeskorn. Det var dock uttryckligen jakten på grönlandssäl som kom att utgöra den kanske viktigaste hörnstenen i ekonomin; som en följd av överexploatering dog stammen av allt att döma också ut under denna tid. Man antar att gropkeramikerna i Skandinavien var efterföljare till inlandets jordbruksbefolkning, vilka som en följd av en klimatbetingad agrarkris drog till kusten för att idka fångst.(C.F. Meinander, Kolsvidja, Finska fornminnesföreningens tidskrift 58, Smikärr, Finskt museum 1962, Kommentarer till spånpilens historia, Finskt museum 1962; T. Edgren, Den förhistoriska tiden, Finlands historia 1, 1992; B. Gräslund, Efterskrift i M. Stenberger, Det forntida Sverige, 3:e uppl., 1979) (Torsten Edgren)
Den äldsta boplatsen på Åland är Kolsvidja i Sund, andra betydande boplatser är Smikärr i Geta, Glamilders, Åsgårda och Svinvallen i Saltvik samt Jettböle i Jomala. Boplatserna ligger vid kusten, och på några av dem har man funnit rektangulära eldstäder byggda av kantställda hällar. Boplatserna har ett rikt och mångsidigt fyndmaterial, vilket delvis beror på att ben bevaras väl i den kalkhaltiga jordmånen. En av kulturens ledartefakter är den eleganta spånpilspetsen av flinta; några sådana har hittats på Smikärr. Lerkärlen är genomgående små, bottnen är rund eller extremt spetsig och halspartiet profilerat. Dekoren består av gropar, kamstämpel- och andra avtryck eller linjer och är begränsad till kärlens övre del. Ornerade människoliknande idoler av lera har hittats på de flesta åländska boplatser, men är nästan obekanta i Skandinavien. Kulturens basnäringar var fiske och sälfångst, men på boplatserna har också hittats ben av nötkreatur och sädeskorn. Det var dock uttryckligen jakten på grönlandssäl som kom att utgöra den kanske viktigaste hörnstenen i ekonomin; som en följd av överexploatering dog stammen av allt att döma också ut under denna tid. Man antar att gropkeramikerna i Skandinavien var efterföljare till inlandets jordbruksbefolkning, vilka som en följd av en klimatbetingad agrarkris drog till kusten för att idka fångst.(C.F. Meinander, Kolsvidja, Finska fornminnesföreningens tidskrift 58, Smikärr, Finskt museum 1962, Kommentarer till spånpilens historia, Finskt museum 1962; T. Edgren, Den förhistoriska tiden, Finlands historia 1, 1992; B. Gräslund, Efterskrift i M. Stenberger, Det forntida Sverige, 3:e uppl., 1979) (Torsten Edgren)
gropkeramisk kultur. Ornerad leridol från Jettböle i Jomala. Orneringen kan återge tidens klädedräkt, men också en avliden persons svepning. Foto: Museiverket, R. Bäckman.