hällmålningar

hällmålningar har utförts med röd färg på höga, branta och monumentala klippor, vilkas övre del skjuter utåt, varigenom de har undgått att utplånas av väta. Under århundradenas lopp har de också fått en hård, glansig och genomskinlig yta, som bidragit till deras bevarande. H. ligger nära sjöar och andra vattendrag, de vetter mot v. eller s.v. och är oftast synliga på långt håll. Nedanför målningarna finns ibland en smal klipphylla, från vilken målningarna kunnat utföras.

H:s motivkrets ansluter sig till stenålderns jakt och därmed förknippade trosföreställningar och ritualer. Vanliga bildmotiv är älgar, handflator, fyrfotade oidentifierbara djur, fiskar samt människor, vilka utförts som enkla "streckgubbar". Av de sistnämnda är flera försedda med hornliknande huvudbonader, uppenbarligen schamaner. På målningen vid Astuvansalmi i Kristina, som är landets största h., finns också två bilder av kvinnor, av vilka den ena har en båge i handen. Den först upptäckta h. (1911) ligger vid Vitträsk i Kyrkslätt, en annan som avbildar stiliserade människofigurer och en fisk vid Juusjärvi i samma kommun (1963).

De flesta h. finns emellertid vid Kymmene älvs sjösystem, i Saimenområdet, vid Päijänne och i Kajanaland. De största h. är Astuvansalmi i Kristina, Saraakallio i Laukas och Värikallio i Suomussalmi, vilka alla uppvisar över 50 bilder. Antalet h. i Finland uppgår till ett 90-t. och de dateras till stenåldern och sen bronsålder. H. och hällristningar förekommer över hela Europa och har fr.o.m. 1990-t. varit föremål för intensiva studier som finansierats av EU. (P. Kivikäs, Kalliomaalaukset: muinainen kuva-arkisto, 1995; Ristad och målad: aspekter på nordisk bergkonst, 2000). (Torsten Edgren)