hästar

hästar. Hästen hade i äldre tider även i Finland en utomordentlig betydelse som reshäst och arbetshäst. Redan järnvägsbyggena under 1800-t. förebådade slutet på h:s månghundraåriga epok, men slutgiltigt undanträngdes h. från samfärdseln först under tiden mellan de båda världskrigen. Den kvarstod dock som dragare på åkern och i skogen även sedan den försvunnit från landsvägarna, men från början av 1950-t. minskade antalet h. stadigt p.g.a. ett alltmer motoriserat jord- och skogsbruk. 1938 var antalet h. 390 000, 1945 nästan lika många och 1950 nåddes en höjdpunkt i statistiken med 409 000 djur. Därefter började nedgången: 1960 var antalet h. 250 000, 1980 ca 33 000. Antalet har under de två senaste decennierna igen ökat, så att det år 2000 fanns totalt 57 600 h., varav 19 600 finnhästar, 21 500 varmblodstravare, 9 700 ridhästar och 6 700 ponnyer.

H. har även använts för militära ändamål; bl.a. var det berömda finska rytteriet under stormaktstiden till stor del utrustat med inhemska h. Dessa var mindre än den nuvarande finska hästen, som ännu under krigen 1939-45 gjorde en betydelsefull insats som dragare främst vid artilleriet och intendenttrupperna. Även beridna trupper förekom fortfarande i viss utsträckning under dessa krig (kavalleri). Efter andra världskriget ombildades kavallerienheterna till cykeltrupper. En övergång till ett nästan hästlöst försvar skedde 1969-70, då infanteriförbanden motoriserades. 1992 bestämde sig försvarsmakten för att helt slopa hästhållningen. H. har också under de senaste seklen använts inom polisen; Helsingforspolisens enhet för ridande poliser grundades 1882.

Ridterapi som rehabiliteringsform för handikappade introducerades i Finland i början av 1970-t. av Finlands rehabiliteringsförbund. Ridterapeuter utbildas i Ypäjä.

Hästbeståndet i Finland under gångna århundraden kan karakteriseras som tämligen brokigt; bl.a. särskildes på 1700-t. och även senare en östfinsk lantras och en mera uppblandad västfinsk ras. Härtill kom ett betydande främmande inslag bl.a. av norfolk- och orlofftravare. Hästaveln började redan under 1800-t. befordras av statsmakten, som från 1870 höll s.k. kronohingstar för avelsändamål. Ett målmedvetet arbete på att bygga upp den inhemska lantrashästen (för vilken stambok förts sedan 1907) inleddes vid sekelskiftet; initiativtagare var veterinären Ludvig Fabritius. En banbrytande insats för utvecklandet av en inhemsk hästras gjordes även av agronomen Axel Alfthan, som 1906-29 tjänstgjorde som statlig instruktör, sedermera inspektör, för hästaveln. Resultatet av denna verksamhet var finsk häst, en lantras med markerat, något tungt huvud, låg manke och lång rygg; höjd 148-160 cm, vikt 500-600 kg. Denna häst är livlig och energisk, men samtidigt uthållig och härdig. Färgen är vanligen fuxröd eller brun, sällan svart eller musblack. Den finska hästen har fått ett mer travarliknande utseende, efter att tidigare ha varit en kraftigt byggd arbetshäst, vilket innebär en tillbakagång till den hästtyp som dominerade i Finland vid sekelskiftet 1900. Då var den finska hästen en häst för långresor, pigg, livlig och till kroppsbyggnaden lik varmbloden. 1998 grundades Suomenhevosliitto, ett förbund vars syfte bl.a. är att öka finnhästens användningsområden och trygga aveln.

Högsta centrala myndighet för hästaveln var till 1971 lantbruksstyrelsen, där en överinspektör hade högsta inseende över hästskötseln. Detta år överflyttades uppgifterna i fråga på hästavelsförbunden. Dessa tillhör numera föreningen Finlands hippos (Suomen hippos, Hfrs), en statsunderstödd centralorganisation för hästavel och travsport, bildad 1973 genom sammanslagning av Centralförbundet för hästhushållning (Hevosjalostusliittojen keskusliitto, gr. 1909) och Finlands travförbund (Suomen ravirengas, gr. 1919). Ett hästinstitut (Ypäjän hevosopisto, gr. 1993), beläget i Ypäjä, är Finlands största enskilda hästägare med ca 150 hästar (2004). Institutet tillhandahåller yrkesutbildning och avgiftsbelagda tjänster, såsom skolning av unghästar.

Ett avelsförbund för varmblodiga ridhästar, Ratsujalostusliitto, grundades 1926.

På 1920- och 30-t. importerades främst hannoveraner och ostpreussare för arméns behov och med tanke på olympiska spelen 1940. Till herrgårdarna i s. Finland (kända stuterier fanns bl.a. på Palikainen och Wredeby) importerades hästar från Sverige, England, Estland, Frankrike, Ungern m.fl. länder. Efter andra världskriget har varmblodiga travare importerats även från Ryssland. Också ponnyimport har förekommit i begränsad skala. Under de senaste decennierna har islandshästarnas popularitet ökat; 1999 fanns det över 800 islandshästar i Finland. Finlands Islandshästförening (Suomen Islanninhevosyhdistys) grundades 1982. Hästhushållningen uppskattades 2003 sysselsätta ca 4 500 personer på heltid på ca tvåtusen gårdar. (E. de Bruyn-Obouter, Das finnische Pferd, 1903; L. Porthan/A. Frenckell, Hevosurheilu Suomessa, 1908; A. Alfthan, Den finska hästen, 1911; Suomen hevosmiehiä, 1959; Suomenhevonen Suomen puolesta 1939-45, red. I. Ojala 1997; R. Haavikko, Hevonen taiteessa, runoudessa, historiassa, 2003)