Halonen, Eemil

Halonen, Eemil (f. 21/5 1875 Lapinlahti, d. 5/11 1950 Hfrs), skulptör. Med hantverkarbakgrund studerade H. för Emil Wikström 1895-98 och samtidigt vid Finska konstföreningens ritskola 1896-98, senare även i Paris och Italien. Han väckte uppmärksamhet genom att vinna andra pris i tävlingen om ett monument över Elias Lönnrot 1899 (Wikström fick första priset). Följande år blev han uppmärksammad för sina stiliserade reliefer i trä för den finländska paviljongen på världsutställningen i Paris. Relieferna, som beskriver finländska näringsfång och seder, innebar på sin tid en ny trend i finländsk bildhuggarkonst. De tillhör i dag samlingarna i Ateneum. H. gjorde sig även känd för skulpturer i marmor (Impi, 1902-03, Ateneum) och granit, inte minst de dekorativa skulpturer han utförde för Juho Lallukkas affärspalats i Viborg 1906 och 1909. Bland H:s porträttskulpturer kan nämnas en byst av Th. Rein (1904) och Minna Canth-statyn i Kuopio (1937). Efter sina humoristiskt gestaltade folktyper i början av 1900-t. övergick H. senare till en mjukare och mera idealiserande stil, som kom till uttryck i talrika beställningsarbeten (hjältegravar, gravmonument m.m.). Ett museum över H:s skulpturkonst invigdes 1975 i Lapinlahti.