Hedberg, Fredrik Gabriel

Hedberg, Fredrik Gabriel (f. 15/7 1811 Salo, Uleåborgs l., d. 19/8 1893 Kimito), präst och väckelseledare, den evangeliska rörelsens upphovsman. Hedberg, som prästvigdes 1834 och först tjänstgjorde som adjunkt i Sjundeå och Lojo, anslöt sig 1836 till den pietistiska rörelsen och blev snart en av dess ledande män i s. Finland. Han blev 1838 nådårspredikant i Pemar, varefter han 1840-42 hölls i ett slags arrest som fängelsepräst i Uleåborg. Han blev 1843 sockenadjunkt i Pöytyä och bröt ungefär samtidigt med pietisterna, bland vilka A.W. Ingman framstod som hans huvudmotståndare. Hans verksamhet gav upphov till den evangeliska rörelsen (väckelserörelser), som spred sig särskilt i s. Finland och även till Sverige, där Hedbergs anhängare kallades hedbergianer. Striden mellan Hedberg, som 1855-62 var kyrkoherde i S:t Karins, och pietisterna avmattades först sedan han sistnämnda år blivit kyrkoherde i Kimito, där han var verksam fram till sin död; ömmade på denna post särskilt för konfirmandarbetet och söndagsskolan.

Hedberg stöttes framför allt av pietisternas "verkhelighet". Han själv lärde, att människan omedelbart blir salig genom tron, utan några förberedelser. Han förnekade inte nödvändigheten av bättring och ett ångerfullt sinne, men fäste dock huvudvikten vid tron. Bland Hedbergs många skrifter märks Uskon-oppi autuuteen (1844, sv. övers. Trons lära till saligheten, 1903), där lärans huvuddrag är sammanfattade. Han var även utgivare av ett antal religiösa tidskrifter, bl.a. Kristillisiä Sanomia, som hade stor betydelse för rörelsens spridning på finskt håll. (O. Tiililä, Kaste ja usko, 1947; W.A. Schmidt, Fredrik Gabriel Hedberg, 1948; E. Santakari, Evankeliumin aamunkoitteessa, 1961; Trons rättfärdighet: studier kring Fredrik Gabriel Hedbergs liv och teologi, red. I. Dahlbacka m.fl., 1993; I. Dahlbacka, Fredrik Gabriel Hedberg och missionen, 1993; L. Eriksson, Från ovisshet till visshet, 2002; E. Santakari, Evankelisen liikkeen synty, 2003)