Heinola

Heinola, stad vid Kymmene älvs övre lopp i s.ö. Päijänne-Tavastland, Södra Finlands region. Areal 676 km2, invånare 20 258 (2010).

Heinola upptar ett naturskönt, av vatten splittrat parti av Insjöfinland. Störst bland sjöarna är Ruotsalainen och Konnevesi i Kymmene älvs vattenränna. Centrum (ca 16 000 inv. 2000) ligger mellan de båda sjöarna huvudsakligen på n. stranden av älven, vilken här som Jyränkö ström genombryter den i s.v.-n.o. riktning löpande Heinolaåsen. De centrala och äldsta stadsdelarna är belägna på en svagt sluttande sandslätt på åsens nordsida, varifrån bebyggelsen senare brett ut sig åt n., s. och s.o., där det s. om älven belägna området inkorporerades med staden 1951. Tätorter på den f.d. landskommunens område, som inkorporerades 1997, är kyrkbyn (2 700 inv.) och Vierumäki (500 inv.). Över älven löper en landsvägsbro (135 m, invigd 1968, ersatte en äldre bro från 1903) och en järnvägsbro (359 m, invigd 1932). Vid omfartsvägen, som är en del av riksväg 4, invigdes 1993 den 925 m långa Tähtiniemibron (Finlands nästlängsta).

Stadsbilden präglas av grönområden bl.a. på åsen, som kröns av ett vattentorn (K. Könönen, 1951). Inom bebyggelsen märks f.ö. den åttkantiga träkyrkan (M. Åkergren, 1809-11) med klockstapel av C.L. Engel (1842), f.d. seminariets byggnader, invigda 1902 (J. Ahrenberg) och 1937 (S. Savonius), begravningskapellet (B. Strömmer, 1955) och det ståtliga reumatikersjukhuset (M. Välikangas, 1951). Vierumäki idrottsinstitut (invigt 1937), vars huvudbyggnad uppfördes 1933-37 enligt ritningar av Erik Bryggman, utgör en arkitektonisk sevärdhet av första rangen. Av offentliga skulpturer kan nämnas frihetsstatyn (rest 1921, relief av E. Wikström) vid salutorget i gamla staden och Uuno Kailas staty (E. Renwall, 1948) i en park i stadens centrum.

I Heinola har påträffats lämningar av uråldrig bosättning, bl.a. världens äldsta kända mede (ålder drygt 9 000 år). Under tidig medeltid koloniserades orten av nybyggare från Asikkala och Sysmä. Heinola blev kapell under Hollola 1687 och anlades 1776 till residens för landshövdingen över dåvarande Kymmenegårds län. Orten valdes först och främst med tanke på dess fördelaktiga läge där den gamla Savolaxvägen korsar Kymmene älv. Efter länsregleringen 1831 fortfor Heinola att vara residens i S:t Michels län till 1843. Samma år trädde de 1839 utfärdade stadsrättigheterna för Heinola i kraft. Närmast p.g.a. dåliga kommunikationer (järnvägsförbindelse erhölls först 1932) växte staden till en början långsamt; dess utveckling hämmades dessutom av närheten till det snabbt expanderande Lahtis. Fram till andra världskriget var Heinola en idyllisk bad- och skolstad, men började därefter växa snabbt tack vare att en livskraftig industri etablerades, främst skogs- och metallindustri. Invånarantalet mångdubblades på några decennier. Den första storindustrin var Zachariassens fanerfabrik, som grundades 1931 och 1975 övergick i Enso-Gutzeits ägo. Stora Enso Oyj har idag en flutingkartongfabrik och ett pappersbruk i staden. (A.R. Cederberg/V. Ojala, Heinolan kaupungin historia, 1948; E. Harni, Heinola, 1963; J. Wilmi, Heinolan pitäjän historia 1860-luvulle, 1988; R. Endén, Heinolan kaupungin historia 2: 1900-1939, 1989; T. Herranen, Heinolan kaupungin historia 3: 1940-1996, 1998; J. Wilmi, Heinolan pitäjän historia 2: 1860-luvulta kunnan hallinnon päättymiseen vuoteen 1996, 1999)